Era perfekta spellistor

Publicerat den 30 December 2009 under Nyheter av David Hylander. 3 kommentarer.

I går och i förrgår frågade vi efter era spellistor med exakt 15 låtar från 00-talet. Det har trillat in några stycken sedan dess. Här är de:

Martin Thörnkvist var först, med en spellista som helt enkelt är topp 15 från bidraget han lämnade till Nollnolltalet.se-omröstningen. Eftersom Martins lista utmärker sig genom att vara extremt sammanhållen, funkar den utmärkt som spellista utan ändringar.

Torbjörn Anderssons spellista är gitarrig och ganska tung, med några oväntade avstickare. Patrik Svensson rör sig i samma riktning, men med mer lågmält resultat.

Hanna Säll Everö har gjort en lista med hennes topp 15 låtar från 00-talet »när det kommer till pepp«. Den drar åt indie-hållet, liksom Jimmy KjellströmsEsau Alconas och Jussi Svenssons listor.

Christer Persson börjar med The Avalanches och slutar med Daft Punk, och lyckas klämma in både svensk housejazz och stökig Detroit-rock på vägen.

Camilla Öman Lee hittar skärningspunkten mellan indie och dansmusik och bygger sin spellista kring den. Det ger en rätt träffande bild av det musikaliska 00-talet.

Nil Lakavivats lista lämnar bara undantagsvis Göteborg. Tonvikten ligger på Studio, The Tough Alliance och besläktade band.

Hojta om jag har missat din lista. Och det är inte försent för er andra: lämna era listor i kommentarerna!


Pearl listar sina 10 favoritlåtar från 00-talet

Publicerat den 30 December 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

Pearl.Musikern och producenten Pearl, tidigare i Zeigeist, jämför sin topp 10-lista med »En sådan där frodig fruktkorg, som man får som julklapp om man jobbar på nåt företag. Med cellofan.«

Kelis feat. Andre 3000, »Millionaire«
– Ah, vilken duo! Ananasen i min korg, med krona på huvudet. Så explosivt, och antagligen min favvo för hela decenniet.

Sebastien Telliér, »La Ritournelle«
– Genialiskt simpel.

Gorillaz, »Dare«
– Ett av 00-talets mest intressanta band och koncept. Jag kommer att sakna dem, men gillar ändå att de slutade.

Hot Chip, »Boy From School«
– Jag bodde i Berlin, brukade gå runt på gatorna, ensam, och körde den här på repeat i min iPod. Nostalgi.

Gwen Stefani, »What You Waiting For«
– Jag älskade Gwen i flera veckor för den här låten.

Justice vs Simian, »We Are Your Friends«
– Vi dansar sönder något. Sjunger. På ett skitigt dansgolv i Berlin.

Amerie, »One Thing«
– Låten satte sig inte hos mig när den spelades som mest. Men nu i efterhand får jag alltid en kick när jag hör den.

Britney Spears, »Toxic«
– Det går väl inte att nämna 00-talet utan något från henne.

Justin Timberlake feat T.I., »My Love«
– Eller från honom?

Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«
– Otippat, jag vet. När jag hörde den från radion i mitt kök var det som om allt stannade, på ett sådär klichéfyllt sätt. Den här låten är nog dessutom 00-talets viktigaste för svenskt musikliv.

Har du någon favoritskiva från det senaste decenniet?
– Ja, Björks Vespertine. Det är en pretentiös, ambitiös och helt fantastisk platta, som jag faktiskt inte lyssnar på längre, antagligen för att stilen blev så uttjatad. Ändå känns både skivan och Björk som rakryggade ikoner för 00-talet.

Pearl är Per Störbys musikskaparalias. Han har tidigare varit ledande figur i konst- och musikkollektivet Zeigeist, men arbetar numera med det nya projektet Pearl Fiction, som förväntas släppa en skiva hösten 2010.


Låtarna som blev över + Den perfekta spellistan

Publicerat den 29 December 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. 8 kommentarer.

I går skrev Tobias Nielsén (redaktör för antologin Noll Noll, bland annat) så här, med anledning, bland annat, av Spotify-listorna vi har publicerat här på Nollnolltalet.se:

De bästa låtlistorna innehåller också högst 15 låtar. Fler än så innebär snarare än radiolista eller radiostation. En samling låtar valda för att följa liknande smak eller känsla.

Jag tror att han har alldeles rätt, om man med spellista menar något som fungerar som en helhet; som är menad att lyssnas på från början till slut. »Radiolista« är ett bra ord för de omfångsrika Spotify-listor som har växt fram som en del av det här projektet. »Låtbank« skulle man också kunna prata om. Det är hur som helst ingen risk att man lyssnar på t ex den stora »Lyssna också«-listan, som klockar in på 23 timmar musik, i ett svep.

Jag gillar Tobias 15-låtar-princip. Den ger samma begränsning som gjorde det klassiska blandbandet till ett effektivt sätt att presentera musik. Över femton låtar kan man skapa en röd tråd, ett sammanhang eller en musikalisk helhet som lyssnaren kan uppfatta och uppskatta. Det blir något annat än att lyssna lösryckt på bra låtar som slumpas fram ur en 300-låtarsplaylist med slumpfunktionen på.

Så i går uppmanade jag Nollnolltalet.se:s vänner på Facebook och Twitter att sätta ihop 15 låtar långa spellistor och länka till dem. Några har redan gjort så, men jag tänkte vänta till imorgon med att presentera dem. Det finns med andra ord tid för fler av er att vara med. Ju fler desto roligare!

Så länge får ni min egen spellistsa som exempel. Jag har utgått ifrån Nollnolltalet.se-listan och, helt utifrån mig själv, funderat på vilka låtar jag saknar mest. Det blev de här femton. Några av dem är såna som jag betraktar som 00-talsklassiker. Några är så pass nya att de inte har hunnit fastna i vårt kollektiva medvetande ännu, och därmed inte fått en chans att ta plast på listan. Några är helt enkelt låtar som jag tycker väldigt mycket om. Lyssna på spellistan här. Korta texter om de femton låtarna finns efter hoppet.

Glöm inte att länka till din egen, 15 låtar långa, 00-talet-playlist!

Och när du ändå håller på, tyck till om vilka låtar som saknas på vår lista över nollnolltalets 100 bästa.
Läs mer…


3. Hemligt!

Publicerat den 29 December 2009 under Nyheter av David Hylander. 14 kommentarer.

På torsdag är det nyårsafton. 00-talets sista dag. Vi firar med en stor fest på Södra Teatern i Stockholm, och genom att avslöja vilken låt som 100 personer har röstat fram till Nollnolltalets allra allra bästa.

Men med 99 låtar avslöjade blir den hundrade lätt en formalitet. De flesta av er kan lätt räkna ut vilken det är, och kan man inte kan man antagligen läsa sig till det i kommentarerna.

Därför får du inte reda på vilken låt som har plats nummer 3 på Nollnolltalet.se:s lista idag. Vi håller på det. Istället avslöjar vi HELA topp 3 på nyårsaftons kväll. Då publiceras också blogginlägg om låtarna, med texter och lyssna också-låtar, precis som vanligt. Blir bra att läsa i soffan på nyårsdagen.


4. Broder Daniel, »Shoreline«

Publicerat den 28 December 2009 under Listan av Gästskribent. 8 kommentarer.

4. Broder Daniel, »Shoreline«
(singel & albumspår, Cruel Town, 2003)

Gästskribent: Anna Swantesson

Broder Daniel.Cheferna på TV4 måste antingen ha varit lite godtrogna eller märkligt streetsmarta med framtidskoll. De litade i alla fall på redaktionen för Sen Kväll Med Luuk när de hösten 2001 tyckte att Broder Daniel, ett i ärlighetens namn halvsmalt indieband, skulle göra comeback i deras allra största talkshow. Ett program där Madonna, Bruce Springsteen och Roxette tidigare hade varit gäster. Dessutom skulle Kronprinsessan Victoria medverka i samma program. Det skulle vara ungefär som om [ingenting] spelade hos Skavlan istället för Melody Gardot.

Kanske lät sig TV4-folket övertalas av att den där nya svenska popstjärnan i matroskläder spelade bas i bandet och att killen som gjort P3-hitten »Mon Amour« spelade gitarr. (Dock föga troligt att de gick igång på att Embassy-Fredrik medverkade på tamburin.)

YouTube Preview Image

Luuk-uppträdandet var fantastiskt, det kändes som en omedelbar klassiker, men det var det som hände efteråt som var intressant. För bandets comeback kom av sig och det dröjde två år innan »Shoreline« släpptes på riktigt.

Varken jag eller någon jag kände hade börjat ladda ner musik från nätet ännu. Det enda sättet att få tag på musik var på hederliga cd-skivor. Jag tror att det var Sladjan Osmanagic (numer fotbollsexpert, då bandbokare på Sen Kväll Med Luuk) som läckte ut en skiva med uppträdandet på cd. Den vintern ville alla ha den där skivan. Den var sjukt eftertraktad. Jag kommer till och med ihåg att de utvalda gick omkring och bar på den i jackfickan, dels för att imponera, men framförallt för att man kanske skulle till en krog där man ville höra låten (risken fanns ju att dj:n inte fått tag på skivan).

Det här var dimmiga dagar av dans dans dans och det är svårt med minnet. Men när jag blundar och lyssnar på den där bootlegen så ser jag någon snubbe från klubbkollektivet Bomben, förmodligen Gustav Gelin, framför mig. Full som en kastrull. Röd i ansiktet. Uppsnärjd i det blå, på en bardisk på den lilla baren Och Det Stora Havet på Södermalm. Lycklig men med tårar i ögonen. Vi-mot-dom-näven i luften. Skrålandes:

Ever since I was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
For all my life I’ve been waiting
For something lasting
You lose your hunger and you lose your way
You get confused and then you fade away
Oh this town
Kills you when you are young

YouTube Preview Image

Popmusik handlar väldigt mycket om tröst. Att få känna att man inte är ensam. Någon annan har känt samma sak förut och nu känner vi det tillsammans. Den skakar om, omfamnar och innesluter.

Det finns inget svenskt band som är bättre på det än Broder Daniel.

Broder Daniel är den där sortens grupp som räddar liv. Och att de bokstavligen gjort det förstod man på riktigt efter Anders Göthbergs bortgång när man läste inläggen på BD:s hemsida. Broder Daniel gör saker med en på fyra minuter som inte fem år hos en psykolog kan hjälpa en med.

När Broder Daniel slog igenom påstods det att Henrik Berggren inte kunde sjunga och att bandet inte kunde spela. Det må vara hänt, även om de flesta av oss inte håller med. Men de kan rädda liv, och det är det väldigt få band som kan.

Anna Westman Swantesson är journalist och har skrivit om Hot Chip och T.I. längre ner på Nollnolltalet.se-listan. Hon tycker att »Shoreline« är 00-talets tredje bästa låt.

Lyssna också på:

The Plan, »Let’s Leave« (singel & albumspår, The Plan, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Franke, »Ställs mot dig« (singel & albumspår, Optimismens hån, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Bad Cash Quartet, »Big Day Coming« (singel & albumspår, Outcast, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

5. The Postal Service, »Such Great Heights«

Publicerat den 27 December 2009 under Listan av Niklas Alicki. 4 kommentarer.

5. The Postal Service, »Such Great Heights«
(singel & albumspår, Give Up, 2003)

The Postal Service.Jag kommer fortfarande ihåg dagen jag fick Give Up med The Postal Service. Det var en varm dag i juni 2003, dagen då jag tog studenten. Det var också den sista dagen innan jag insåg att relationer inte varar för evigt. Jag syftar inte på det här vuxna insiktsfulla sättet, utan på det barnsligt naiva. På det där sättet som långsamt – dag för dag – tar andan ur en.

Jag skäms nästan lite för att berätta det, för det är så oerhört blåögt. Men så var det verkligen. Människorna som hade samlat sig på min balkong den där dagen har en efter en försvunnit ur mitt liv. Jag fick skivan av två gymnasiekompisar i studentpresent. Den ena flyttade utomlands och den andra har nu flyttat tillbaka till sina föräldrar i hemstaden. Där fanns också min skinhead-kompis som introducerade mig för The Smiths och Nine Inch Nails. Han bor i Malmö nu, och vi ses bara någon gång då och då när jag slinker in på caféet han jobbar på. Min allra bästa kompis under gymnasiet var också där. Han flyttade till Australien i några år efter studenten, när han kom tillbaka hade han återfunnit sin tro på Gud och flyttade till Norge. Det var väl två år sen jag pratade med honom senast.

Allt det där var väl något jag egentligen visste innerst inne. Eller i alla fall borde ha insett vid 19 års ålder. Att människor kommer och går i ens liv. Men ändå – just där och då – hade jag ändå en bild av att de här människorna i min närhet alltid skulle finnas där. Att allt man hade delat med de runt omkring mig inte var förgäves.

YouTube Preview Image

The Postal Service började som ett prestigelöst projekt mellan Jimmy Tamborello i Dntel och Ben Gibbard i Death Cab for Cutie. Efter ett samarbete i Dntels låt »(This is) The Dream of Evan and Chan« började de skicka ytterliggare låtfragment på posten mellan varandra. Det som kom att bli deras debutalbum – och hittills enda album – blev en oväntad framgång. Det mest sålda albumet på skivbolaget Sub Pop sedan Nirvanas debut.

Det där insåg jag ju, att väldigt många människor gillade skivan. Vilket en femte plats på den här listan borde vara det slutgiltiga beviset på. Men trots det så har jag alltid upplevt att The Postal Service har varit bara mitt. Jag har aldrig hört skivan spelats så värst mycket ute på klubbar, inte sett så många artiklar eller hyllande texter om den som man ständigt gör för andra skivor. Människor i min närhet verkar tycka att det är en bra skiva, men inte unik på något sätt.

Men nu är den som sagt på femte plats över 00-talets bästa låtar. Före alla Håkan Hellströms låtar, före hyllade R Kellys »Ignition (remix)« och före alla låtar på Daft Punks dansgolvsanthem Discovery. Jag är uppriktigt förvånad över att »Such Great Heights« hamnat så högt upp på listan.

Jag ska inte försöka mig på att gissa varför ni andra också verkar gilla »Such Great Heights« så mycket. Det enda jag kan hoppas på är att försöka förmedla allt låten har betytt för mig. Varför det är den enda låten jag har kunnat lyssna på regelbundet sedan den kom ut för sex år sedan. För i min värld där insikten av att inget varar för evigt har chockat mig så har den varit min fasta punkt. En markering från det mitt vuxna liv började. Ungefär som ett pojkrum som aldrig möbleras om till det gästrum det i verkligheten har blivit.

För mig symboliserar »Such Great Heights« ett minne från den sista dagen i barndomens naiva trygghet. På ett sånt där självklart sätt bara riktigt bra poplåtar kan göra.

Niklas Alicki är frilansjournalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. Han tycker att »Such Great Heights« är 00-talets femte bästa låt.

Lyssna också på:

Dntel, »This Is The Dream Of Evan And Chan« (singel & albumspår, Life Is Full of Possibilities, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Modest Mouse, »Float On« (singel & albumspår, Good News For People Who Love Bad News, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Death Cab For Cutie, »The New Year« (albumspår, Transatlanticism, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

6. Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«

Publicerat den 26 December 2009 under Listan av Gästskribent. 14 kommentarer.

6. Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«
(singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Gästskribent: Johan Scheele

Håkan.I början av nittiotalet gjorde kvällstidningarna varje sommar ett uppslag om en Ulf Lundell-spelning, kanske en turnépremier, vem vet. En artikel om någon Janne Bark på gitarr och intervjuer med de allt äldre »pojkarna längst fram«, de som drack massa öl, kunde sjunga med i alla texter och hade sett Uffe varenda år sedan tiden då en dålig potatisskörd fick folk att emigrera till Amerika.

»Känn ingen sorg för mig Göteborg«.

Egentligen finns alla ledtrådar till Håkans storhet fångad i den nästan fyra minuter långa debutsingeln. Den fina, lite aviga melodin, det karaktäristiska sättet att sjunga. Men också det där andra. Den där spontana glädjen, manifesterat av små falsettjut och utrop (Ett »Eyh!« efter 3.09) som han inte verkar kunna låta bli − precis samma impuls som blivit ett »Be-bop-a-lula« eller ett »Stick Martin!« på senaste skivan. Och de där trummorna som liksom snubblar runt i bakgrunden som en föraning av den samba som blommade ut på uppföljaren och en musikalisk upptäckarglädje.

Och så texten. Hemingway skrev i Livet är en fest, boken om hans tjugotal i Paris, att det ända sättet att skriva är att börja med den »sannaste meningen man känner till«. Håkan staplar sådana små skärvor av sanning (eller av andras låttexter…) på varandra.

YouTube Preview Image

Men när man vänder sig om efter tio år är det lätt att ha glömt. Att det inte var så självklart då, att han var bra, Håkan. En vän påminde mig igår. »Fan, det är intressant, när man hörde ›Känn ingen sorg‹ första gången, det var ju en bra låt, men man visste liksom inte om det var typ en Joakim Hillson«. Och visst, bakgrunden i Broder Daniel och Honey Is Cool ingav ju respekt och debuten blev nästan unisont hyllad, men innan det, innan recensionerna, innan han seglade på allas armar på Night Life, innan han kysstes av Bjurman − några dagar så visste folk inte riktigt.

Personligen minns jag ingen tvekan. Som jag kommer ihåg det räckte det med det första ackordet och ett vingligt »Ge mig arsenik«, sedan visste jag.

Och jag tror vi närmar oss något där. Att vara med från början, veta direkt.

Ni vet. Man är kanske typ tjugo, pluggar på universitet i någon stad. Går ut, ramlar omkull, landar i ett vardagsrum, vargtimmen, spelar Lill Lindfors Du är den ende eller Van Morrissons Astral Weeks-skiva. Någon Northern Soul-samling kanske. Man har tappat hoppet om ett långt och lyckligt äktenskap med någon samtida musik. Britpopen och grungen, som man egentligen träffade i en mer lämplig ålder, hade liksom inte blivit mer än några gamla ex som man fortfarande sprang på ibland. Hip hopen, soulen som enstaka nätter av lust, men inget långsiktigt.

Så kommer »Känn ingen sorg för mig Göteborg«.

2009 avslutar modetidningen Bon ett årtionde genom att citera »Känn ingen sorg för mig Göteborg« i decenniets sista ledare: »Ge mig nåt som tar mig någonstans«. Och i någon kvällstidning samma år: ett konsertuppslag, en artikel om någon Daniel Gilbert på gitarr och de där allt äldre pojkarna och flickorna längst fram, de som kan alla texterna och har varit med sedan, tja − när det började med den där singeln, ni vet, den som definierade det svenska nollnolltalet.

Jag föraktade såklart de där Uffe-pojkarna-längst-fram, då i början av nittiotalet.

Och nu. Till mitt försvar, i all ängslighet, vill jag säga att jag inte står längst fram. Jag kan förvisso texterna och för inte så länge sedan, tror det var Way Out West 2008, lyfte jag ölstinn upp en främmande man av misstag under en konsert. Sedan sjöng vi med till »Tro & Tvivel« i förbrödring.

Jag förstår hur det ser ut.

»För livet går vidare, och Håkan följer med.«, skrev David Hylander om »Tro & Tvivel« på plats 46 på den här listan. Och vafan. Det är väl bara att erkänna. Det får nog bli så. Det är värt en lätt bismak av Ulf Lundell och pojkarna längst fram.

Johan Scheele är journalist. Han tycker att »Känn ingen sorg för mig Göteborg« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Håkan Hellström, »Ramlar« (singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Håkan Hellström, »En vän med en bil« (singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Håkan Hellström, »Kom igen Lena!« (singel & albumspår, Det är så jag säger det, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

7. The Avalanches, »Since I Left You«

Publicerat den 25 December 2009 under Listan av David Hylander. 5 kommentarer.

7. The Avalanches, »Since I Left You«
(singel & albumspår, Since I Left You, 2000)

The Avalanches.Jag tänkte: Det här är framtiden. Det här är popmusikens nya tideräkning; före eller efter The Avalanches. Det här är musiken som kommer att definiera min generation.

I efterhand låter det absurt, nästan sinnesförvirrat. Men jag var 17 år, förläst på tidningen Pop, och starkt präglad av ett 90-tal som knappt hade tagit slut. Ett 90-tal när vuxna män på fullt allvar pratade om att »rockhistorien ständigt måste skrivas om«. De skrev lyriskt om de musikaliska skiften de själva hade varit med om − punken, dansmusikens genombrott i slutet av 80-talet − och jag avundades dem. Jag satte popmusiken och rockhistorien i bestämd artikel och ville vara en del av de stora skeendena med samma oreflekterande entusiasm som de unga män som sökte efter krigets hjältedåd i 1910-talets skyttegravar. Tack och lov var konsekvenserna komiska snarare än tragiska i mitt fall.

Att »Since I Left You« placerar sig så högt på den här listan beror delvis på att det är en sinnrikt konstruerad och makalöst effektiv poplåt; en drömskt vacker minisymfoni med en av de starkaste melodiska hakarna från inte bara det här årtiondet utan från alla årtionden.

YouTube Preview Image

Men att så många av oss minns »Since I Left You« som speciell handlar också, tror jag, om att den kändes så fundamentalt, hisnande ny just då. Att den tog allt som vi älskade med musik och återuppfann det; kalibrerade om vårt sinne för vad som var bra och betydelsefull musik. Ibland undrar jag om den känslan ens är möjlig idag, i den fragmentariserade, avromantiserade lyssnarkultur som 00-talet lämnar efter sig.

Det må vara som det är med den saken. I december 2009 kan man konstatera att The Avalanches inte var framtiden, inte en sexhövdad messiasfigur från Melbourne, kommen för att frälsa människorna med en sampler och en löjeväckande stor skivsamling.

Man kan också konstatera att deras enda fullängdsskiva (för att använda de där 90-talsmännens parlör) är ett av 00-talets mest anmärkningsvärda musikaliska verk; en 60-minuters klipp-och-klistra-svit byggd på oändliga lager av musiknördig finess, lekfull whimsy och svärmisk skönhet.

Och titelspåret, »Since I Left You«, kommer alltid att vara en av de vackraste poplåtar jag − 17, 27 eller 87 år gammal − någonsin har hört.

David Hylander är frilansjournalist och gav som tonårig musikrecensent i Hallands Nyheter högsta betyg till Since I Left You när den släpptes i Sverige 2001. Han tycker att »Since I Left You« är 00-talets näst bästa låt.

Lyssna också på:

The Avalanches, »Ray Of Zdarlight« (mp3, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Badly Drawn Boy, »The Shining (The Avalanches remix)« (singelspår, Once Around The Block, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Handsomeboy Technique, »Your Blessings« (albumspår, Adelie Land, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

Julspecial: 00-talets bästa jullåtar

Publicerat den 24 December 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. 2 kommentarer.

God jul!Ni som är matematiskt lagda insåg kanske att Robyn-dubbeln härom dag skulle ge upphov till en lucka i nedräkningen. Vi tyckte att det var rimligt att lägga den på julafton. Så det här är den första dagen sedan den 21 september som vi inte presenterar en ny låt på Nollnolltalet.se. Jag vet, det känns oroväckande tomt.

Men skit i det: God jul alla ni som har det dåliga omdömet att kolla den här bloggen på självaste julafton! För att fylla tomrummet får ni ett litet urval av jullåtar från 00-talet. Vi har fått en hel del hjälp på Facebook och Twitter med det extremt ovetenskapliga urvalet. Tack till alla er som bidrog!

YouTube Preview Image

(Tack till Niklas Wennergren!)

YouTube Preview Image

(Tack till Tove Lindholm!)

YouTube Preview Image

(Tack till David Västskär!)

Neil Halstead, »The Man in The Santa Suit« (Spotify-länk)

(Tack till Carolina Josefsson!)

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

(Tack till Klara Grape och Karin O’Mahony!)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.


8. Daft Punk, »One More Time«

Publicerat den 23 December 2009 under Listan av Gästskribent. 6 kommentarer.

8. Daft Punk, »One More Time«
(singel & albumspår, Discovery, 2001)

Gästskribent: Billy Rimgard

Daft Punk.De bästa låtarna är de som handlar om sig själva. Som Kylie Minogues »Can’t Get You Out of My Head« vars titel lika mycket anspelar på la-la-la-melodin som på någon okänd du-person. Eller som Daft Punks »One More Time«, vars monotona loop påhejas av Romanthonys söndervridna röst som fyller något innehållslöst med mening.

Daft Punks Discovery var inte ett vanligt album. Parallellt med inspelningen av musiken skrevs manuset till filmen Interstella 5555 som senare förverkligades av animelegenden Leiji Matsumoto. Filmen saknar dialog och det som ackompanjerar hjältarna som kidnappas från sin hemplanet för att exploateras av cyniska skivbolag på jorden är fullängdaren i sin helhet.

När man tittar tillbaka känns det mer och mer som att det är omöjligt att separera de två. Albumet är så noggrant arrangerat för att passa handlingen att Discovery måste betraktas som en del av ett konceptuellt verk. Om inte annat så är det en klädsam ursäkt när man sitter i soffan och storbölar till de sista skälvande tre minuterna av »Too Long« (hjälten! statyn! barnet!).

När Interstella 5555 börjar står Stella, Arpegius, Baryl och Octavius och framför sin hit »One More Time« som galaxens coolaste band.

YouTube Preview Image

* Här skulle vi vilja ha klippet från Interstella 5555, men det går av någon outgrundlig anledning inte att bädda in. Finns här.

Deras uppträdande är så bländade att militärerna i rymdskeppen sitter fastklistrade framför tvn och därför missar när Onda Skivbolaget stormar planeten för att kidnappa dem.

Det är uppenbart varför det är en hit som skulle fungera lika bra på jorden som på deras hemplanet: »One More Time« är fluff. Den handlar om upprepning, om sig själv.

Nedplocket och uppbyggnaden är sådana klassiska klichéer att titeln »One More Time« lika gärna kan syfta på dansmusikens regelmässiga arrangemang. Upprepa den där loopen en gång till. Sjung med oss i de här betydelselösa orden en gång till. Go nuts när beatet kommer tillbaka en gång till.

Nedtecknad blir texten en lång rad tomma fraser, uttryck som låter bra bredvid varandra, och i normala fall skulle den ha tillhört en dussinlåt som fått en handfull spelningar i reklamradion och sen dött. Men över musiken förvandlas den plötsligt till en vädjan om att få greppa de där sista magiska ögonblicken i natten.

Stäng inte än, vi vill dansa en gång till. Låt det här aldrig ta slut, vi vill skrika en gång till. Om det måste vara över, låt oss komma tillbaka imorgon kväll. En gång till.

»One More Time« är lysande som parodi på popmusik vars lyrik kommer undan med formuleringar som »she loves you yeah yeah yeah«, men den är också den perfekta hymnen till natten när allting är möjligt, där alla bekymmer lämnades hemma för några timmar i stroboskopljuset. Den är i hela sin uppenbarelse en motsägelse som gör att vi inte vet om vi ska le och diskutera dess meta-betydelser eller om vi ska slänga händerna i luften och dansa. Oftast gör vi därför både och.

Billy Rimgard är musikskribent och har bidragit med texter om Phoenix och Felix Da Housecat till Nollnolltalet.se. Han tycker att »One More Time« är 00-talets allra bästa låt.

Lyssna också på:

Daft Punk, »Superheroes« (albumspår, Discovery, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Daft Punk, »Harder, Better, Faster, Stronger« (singel & albumspår, Discovery, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Mylo, »Drop The Pressure« (singel & albumspår, Destroy Rock & Roll, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

Presenteras av musikmagasinet Novell