Steso Songs favoritlåtar 2000-2009

Publicerat den 31 December 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

steso_songs_3_camillalindberg_thumbTio år och tio låtar. Steso Songs, Karolina Stenström, ser tillbaka på de melodier som hon lyssnade mest på under respektive år av 00-talet.

2000
Bright Eyes, »Haligh, Haligh, a Lie, Haligh«
– Jag minns inte mycket mer än att Bright Eyes ackompanjerade det jag inte minns.

2001
Mark Kozelek, »Admiral Fell Promises«
– Tonårsrum, en samling av folleburkar under sängen, »Stäppvargen«, blod, och runda vita.

2002
Blanka, »I Smell of You«
– Den mest desperata röst jag vet.

2003
Broder Daniel, »When We Were Winning«
– Malmönätter. Såg BD på KB med tejpad arm.

2004
Paddington DC, »Keep It Sharp, Let It Slip«
– Ja.

2005
Nine Inch Nails, »The Hand That Feeds«
– Stod ensam i hällregn när Nine Inch Nails spelade på Hultsfred. Tänkte att om det inte vänder nu så vänder det aldrig. Det vände.

2006
Marit Bergman, »You Can’t Help Me Now«
Steso Songs fick följa med Marit som förband.

2007
PJ Harvey, »Dear Darkness«
– Begravning för jämnårig. Lova sig själv att ta vara på livet. Inte göra det.

2008
Håkan Hellström, »För sent för Edelweiss«
– Var i Göteborg och försökte spela in en skiva på dagarna. Lyssnade på »För sent för Edelweiss« om och om och om igen på Youtube på kvällarna.

2009
Bear Quartet, »Carry Your Weight«
– »I love you, I love you, I love you. I’ll stick to that. Everything, everything, everything, everything else, I can abandon. Wherever you are, carry the weight of your life«. De orden tar vi med oss in i 2010, va?

Steso Songs, som är Karolina Stenström, är aktuell med singeln »The Worse«. Albumet Now It’s Dark släpps den 17 februari på hennes egen skivetikett Lyckan. Steso Songs spelar på nyårsfesten som Novell och Nollnolltalet.se arrangerar i kväll.


Pearl listar sina 10 favoritlåtar från 00-talet

Publicerat den 30 December 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

Pearl.Musikern och producenten Pearl, tidigare i Zeigeist, jämför sin topp 10-lista med »En sådan där frodig fruktkorg, som man får som julklapp om man jobbar på nåt företag. Med cellofan.«

Kelis feat. Andre 3000, »Millionaire«
– Ah, vilken duo! Ananasen i min korg, med krona på huvudet. Så explosivt, och antagligen min favvo för hela decenniet.

Sebastien Telliér, »La Ritournelle«
– Genialiskt simpel.

Gorillaz, »Dare«
– Ett av 00-talets mest intressanta band och koncept. Jag kommer att sakna dem, men gillar ändå att de slutade.

Hot Chip, »Boy From School«
– Jag bodde i Berlin, brukade gå runt på gatorna, ensam, och körde den här på repeat i min iPod. Nostalgi.

Gwen Stefani, »What You Waiting For«
– Jag älskade Gwen i flera veckor för den här låten.

Justice vs Simian, »We Are Your Friends«
– Vi dansar sönder något. Sjunger. På ett skitigt dansgolv i Berlin.

Amerie, »One Thing«
– Låten satte sig inte hos mig när den spelades som mest. Men nu i efterhand får jag alltid en kick när jag hör den.

Britney Spears, »Toxic«
– Det går väl inte att nämna 00-talet utan något från henne.

Justin Timberlake feat T.I., »My Love«
– Eller från honom?

Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«
– Otippat, jag vet. När jag hörde den från radion i mitt kök var det som om allt stannade, på ett sådär klichéfyllt sätt. Den här låten är nog dessutom 00-talets viktigaste för svenskt musikliv.

Har du någon favoritskiva från det senaste decenniet?
– Ja, Björks Vespertine. Det är en pretentiös, ambitiös och helt fantastisk platta, som jag faktiskt inte lyssnar på längre, antagligen för att stilen blev så uttjatad. Ändå känns både skivan och Björk som rakryggade ikoner för 00-talet.

Pearl är Per Störbys musikskaparalias. Han har tidigare varit ledande figur i konst- och musikkollektivet Zeigeist, men arbetar numera med det nya projektet Pearl Fiction, som förväntas släppa en skiva hösten 2010.


Låtarna som blev över + Den perfekta spellistan

Publicerat den 29 December 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. 8 kommentarer.

I går skrev Tobias Nielsén (redaktör för antologin Noll Noll, bland annat) så här, med anledning, bland annat, av Spotify-listorna vi har publicerat här på Nollnolltalet.se:

De bästa låtlistorna innehåller också högst 15 låtar. Fler än så innebär snarare än radiolista eller radiostation. En samling låtar valda för att följa liknande smak eller känsla.

Jag tror att han har alldeles rätt, om man med spellista menar något som fungerar som en helhet; som är menad att lyssnas på från början till slut. »Radiolista« är ett bra ord för de omfångsrika Spotify-listor som har växt fram som en del av det här projektet. »Låtbank« skulle man också kunna prata om. Det är hur som helst ingen risk att man lyssnar på t ex den stora »Lyssna också«-listan, som klockar in på 23 timmar musik, i ett svep.

Jag gillar Tobias 15-låtar-princip. Den ger samma begränsning som gjorde det klassiska blandbandet till ett effektivt sätt att presentera musik. Över femton låtar kan man skapa en röd tråd, ett sammanhang eller en musikalisk helhet som lyssnaren kan uppfatta och uppskatta. Det blir något annat än att lyssna lösryckt på bra låtar som slumpas fram ur en 300-låtarsplaylist med slumpfunktionen på.

Så i går uppmanade jag Nollnolltalet.se:s vänner på Facebook och Twitter att sätta ihop 15 låtar långa spellistor och länka till dem. Några har redan gjort så, men jag tänkte vänta till imorgon med att presentera dem. Det finns med andra ord tid för fler av er att vara med. Ju fler desto roligare!

Så länge får ni min egen spellistsa som exempel. Jag har utgått ifrån Nollnolltalet.se-listan och, helt utifrån mig själv, funderat på vilka låtar jag saknar mest. Det blev de här femton. Några av dem är såna som jag betraktar som 00-talsklassiker. Några är så pass nya att de inte har hunnit fastna i vårt kollektiva medvetande ännu, och därmed inte fått en chans att ta plast på listan. Några är helt enkelt låtar som jag tycker väldigt mycket om. Lyssna på spellistan här. Korta texter om de femton låtarna finns efter hoppet.

Glöm inte att länka till din egen, 15 låtar långa, 00-talet-playlist!

Och när du ändå håller på, tyck till om vilka låtar som saknas på vår lista över nollnolltalets 100 bästa.
Läs mer…


Julspecial: 00-talets bästa jullåtar

Publicerat den 24 December 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. 2 kommentarer.

God jul!Ni som är matematiskt lagda insåg kanske att Robyn-dubbeln härom dag skulle ge upphov till en lucka i nedräkningen. Vi tyckte att det var rimligt att lägga den på julafton. Så det här är den första dagen sedan den 21 september som vi inte presenterar en ny låt på Nollnolltalet.se. Jag vet, det känns oroväckande tomt.

Men skit i det: God jul alla ni som har det dåliga omdömet att kolla den här bloggen på självaste julafton! För att fylla tomrummet får ni ett litet urval av jullåtar från 00-talet. Vi har fått en hel del hjälp på Facebook och Twitter med det extremt ovetenskapliga urvalet. Tack till alla er som bidrog!

YouTube Preview Image

(Tack till Niklas Wennergren!)

YouTube Preview Image

(Tack till Tove Lindholm!)

YouTube Preview Image

(Tack till David Västskär!)

Neil Halstead, »The Man in The Santa Suit« (Spotify-länk)

(Tack till Carolina Josefsson!)

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

(Tack till Klara Grape och Karin O’Mahony!)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.


Är Beyoncé 00-talets största artist?

Publicerat den 18 December 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. 13 kommentarer.

Beyoncé.Med reservering för att 13 placeringar fortfarande är höljda i dunkel, kan man konstatera att Beyoncé Knowles finns med på Nollnolltalet.se:s lista inte mindre än FEM gånger. Tre gånger som soloartist (med »Halo«, »Irreplaceable« och »Crazy In Love«) och två gånger tillsammans med Destiny’s Child (med »Say My Name« och »Survivor«).

Det är ett tungt genomslag för vilken artist som helst. Den enda som är inblandad i lika många låtar på listan (så här långt) är Timbaland (som har producerat »Work It«, »Cry Me A River«, »More Than A Woman«, »Try Again« och »My Love«).

Utöver att hon uppenbarligen går hem hos den sortens människor som har röstat fram den här listan, är Beyoncé en av 00-talets bäst säljande artister (fyra på Billboards lista över amerikanska försäljningssiffror, t ex). Och kanske inte minst, en av årtiondets största mediala ikoner, med ett globalt genomslag som få andra artister, om några, kan mäta sig med.

Det känns helt enkelt befogat att ställa frågan: är Beyoncé 00-talets största artist − den som mer än någon annan har präglat decenniet (som, säg, Michael Jackson på 80-talet eller Elvis Presley på 50-talet)?

Vad tycker du?

Om du har svarat »nej«: utveckla gärna hur du resonerar i kommentarerna! Och gör det för all del om du har svarat »ja« också…

Etiketter: , ,

David Hylander om 00-talets fragmenterade musiklyssnande

Publicerat den 10 December 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. Inga kommentarer.

Under arbetet med Nollnolltalet.se upptäckte jag att en låt som jag trodde var från 2005 i själva verket är från 1985.

Jag fick den som mp3-fil av en kompis, hösten 2005, och tog för givet att det var en ny låt. Den lät inte så mycket samtida som tidlös och jag hade aldrig vare sig hört den eller hört talas om den förut. Det slog mig inte att det kunde vara en gammal låt. Ibland gör man den sortens tankefel.

Låten heter »Stand On The Word«, är inspelad av The Joubert Singers och remixad av Larry Levan, men det begrep jag inte förrän jag undersökte saken för någon månad sedan, fyra år efter att jag hörde låten. Den där mp3-filen angav Celestial Choir som artist.

Om jag hade varit mer av en housesnubbe hade jag förstås fattat att låten inte kunda vara ny. Larry Levan, den legendariske New York-dj:n, dog 1992. Men jag ÄR ingen housesnubbe, och antog att Levan helt enkelt fortfarande var vid liv och remixade en och annan gospellåt på gamla dar.

För mig är »Stand On The Word« helt enkelt en fem år gammal låt.

YouTube Preview Image

Att det här pinsamma missförståndet drabbade mig just i mitten av 00-talet är förstås ingen slump (även om man bortser ifrån att  jag inte är äldre än att större delen av mitt musiklyssnande liv har ägt rum på 00-talet…) Det här var årtiondet när många av oss slutade köpa skivor, och därmed också årtiondet när vi slutade bry oss om att sätta låtarna vi lyssnade på i ett sammanhang.

Cd- och lp-skivor är lätta att betrakta som mindre pusselbitar i den helhet som utgör ett artistskap, eller en skivetiketts samlade produktion. De är tillräckligt få för att gå att sortera och få överblick över. De har konvolut med tillförlitlig information om när musiken är inspelad och utgiven, vilka musiker som spelar på vilken låt och vem som har producerat vad.

Skivor ger helt enkelt musiklyssnandet en struktur. Det är över huvud taget svårt att tänka sig den säregna existens som är den kalenderbitande musiknörden i en värld där musikkonsumtion inte utgår ifrån skivsläpp.

I mp3-filens − och Spotifys − kaotiska tidevarv är ett komplettistiskt, kontrollbehovsskadat musikintresse lika hopplöst som irrationellt. För hur sorterar man in ett Youtube-klipp i skivsamlingen? Och hur kan man vara säker på att man har hört allt som The Avalanches har spelat in när de kan släppa ett knippe nya remixer i morgon, på mp3 via en obskyr japansk nättjänst?

Så det är lika bra att släppa taget, njuta av de låtar man råkar ha i playlisten och fortsätta att gräva, på Spotify, på Hypemachine eller i den sista överlevande skivbörsens vinylbackar, efter nya favoritlåtar att lägga till de gamla. Sluta oroa sig och lära sig att älska Låten.

Vem vet när något man redan har sorterat in under »00-talets bästa« visar sig vara från 1985?

David Hylander är frilansjournalist och redaktör för Nollnolltalet.se.

David Hylanders topp 10 låtar från 00-talet:

1. R. Kelly, »The World’s Greatest«

2. The Avalanches, »Since I Left You«

3. Håkan Hellström, »Tro & Tvivel«

4. Daft Punk, »One More Time«

5. Broder Daniel, »Shoreline«

6. Håkan Hellström, »Äntligen på väg«

7. The Knife, »Heartbeats«

8. The Tough Alliance, »Mine Was Real«

9. Amadou & Mariam, »La Réalité«

10. M.I.A., »Boyz (The Twelves remix)«


Videointervju: Fredrik Strage om sina favoritlåtar från 00-talet

Publicerat den 24 November 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. 1 kommentar.

Fredrik Strage känner igen sig själv i den konsumtionskritiska texten till ettan på sin lista, »You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve« med Johnny Boy. Han tilltalas också av det faktum att Liverpoolbandet är ett one-hit wonder.

−Jag tycker att det finns en speciell romantik kring artister som bara gör en låt. Det är på något vis som om låten växer och artisten försvinner, det finns ingenting annat kvar att förhålla sig till, berättar Fredrik för Nollnolltalet.se.

Fredrik Strages topp 10 låtar från 00-talet:

1. Johnny Boy, »You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve«

2. Ladytron, »Destroy Everything You Touch«

3. Antony And The Johnsons, »Epilepsy Is Dancing«

4. The Knife, »Pass This On«

5. M.I.A., »Paper Planes«

6. Lil’ Jon, »What You Gon’ Do«

7. Fischerspooner, »Emerge«

8. Miss Kittin & Golden Boy, »Rippin’ Kittin«

9. Babyshambles, »Fuck Forever«

10. Jeans Team, »Keine Melodien«

Fredrik Strage är journalist och författare. Tidigare i höst gav han ut antologin »Strage text«.


Lista: Stefan Storms topp 10 r’n'b-låtar från 00-talet

Publicerat den 13 November 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. 4 kommentarer.

The Sound Of Arrows-mannen.För Stefan Storm i Stockholmsbandet The Sound of Arrows har 00-talet handlat mycket om rnb . Här listar han, utan inbördes rangordning, sina tio bästa minimala rnb-låtar, som alla präglas av vad Stefan kallar »en säregen 00-talsproduktion«.

Terriyaki Boys, »超 L A R G E«
– En totalt bortglömd pärla med The Neptunes bakom spakarna.

Kelis, »Bossy«
– Bättre än »Milkshake«. Faktiskt.

Kelly Rowland, »Like This«
– Sopar banan med allt som den forna bandkollegan Beyonce kokat ihop.

Snoop Dogg, »Drop It Like It’s Hot«
– Neptunes igen. Nog har sagts om denna låt.

Cassie, »Me + U«
– Om jag skulle skriva en lista på mina tio bästa album från 00-talet skulle Cassies debut, och fortfarande enda skiva, hamna högt upp. Tio extremt starka låtar, alla signerade Ryan Leslie, där denna underbart tama lilla låt är först och bäst.

Gwen Stefani, »Hollaback Girl«
– Hur sparsmakat de använder basen är smått genialiskt.

Mariah Carey, »It’s Like That«
– Ingen tog Mariah på allvar när denna låt kom. Men det gjorde jag.

Missy Elliot, »Pass That Dutch«
– Hiphop- och rnb-världens svar på Björk. Knäppare låtar än vad Missy kokar ihop får man leta efter. Vad fan är en Dutch? Tacktalet i mitten är fantastiskt.

Ciara, »Like A Boy«
– Kan någon ge mig klarhet om Ciara egentligen var en man?

Lumidee, »Never Leave You«
– Fantastiskt vek sång som sällan träffar några rena toner, som för mig bara förstärker låtens naiva hoppreps-mentalitet.

Stefan Storm är den ena halvan av The Sound of Arrows. Duon jobbar för närvarande på sitt debutalbum, som beräknas komma ut till våren och bland annat kommer att innehålla låten »Into the Clouds«.


Vilka var 00-talets bästa remixer?

Publicerat den 5 November 2009 under Vi minns 00-talet av David Hylander. 29 kommentarer.

Om remixen inte var en självklar del av musikkulturen tidigare så blev den det definitivt under 00-talet. Många av de låtar som vi lyssnade på, och framför allt dansade till, under årtiondet var omarbetade versioner av ett original. Inte sällan var det just i remixad form som en låt blev en hit, eller tog steget från bra till fantastisk.

Däremot är det ont om remixer på Nollnolltalet.se-listan. Kanske har våra 1900-talshjärnor fortfarande lite svårt att kategorisera remixer.

Så, för att inte glömma bort årtiondets bästa musikaliska omstöpningar: vilka remixer gillade du mest under 00-talet?

5 favoriter från redaktören:

Kelis feat. Too Short, »Bossy (Alan Braxe & Fred Falke remix)«

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Feist, »1234 (Van She Tech remix)«

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Boyz (The Twelves remix)«

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Manic Street Preachers, »So Why So Sad (The Avalanches remix)«

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Gwen Stefani, »What You Waiting For? (Jacques Le Conte remix)«

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Fyll på med fler i kommentarerna!


Jonas Andersson om hur vi lyssnade på musik på 00-talet

Publicerat den 21 October 2009 under Vi minns 00-talet av Gästskribent. 2 kommentarer.

Jonas Andersson är doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap. När vi såg hans analys av »The Decade In Popular Music« bad vi honom att skriva en sammanfattning av sina tankar åt Nollnolltalet.se. Jonas listar sina hundra favoritlåtar från 00-talet här.

Det är märkligt hur vi sägs leva i en »global«, »uppkopplad« värld, men hur nationella kategorier ändå lämnar avtryck när vi skriver decenniesammanfattningar som dessa.

Själv har jag tillbringat halva decenniet i England, vilket jag nu märker gör avtryck när jag själv sammanfattar decenniet.

För mig har dancehall, grime, dubstep och även britternas egna, smått nattståndna version av hipsterrock spelat en stor roll under de här åren, på bekostnad av det lovebombande av The Tough Alliance och Håkan Hellström som de svenska listorna innehåller. Jag glömmer aldrig hur de vita brittiska hipsterkidsen med lila, smala byxor och twee-shirts samsades med de lokala svarta förortskidsen när Roll Deep Crew spelade på en konstskola i södra London, och alla kände sig lika hemma. Sånt där sätter sina spår.

Därför blir det intressant när olika bloggares och skribenters listor sätts ihop på en sajt som denna. Ju mer skiftande deras bakgrunder är, desto intressantare blir det. Triangulerar man de olika smakriktningarna kanske nya bilder av populärkulturen uppstår!

En lustig grej, som för mig knyter an rätt mycket till hela 99-vs-68-grejen, är hur tio år gammal musik inte känns lika gammal år 2009 som tio år gammal musik gjorde år 1999.

För visst var det något rätt bakåtsträvande med de där Madchester-entusiasterna som fortfarande, när 2000-talet låg i sin linda, höll på och levde ut någon slags shoegazefantasi där pottluggarna var långa, gitarrmattorna distade och groovet från »Fool’s Gold« aldrig upphörde. De lyssnade på tio år gammal musik, och för oss som var mitt inne i den futuristiska explosion som år 1999 innebar – med internetradio, Timbaland-produktioner, Jazzanova-remixer, fransk house och Gilles Peterson Worldwide – var det smått pinsamt.

Tyckte vi då.

För givetvis har ju vissa delar av den där futurismen blivit gammal och sjukt irrelevant i dagens musikklimat, både i England och i Sverige. White label-tolvor är ingen statusmarkör längre, och intelligentian bakom tidningarna Bon och Rodeo vill nog helst glömma hur de sprang på Andreas Skivor och suktade efter Jazzanova-remixer och 12 minuter långa bongo-reedits. Det där »Worldwide«-konceptet känns verkligen inte längre som en angelägenhet i Sverige.

Samtidigt har andra delar av den där teknologiskt drivna explosionen åldrats förvånansvärt lite, och faktiskt blivit normen för dagens popmusik.

Jag blev rentav paff, när jag satt där med mitt eget listmaterial, av att Missy Elliotts kliniskt stålglänsande album Da Real World faktiskt inte kom ut på 2000-talet utan på 90-talet. Den skivan känns ju fortfarande så galet framtid. Det är ingen slump att just Timbaland, Neptunes och Daft Punk också kom att bli de som satte prägeln på det allra mest kommersiella popsoundet på 00-talet.

Som Pitchfork skriver: Det som gjorde låtarna speciella var inte så mycket känslorna de framkallade utan de innovativa trick som producenterna och artisterna gjorde för att framkalla dem. Intrikata trumrytmer, Bollywood-samplingar, plastiga harpsichord-arpeggion och brutal minimalism – allt som hade udd slog undan fötterna på oss. Och den där eviga autotunen, förstås.

Vad gäller mainstreampopen står vi därför inför en annan märklig paradox: Att stilarna på ett sätt inkorporerar ljudelement och blandar vilt – men samtidigt över lag, när det gäller själva soundet, inte har förändrats så vansinnigt mycket. En slags digital estetik som slog igenom runt 1999 verkar leva kvar och fortfarande kännas fräsch. Kanske är det ett tecken på hur musikteknologin har kulminerat när precis allting nu är digitalt EQ:at och komprimerat.

Fler stilar tillåts också leva sida vid sida. I London är det regel snarare än undantag att grime- och UK funky-kidsen lyssnar även på Bloc Party och Coldplay när de chillar. Förortskidsen kärlek till just Coldplay verkar vara ett välkänt faktum vid det här laget.

Därför hyllas sällan de få band som försöker göra crossovermusik mellan hiphop och vemodig rock. Det är ju både enklare och blir oftast bättre när man som band koncentrerar sig på antingen det ena eller andra, och får publikens kärlek oavsett om man är Dizzee eller Franz. Kanske är det ett tecken på att popen har mognat, förlorat sin rebelliska udd, och blivit valbar som vilken kulturyttring som helst. »På onsdagar lyssnar jag på grime, på torsdagarna blir det trance och på fredagarna JC-rock.« Eller så är det ett tecken på att sant kreativt risktagande och idiosynkratiska, genreblandande ambitioner har blivit otrendiga, såvida man inte är Outkast.

Men det finns samtidigt något smått obehagligt i hur unga hipsters tar till sig musik i dag. Två saker verkar samverka.

(1) En opportunism där självförverkligande ska uppnås till varje pris och där ett skamlöst exponerande av ens egna jag är normen. Inte sällan gör man det genom att snabbast ta till sig de påstått coolaste nya musikyttringarna. Och,

(2) Att man som kulturkonsument i sin jakt på dessa coola accessoarer därför tenderar att acceptera kulturyttringarna som de är, utan att reflektera varför de är som de är, och varför klyftorna finns där.

Vi har varit upptagna med att älska T.I., 50 Cent och Soulja Boy utan att aktivt ifrågasätta varför samma amerikanska mainstreamrap är så vansinnigt macho, krass, materialistisk och (ja, 50 Cent verkar erkänna det själv) republikansk. Vi har varit upptagna med att hinna med den senaste hypen för att framstå som coola, och hann både hylla och dissa The Klaxons innan vi ens hann reflektera över varför så mycket av den rock som kallas »innovativ« egentligen är postpunk eller rentav pubrock, fast spelad av yngre människor i nyare kläder. Och varför springer överklasskillar runt och maxar pappas kreditkort på att driva klubbar vars estetik i slutändan mest handlar om att sno saker från jamaikansk dancehallkultur utan att för den skull ge något tillbaka?

Kanske är det en utopisk dröm, men det som driver mig är att hitta artisterna som bryter mot de sjukt normativa strukturer som hipstervärlden ändå rymmer. Varför approprieras svart musik fortfarande »ironiskt«? (Visst finns det fans som är ovetande eller inte förstår texterna, men när unga universitetsutbildade vuxna har överseende med homofobin och materialismen måste det ju vara för att de hör musiken filtrerad genom ett slags Diplo-filter, eller?)

Varför nöjer sig rockband med en 50 år gammal stilistisk mall, och varför blir aldrig publiken trött på dessa ändlösa new wave-pastischer? Varför anses dubstep var avantgarde, eller radikalt nytt när det snarare är en mutation av en 20 år gammal tradition? Varför behandlas megastjärnor som Jay-Z fortfarande som halvexotiska outsiders när de besöker Sverige, och inte som vår tids Elvis? Hiphopen som genre är lika gammal nu som rockmusiken à la Dylan och The Band var 1995!

Listor bör inte läsas närsynt, utan bör läsas mellan raderna. Vi är så fascinerade av de enstaka träden att vi inte ser skogen de utgör del av.


Presenteras av musikmagasinet Novell