Johanni Sandén minns Friendly Noise och 00-talets svenska experimentindie

Publicerat den 16 October 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Gästskribent. 1 kommentar.

Omslaget till "Friendly People Making Noise".I dagarna kom beskedet att det svenska skivbolaget Friendly Noise lägger ner. Det känns otroligt trist. Friendly Noise liknar inga andra svenska skivbolag under 00-talet. De liknar inga utländska skivbolag heller för den delen. Kanske var de det yttersta beviset för hur bra och spännande svensk musik faktiskt har varit under de gångna tio åren. Man behövde inte längre leta utomlands för att hitta alternativ till Broder Daniels comeback-skiva eller Moneybrothers muskelrock.

Skivbolaget har sedan samlingen Friendly People Making Noise från 2003 skämt bort oss med alldeles fantastisk musik. Från Testbild!:s progressiva jazzpop, Differnets vackra bruselektronika och Action Bikers bitterljuva elektro till Most Valuable Players drömska pop. Jag hoppas verkligen att dessa artister fortsätter trots att Friendly Noise tar slut. För ett tag, där någonstans i mitten av 00-talet när Service var som bäst, hade Sverige två indiebolag av yppersta världsklass. Det var inte längre bara »bra för att vara svenskt«. Jag tror inte att jag insåg då hur bortskämd jag var.

De båda bolagen var lite grann som olika sidor av samma Factory Records-mynt. Men medan Service var mer som det utåtriktade Happy Mondays, så var Friendly Noise det inåtvända The Durutti Column. Friendly Noises tid mellan 2003-2009 säger också ganska mycket om vilken utvecklingen den alternativa och experimentella musiken tagit under 00-talet. De har alltid tänjt på gränsen för vad popmusik är och får vara, samt stått i framkant vad gäller båda synen på musiken och på hur den ska presenteras.

Friendly Noise kommer kanske inte att ha någon representant med på Nollnolltalet.se:s lista över decenniets bästa låtar, vad vet jag. Men jag tror att mycket av den musik och de idéer skivbolaget bidragit med under 00-talet kommer att leva vidare som inspiration in i kommande decennium.

Ju längre det här decenniet har lidit har det känts som att skivbolag mer och mer blivit onödiga mellanhänder mellan publik och musik. Hos beundrare av elektronisk och experimentell popmusik har dock Friendly Noise alltid stått som en viktig kvalitetsmarkör med sin enhetliga estetik som genomsyrat både innehåll och förpackning.

Jag hade gärna sett Friendly Noise fortsätta in i framtiden med att ge oss ny och spännande musik. Men kanske var det alldeles lagom att sätta punkt just nu. För som Sarah Records devis löd; »habit and fear of change are the worst reasons for ever doing anything«. Andra får plocka upp den fallna manteln och fylla det tomrummet de nu lämnar efter sig.

På sin hemsida uppmanar Friendly Noise folk att göra sina egna listor av de 10 bästa Friendly Noise-låtarna. Här är min lista:

1. Differnet, »Saurau« (The title of this record…, 2005)

2. Most Valuable Players, »Rondo« (Rondo, 2007)

3. Action Biker, »Refridgerator« (Hesperian Puisto, 2008)

4. Peter Nilsson, »Song For Stina« (Get Nowhere, 2007)

5. Sail A Whale, »See You Inside« (Find Me a Boy/See You Inside, 2009)

6. Most Valuable Players, »Marco Polo« (You In Honey, 2005)

7. Discolor, »Falls Angel« (Are You Scared To Get Happy?, 2006)

8. Differnet, »Kernel Panic« (The Title Of This Record…, 2005)

9. Erik De Vahl, »The Days Before Lunch« (Are You Scared To Get Happy?, 2006)

10. Action Biker, »Frosty Snow Winter« (Hesperian Puisto, 2008)

Johanni Sandén är journaliststudent, just nu på praktik på tidningen Journalisten.

Bonus: Hugo Lavett om sitt 00-tal

Hugo Lavett är sångare i Friendly Noise-bandet Most Valuable Players. Tidigare i höst pratade han med Nollnolltalets Martin Romatowski om sina minnen från 00-talets svenska popscen.


Tove Hansson minns 00-talets tjejrap

Publicerat den 11 October 2009 under Vi minns 00-talet av Gästskribent. 4 kommentarer.

Lil' Kim, Foxy Brown

Andra halvan av nittiotalet och de kvinnliga rapparna var inte som flest men som störst.

Riktiga superkändisar med blingiga MTV-videos, skinande adidasjackor och stora chanelloggor dinglande i öronsnibbarna. Push-up-behås och hardcorerap fulladdad med könsord.

Det var innan internet som vi känner det i dag, och vi tog tåget till Stockholm för att köpa skivor som inte fanns i Västerås. I en skivbörs vid S:t Eriksplan, som sålde promotionskivor som skivrecensenter lämnat in, hittade jag Missy Elliotts Supa Dupa Fly. I mitt efterhandskonstruerade minne är det mitt första möte med kvinnlig rap.

Så var det ju inte egentligen. Lil’ Kim, MC Lyte och Salt-N-Pepa var före, men Missy var fin nog att ha i skivhyllan medan vulgorappen med Parental Advisory-loggan på omslagen knappt räknades som hiphop.

Men för den som gillar dirty hardcorerap framförd av en kvinna var det sena nittiotalet en guldålder och det nya milleniet började lika bra. Lil’ Kim, Foxy Brown, Missy Elliott, Kelis och Eve släppte fantastiska skivor. 2002 kom Ms Jade, en begåvad rappare som fick för lite uppmärksamhet. Tjejerna var överallt i hiphopvärlden. Men plötsligt blev det tyst, trots att det fanns fler begåvade kvinnliga rappare än någonsin. Samtidigt som Jay-Z och Kanye West blir superstjärnor och rappen på riktigt flyttade in i finrummen försvann de stora kvinnliga hiphopstjärnorna.

Jean Grae proklamerade 2008 att hon skulle sluta med musiken men kom tillbaka. »You know what? I need that Grammy. I think I might be able to stop after that«, skrev hon. Talib Kweli uppmanade fansen att backa upp »one of the last true MCs left«. Men någon grammy har det inte blivit. Under 2000-talet har ingen kvinnlig rapartist utom Missy Elliott nominerats till bästa rapartist – bortsett från 2003 och 2004 då utmärkelsen delades i två, en för män och en för kvinnor (Missy tog hem priset båda åren). Under 1990-talet fanns fem kvinnliga artister nominerade, utan att det något år delades ut en könsseparatistiskt pris.

Googlar. Var har de kvinnliga rapparna tagit vägen? Ms Jade säger att hon ska göra comeback innan året är över. Lil’ Kim verkar ha tagit en hel del stryk av sitt fängselsedrama och har nyss röstats ut ur Dancing With The Stars. En av mina absoluta favoriter, den tokaggro crunktjejen Chyna Whyte, har nu blivit djupt religiös och till och med präst. Remy Ma har det mesta kvar av ett fängelsestraff på åtta år, och chansen att komma ut snabbare blir inte bättre av att pojkvännen och mixtapekungen Papoose torskade på att smuggla in en nyckel till handbojorna när de skulle gifta sig. Foxy Brown hamnade även hon i fängelse men har fått ut en skiva efter att hon avtjänat straffet.

Det verkar som att de kvinnliga rapparna blir mer gangster än sina manliga kollegor efter 30. De som inte ger upp alltså. Eller fortsätter släppa ungefär samma skiva om och om igen. Allt i takt med en strid ström nya kvinnliga hiphoptalanger som dyker upp för att lika snart försvinna och de manliga hiphopgiganterna flyttar in i talkshowsoffor och vd-kontor.

Men 00-talet är inte slut än. Vi har hösten på oss att lära oss uppskatta vad de dirty hardcore-rappande tjejerna gjort för hiphopen, tonårstjejerna och dansgolven.

Tove Hansson är journalist och webbredaktör på hd.se. Hon tycker att 00-talets bästa brudraplåt är »How Many Licks« med Lil’ Kim feat. Sisqo. Här kan du lyssna på hennes Spotify-lista med hiphop av kvinnliga artister.

YouTube Preview Image


Presenteras av musikmagasinet Novell