21. Antony & The Johnsons, »Hope There’s Someone«

Publicerat den 11 December 2009 under Listan av Gästskribent. 640 kommentarer.

21. Antony & The Johnsons, »Hope There’s Someone«
(singel & albumspår, I Am A Bird Now
, 2005)

Gästskribent: Carolina Setterwall

Hope there’s someone who’ll take care of me
When I die, will I go?

Antony.Äsch, inget speciellt. Bara världens sorgligaste låt. Varken mer eller mindre. Jag kan förstås inte veta exakt vad Antony tänkte när han skrev den här. Men jag kan gissa. Och när det kommer till tema: ensamhet har jag en mycket livlig fantasi.

Det är din tomma blick ut genom ett taxifönster strax innan gryning och strax efter ditt livs största failure. Det är natten utanför, allt som händer och inte händer där, allt du inte är delaktig i, allt du har försakat, det är meningslösheten och det omöjliga i tanken på att börja om. Det är regndropparna på fönsterrutan. Det är att bita tills du blöder på insidan av kinden för att fördela smärtan. Det är blodsmaken i munnen. Tystnaden i bilen.

Det är tårarna som kommer först när du kommit innanför dörren, ekot av dina klackar i porten och dörren bakom som smäller en aning för ödesmättat. Det är vetskapen att ingen hör eller ser. Det är sorgen i att möta din egen blick i spegelbilden, din förvridna min och det som händer innanför. Det är det vänstra ögat som rinner över först och sminket gör det grått, grått över kinderna, grått över munnen, gråa droppar från hakan. Det är att du är så ful när du gråter.

Det är när du lägger dig ned och tänker aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig mer. Det är tystnaden omkring dig då. Det är minnet av förhoppningarna, det är allt som aldrig blev. Det är stunden innan överlevnadsstrategin formuleras i dig. Det är oförmågan att radera. Omöjligheten att se framåt. Det är att ge upp om så bara för en natt. Eller längre.

Men det är inte bara det.

Det är mannen i affären som pratar för länge med kassapersonalen, tar tillfället i akt och berättar om något som inte hör till saken. Det är de irriterade blickarna från dem som står bakom i kön. Det är suckarna från oss som inte vet att det här är det enda samtalet han kommer att ha den här veckan. Det är hans osynliga liv och alla vi som inte ser.

Det är mamman som aldrig blev förlåten. Hon som vaknar på morgonen och börjar sin väntan på att tiden ska gå, kvällen ska komma, att få somna igen. Det är misstagen som aldrig ställdes tillrätta, den brännande ilskan som blev tystnad som blev till kyla som blev till år. Det är skuldkänslor som gnager och förvissning att inte förtjäna en andra chans. Det är den undertryckta saknaden och bortträngda minnen som stockar sig i bröstet. Det är mörker igen. Det är höst. Ännu en höst.

Det är hon som blev över när de andra parade ihop sig. Det är hon som låtsas att det inte spelar någon roll och ler stort på klassfotot men bara med munnen. Det är hennes trevande längtan och vardagen som dödar den bit för bit. Det är inbjudningarna som aldrig kommer och sommarloven hon ljuger om och brevvännerna hon inte har. Det är den fulltecknade dagboken och föräldrarna som inte hinner.

Det är alla du lämnat och de som lämnat dig. Det är rädslan att det kommer fortsätta exakt såhär och en dag om inte alltför många år är det dags, du ska dö och du kommer vara alldeles, alldeles ensam då.

Det är det.

YouTube Preview Image

Carolina Setterwall är pressansvarig på svenska Live Nation. Hon tycker att »Hope There’s Someone« är 00-talets trettonde bästa låt, och att »Cripple And The Starfish« med samma band är den bästa.

Lyssna också på:

Antony & The Johnsons, »Bird Guhl« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »My Lady Story« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »For Today I Am A Boy« (singel & albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

22. The Knife, »Silent Shout«

Publicerat den 10 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

22. The Knife, »Silent Shout«
(singel & albumspår, Silent Shout, 2006)

Gästskribent: Tor Billgren

The Knife.Och plötsligt är det bara där, Karin Dreijer-monstret. Rakt framför mig. Det liksom speglar sig i skärmen så att jag för ett ögonblick tror att det är mitt eget ansikte som syns – eller ännu värre: något som befinner sig snett bakom mig, till vänster…

Musikaliskt inträffar den första höjdpunkten redan efter några sekunder, när bastrumman går igång. En liten, ny beståndsdel som förändrar låten radikalt. Effekten är förstås inte på något sätt originell – tvärtom snarare regel än undantag i den här typen av elektronisk musik – men den genomförs på ett så renodlat sätt och skapar ett sånt häpnadsväckande gung att jag kan höra det om och om igen och tänka »Äntligen!« varje gång. En äntligen-känsla som är nära besläktad med den som uppstår i den inledande bagatellen på Daft Punks Homework-skiva, där en klockren och stencool rytm etableras av ordloopen »Da funk back to the punk come on«. Men precis när man tror sig fatta vad låten går ut på, kommer trumman in och ställer allt på ända och gör helheten bättre än man nånsin kunnat föreställa sig.

YouTube Preview Image

På samma sätt uppstår en ny, grym och gummibandsartad rytmbild när det raka beatet adderas till basgången i »Silent Shout«. Därmed är bollen på elegantast tänkbara sätt upplagd för en av 2000-talets vackraste och mest klaustrofobiska hymner.

Tor Billgren är radioproducent och frilansjournalist stationerad i Sydafrika. Han tycker att »Silent Shout« är 00-talets näst bästa låt, efter The Tough Alliance »Take No Heroes« som han också har skrivit om på Nollnolltalet.se

Lyssna också på:

The Knife, »We Share Our Mother’s Health« (singel & albumspår, Silent Shout, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Röyksopp feat. Karin Dreijer, »What Else Is There? (Trentemöller remix)« (singelspår, What Else Is There?, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Zeigeist, »Tar Heart« (albumspår, The Jade Motel, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

23. Beyoncé, »Halo«

Publicerat den 9 December 2009 under Listan av Adam Svanell. 8 kommentarer.

23. Beyoncé, »Halo«
(singel & albumspår, I Am… Sasha Fierce, 2008)

Beyoncé Knowles.»Duktig« är det värsta omdöme man kan ge om en artist. »Duktig« är vad jag brukar häva ur mig efter en konsert där artisten var intetsägande, ofta följt av kommentaren »det är kul att hon eller han håller på«. »Duktig« är antitesen till intressant.

Oavsett vad som sägs på landets musikhögskolor så handlar ju musik − åtminstone popmusik − varken om att kunna musikhistorien, behärska sitt instrument eller komponera intrikata harmonier. Allt det fyller givetvis en funktion. Men riktigt, riktigt bra popmusik bygger på mer svårdefinierade kvaliteter.

Det är de små nyanserna som gör att vissa artister kan framföra vilken sliten klassiker som helst och ändå gjuta nytt liv i den. Att Elvis version av »In The Ghetto« känns episk och drabbande, medan Christer Sjögrens tolkning reducerar den till ett klämkäckt kabarénummer. Att »Desperado« blir en habil ballad med The Eagles, en skvalig dussinlåt med Westlife, bedårande vacker med The Langley Schools Music Project och direkt skrämmande när den sjungs av Johnny Cash. (För att inte tala om Håkan Hellströms fina nästan-cover kallad »Nu kan du få mig så lätt«. Men det är en annan historia.)

Just det här manifesterades i det bråk som för ett drygt år sedan uppstod kring Beyoncé Knowles och Kelly Clarkson.

Sommaren och hösten 2008 var låtskrivaren Ryan Tedder inblandad i produktionerna av bägge stjärnornas kommande album. Beyoncés I Am… Sasha Fierce skulle släppas i november, Clarksons All I ever wanted några månader senare. Men när American Idol-sångerskan hörde r’n'b-divans skiva blev hon rasande.

Clarkson tyckte att albumets andraspår »Halo«, komponerat av bland andra Ryan Tedder, var slående likt »Already Gone« − en låt som hon själv hade skrivit tillsammans med Tedder. Hon försökte desperat ta bort sin låt från den kommande skivan, men den hade redan skickats till tryck. Till råga på allt valde bägge artisternas skivbolag att släppa respektive låt som singel.

I en intervju med kanadensiska CBC beklagade sig Kelly Clarkson: »Ingen kommer att sitta hemma och tänka ›oj, Ryan Tedder gav Beyoncé och Kelly samma spår att skriva över.‹ De kommer anta att jag har snott från henne.«

Här och var beskylldes Clarkson mycket riktigt för stöld. Låtarna hade ju samma ackordföljd, samma tempo och märkbart lika pianoslingor i verserna. Lustigt nog inleddes båda dessutom med ordet »remember«. Ändå verkade många lyssnare inte ens lägga märke till likheterna.

Det märkliga var att de två singlarna, trots det uppenbara släktskapet, ändå lät helt väsensskilda. »Already Gone« var radiopop av det mest utslätade slaget, en trallvänlig standarddänga som man kunde höra hundra gånger utan att riktigt lägga märke till den. »Halo« däremot, var en av 00-talets vackraste låtar.

YouTube Preview Image

I den dynamiska balladen varvas pianodrivna verser där Beyoncé sjunger i sitt lägsta register, med en storslagen, helt knäckande refräng. Texten har påståtts handla om både hennes förhållande med Jay-Z, hennes gudstro och tv-spelet med samma namn. Jag tror att vi är många som kommer att minnas den som en signaturmelodi för 2009.

Beyoncé Knowles är förvisso en tekniskt skicklig sångerska. Den stora skillnaden mellan henne och Kelly Clarkson låg dock i att hon fyllde Ryan Tedders låtskelett med både smärta och nakenhet, något Idol-vinnaren inte kom i närheten av.

Beyoncé hade soul. Men visst var Kelly duktig?

Adam Svanell är frilansjournalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. Han tycker att “Halo är 00-talets trettonde bästa låt. Hans starkaste upplevelse av den kom på en karaokepub i Midsommarkransen.

Lyssna också på:

Alicia Keys, »You Don’t Know My Name« (singel & albumspår, The Diary Of Alicia Keys, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Whitney Houston, »Million Dollar Bill« (singel & albumspår, I Look To You, 2009)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Wyclef Jean feat. Mary J. Blige, »911« (singel & albumspår, The Ecleftic, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

24. Franz Ferdinand, »Take Me Out«

Publicerat den 8 December 2009 under Listan av Gästskribent. Inga kommentarer.

24. Franz Ferdinand, »Take Me Out«
(singel & albumspår, Franz Ferdinand, 2004)

Gästskribent: Tara Moshizi

Franz Ferdinand.»Jag åker dit för att plugga engelska på universitetet.«

Så lät den officiella förklaringen. I själva verket fanns det givetvis något som lockade betydligt mer än sitta med näsan i böckerna. Jag ville flytta till Brighton av två anledningar: Musiken och klubbarna.

Studierna var mest en ursäkt för att få CSN att stå för notan. Pundet var dyrt på den tiden. Skivorna likaså.

2004 var det i Brighton som det hände. Sades det. Sju mil söder om den engelska huvudstaden bubblade det som ingen annanstans i norra Europa. I musiklivet. Nattlivet. Kulturlivet. Ja, livet i stort. »Brighton är det nya London« hette det i de hippa magasinen som luslästes hemma i flickrummet i Göteborg. Jag trodde på vartenda ord och fantiserade om konsertställen som hade fullsatt varje kväll. Skivbutiker där twee-genren inte bara hade en egen hylla, utan ett eget rum. Popklubbar där snygga sneluggar i Converse och manchesterkavaj skrålade till Morrissey-låtar.

Oj, så fel jag skulle ha.

Visst, jag hittade min popklubb. En gång var Pete Doherty gäst-dj och en annan gång skymtades Supergrass-sångaren Gaz Coombes i baren. Men det var också all brittpop jag fick för pengarna. Som på så många andra ställen var gitarren död i Brighton. Ville man gå på lokal fick man finna sig i att skölja ner sin pint till hiphop, house och techno. Jag ville dö.

Men plötsligt vände vinden. Samtidigt som vintern övergick till vår ryktas det om ett nytt, hett band. Det hette Franz Ferdinand, kom från Skottland och spelade indiepop på ett sätt vi aldrig hört innan. Jag må ha varit svältfödd på fin ny pop vid det laget, men oavsett vilket var det svårt att inte bli blixtförälskad i den välklädda kvartetten med de klockrena melodierna.

YouTube Preview Image

»Take Me Out« blev inte bara det självklara låtvalet på förfesterna i svenskkollektiven, den spelades om och om igen på dansgolven och fick till och med de envisaste electroälskarna att nicka gillande. Skottarna väckte ny gnista i genren och gav gitarrerna sin rättmätiga revansch. Ingen var nöjdare än jag. »Take Me Out« var mer än en hit. Det var låten som räddade min resa.

Tara Moshizi är nöjesredaktör på City Malmö/Lund, dj, klubbarrangör och regelbundet återkommande röst i P3 Populär. Hon tycker att »Take Me Out« är 00-talets tionde bästa låt, och att Håkan Hellströms »Känn ingen sorg för mig Göteborg« är den bästa.

Lyssna också på:

Babyshambles, »Fuck Forever« (singel & albumspår, Down In Albion, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Arctic Monkeys, »I Bet You Look Good On The Dancefloor« (singel & albumspår, Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Go! Team, »Ladyflash« (singel & albumspår, Thunder, Lightning, Strike, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

25. Familjen, »Det snurrar i min skalle«

Publicerat den 7 December 2009 under Listan av Gästskribent. 6 kommentarer.

25. Familjen, »Det snurrar i min skalle«
(singel, 2006, & albumspår,
Det snurrar i min skalle, 2007)

Gästskribent: Lisa Möller

Familjen.Det är få låtar jag gillar under första lyssningen. Men med Familjens »Det snurrar i min skalle« räckte det med en minut, sen var jag såld.

Log bredare än bredast, sittdansade på kontorsstolen, studsade sedan upp och tvingade kollegorna att lyssna på »bästa låten juh!!!!!!! Lyssna!!!«

Sjöng med när jag lyssnade på låten i ipoden på väg till jobbet. Förstår ni, jag är 33 och sjunger med musiken i mina lurar. Utan att skämmas. Mycket få låtar får mig att göra så. Fjortislyssnar på låten om och om igen på repeat. Tröttnar inte.

YouTube Preview Image

Ett halvår senare: Hoppar jämfota i stövlar och regnställ på Popaganda. Det regnar, men vi som tittar på Familjen hoppar och ler.

Kan. Inte. Stå. Stilla. Alla skrålar på skånska. Som på bob hund-konserten senare på kvällen. Speltiden tar slut för Familjen. Strömmen bryts abrupt. Sångaren Johan T. Karlsson blir rasande och trashar på scenen. Han är ju inte klar. Andreas Tilliander ler roat bredvid.

»Det snurrar i min skalle« har en självklar plats på min lista över 00-talets bästa låtar, för att just 00-talet har varit en fantastisk tid för låtar som genreblandar. »Det snurrar i min skalle« är som ett lyckligt äktenskap mellan techno med indiepop, och ändå något nytt.

Texten är omedelbar och gör mig kvittrande glad i hjärtat. Jag har ingen aning om vad Familjen egentligen menar med låten, men för mig är den ren och skär livsglädje, hopp och löfte om att allt kommer bli bra.

Och upplevelsen är komplett med Johan Söderbergs roliga video till låten. Johan Söderberg, mästaren av rytmiska klipp och visuella lösningar.

Ett shakermöte blir ett rave-party och allt slutar med hjärtan i oändligt mönster. Kärlek.

Lisa Möller jobbar på produktionsbolaget Filmtecknarna i Stockholm. Hon tycker att Håkan Hellströms »Gårdakvarnar och skit« är 00-talets bästa låt och att »Det snurrar i min skalle« är den åttonde bästa.

Lyssna också på:

Juvelen, »Don’t Mess« (albumspår, 1, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Nicolas Makelberge, »Dying In Africa« (singel & albumspår, Dying In Africa, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Dr Higgins, »Kåkfararbrallor« (EP-spår, Vad gör jag här?, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

26. Håkan Hellström, »Nu kan du få mig så lätt«

Publicerat den 6 December 2009 under Listan av Frida Färlin. 3 kommentarer.

26. Håkan Hellström, »Nu kan du få mig så lätt«
(singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Håkan.Det är lätt glömt idag, när Håkan lägger rekordstora publikmassor under sig på festival efter festival. Men han som idag är allas Håkan, han var bara vår Håkan den där hösten. Decenniet hade precis börjat, och vi utkämpade dagliga strider mot hätska Håkan-haters (AKA livshatare) everywhere.

Allt eftersom Håkan erövrade mark, ju starkare hatade de, och ju mer försvarade vi. Idag är diskussionen om huruvida Håkan sjunger falskt eller inte gammal. Men när Håkans – för det finns bara en Håkan, mind you – debutalbum släpptes var det något smalt att vara Håkanfan. Vi som var det fick automatiskt den där sammanhållningen som utmärker allt det man gillar mest med livet, vare sig det gäller gäng, klubbar eller, ehm, sport. En tillhörighet och en förståelse.

»Nu kan du få mig så lätt« återfinns som fjärde spår på Känn ingen sorg för mig Göteborg, mellan vevande »Ramlar« och raka men dämpade »Vi två sjutton år«. I den återfinns allt det där som gjorde att vi utkämpade ett krig varje gång vi skulle prata om Håkan med de oinvigda. Det fanns så mycket för dem att inte förstå, och så mycket för oss att vara besatta av.

Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie?
Var det den store poeten som hon var förälskad i?

YouTube Preview Image

»Nu kan du få mig så lätt« är uppbyggd av en oredig melodi. Texten skriven med en lätt berusad ton. Otydliga fragment av desperata, illa grundade och ogenomtänkta tankar. Vinglig sång om att vara ung, fylld av all den tragik, tvivel, självförakt och dramatik som kan rymmas i ett ungt hjärta. Alla små nyanser mellan raderna trängs med neonskyltar, dans, kyssar, poeter, mörka gränder och referenser till vår del av stan.

Och jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann

Framförallt handlar den om ett personligt misslyckande, ännu ett tillfälle som rann en ur händerna. Om den där personen man ville ha, som man inte hade kraft eller mod att gå fram till fast det var det enda man hade tänkt på hela kvällen. »Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt« ylar Håkan till slut, gång på gång, vinglare och samtidigt mer självklart än något vi någonsin hade hört förut.

Vi avgudade Håkan. Han erbjöd en vagga för våra mest skamfyllda känslor. En ärlighet och uppriktighet kring sin egen ensamhet och misslyckanden som gjorde våra egna dito lättare att bära. Han var också helt orädd när han gjorde det, med full fokus på ungdomen och svartsynen, romantiken och dramat.

Och vi stod bakom honom med en smärtsamt utslängd emo-tår utmed kinden, och tänkte att vi kanske kunde visa den för någon, någon gång.

Frida Färlin är redaktör för Musikmagasinet Novell (som kommer ut med ett nytt nummer den 17 december). Hon tycker att »Nu kan du få mig så lätt« är 00-talets artonde bästa låt.

Lyssna också på:

Håkan Hellström, »Gårdakvarnar och skit« (singel & albumspår, Ett kolikbarns bekännelser, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Håkan Hellström, »Brännö serenad« (albumspår, Ett kolikbarns bekännelser, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Håkan Hellström, »För sent för Edelweiss« (singelspår, Klubbland, 2006, & albumspår, För sent för Edelweiss, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

27. Britney Spears, »Toxic«

Publicerat den 5 December 2009 under Listan av David Hylander. 2 kommentarer.

27. Britney Spears, »Toxic«
(singel & albumspår, In The Zone, 2003)

Britney.Jag undrar hur Britney Spears skulle sammanfatta 00-talet. Hon började det som en cyniskt sexualiserad »true love waits«-lolita och fortsatte det som allmänt åtlöje på, ibland över, gränsen till nervsammanbrott. Nu när det tar slut är hon… åtminstone på fötter, både som människa och artist, och bara det räcker för att man ska se på Britney med en hel del respekt.

För betraktar man för ett ögonblick Britney Spears som medmänniska, inte som medialt missfoster på gränsen mellan verklighet och fiktion, förstår man förstås att hon måste ha haft ett helvete. En uppslitande skilsmässa, förlorad vårdnad om barnen, psykiska problem − allt, verkligen allt, inför ögonen på en skvallersnaskande allmänhet som guilty pleasure-njutit av att se henne lida, förnedras och hånas. Som om hela hennes person, inte bara hennes musik, existerade enbart för vår underhållnings skull.

Egentligen borde den här texten kanske handla om »Piece Of Me«, singeln som på många sätt återupprättade Britney Spears som popartist och blev hennes revansch på alla som självgott skrattat åt − eller till och med profiterat − på hennes elände.

Men det är en annan låt signerad producentduon Bloodshy & Avant som är hennes bästa, och som röstats in på topp 30 på den här listan.

Det är »Toxic«, med sitt oemotståndliga driv i beatet, sina sylvassa syntstråkar, och Britney Spears i femme fatale-farlig högform. Den är en futuristisk film noir omstöpt till listpopsingel, ett tuggummi med en cyanidkapsel gömd i mitten.

YouTube Preview Image

För första gången kändes Britney på allvar, inte bara som en photshoppad pappdocka att klistra på skivomslag för att sälja singlar till mellanstadietjejer.  För första gången såg man det som skulle blomma ut på allvar med »Piece Of Me« och it’s Britney, bitch tre år senare. En självsäker, uttrycksfull sångerska. Rent av en hårding. Det som kommer att bli det bestående intrycket av en artist som är omöjlig att ignorera när 00-talets musik ska sammanfattas.

Och även om vi kanske kommer att minnas personen, ikonen, Britney mer än hennes musik, är »Toxic« precis den sortens hitsingel som bara kommer att bli starkare med åren. Som 2020-talets popnördar kommer att hitta i mp3-arkiven (eller var de nu kommer att leta efter gammal musik) och tänka »oj, Britney Spears var ju grym!«

Det är svårt att inte känna att hon har förtjänat att bli ihågkommen på det viset.

David Hylander är redaktör för Nollnolltalet.se och för Musikmagasinet Novell som kommer med ett nytt nummer den 17 december.

Lyssna också på:

Britney Spears, »Piece Of Me« (singel & albumspår, Blackout, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Paris Hilton, »Stars Are Blind« (singel & albumspår, Paris, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Shakira feat. Wyclef Jean, »Hips Don’t Lie« (singel & albumspår, Oral Fixation vol. 2, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

28. Aaliyah, »Try Again«

Publicerat den 4 December 2009 under Listan av Gästskribent. 4 kommentarer.

28. Aaliyah, »Try Again«
(singel, Romeo Must Die OST, 2000)

Gästskribent: Clara Törnvall

AaliyahNär Aaliyahs plan störtade på Bahamas hade jag precis börjat min journalisthögskolepraktik på Sveriges Radio P1:s kulturredaktion. Jag var livrädd för stället. Medarbetarna på redaktionen talade flytande kinesiska, hade festat med Ulrike Meinhof i Berlin och när de klippte sina inslag singlade orden ner på golvet på bitar av rullband. Att småprata om senaste Robinsonavsnittet i kafferummet kändes uteslutet.

Men nu var Aaliyah borta. Så jag öppnade munnen på ett morgonmöte och föreslog att vi skulle göra en minnesruna. Tystnad runt bordet. Frågande miner. Någon bytte samtalsämne, någon annan började rycka i den senast inkomna proggsamlingsboxen.

Åtta år senare kommer den här, min runa som aldrig blev av.

Aaliyah log inte i onödan. Jag älskade henne från första stund jag såg »Back & Forth«-videon på MTV 1994. Hon hade ansiktet dolt bakom mörka solglasögon, bandana i håret och en XL-skinnväst hängande över axlarna. Och hon utstrålade integritet på ett sätt som varken Brandy, Monica eller någon annan av dåtidens r’n'b-tonåringar gjorde. Aaliyah var femton år gammal och kallades Babygirl av sina manliga producenter. Det ryktades att hon gift sig med mentorn R. Kelly. Inget av detta rubbade känslan av att hon var obändigt självständig, att hon rest en mur runt sig som gjorde henne onåbar. Kanske var det också därför hon föredrog att gestalta sig själv som overklig – i sina filmer och musikvideor var hon vampyr, maffiadotter eller Cleopatra-lik kampsportsdrottning.

Hennes röst var sval, närmast tunn, och den kom allra mest till sin rätt i krocken med Timbalands vrånga beats. »Try Again« är deras största ögonblick tillsammans. Den finns på soundtracket till Romeo Must Die, filmen Aaliyah gjorde med Jet Li.

YouTube Preview Image

Introt är kort, alldeles för kort. De envetna syntstråkarna och Timbalands rabblande it’s been a long time lovar så svindlande stort att jag några få sekunder in i låten redan drabbas av panik över att den snart kommer att ta slut. Basen kränger och raspar som om den filtrerats genom sandpapper, och Aaliyah låter nästan lite fjär. Hon tar orden i munnen och lämnar dem ifred där.

För den som vill har »Try Again« en bejakande text om att ruska av sig motgångar och gå vidare i livet. För mig handlar låten mest om integritet, och om att inte släppa människor för nära inpå. Men den är inte arrogant, inte retsamt talk-to-the-hand-mig-får-du-aldrig, utan stilla avvaktande. Aaliyah tänder en liten varningslampa: Jag kommer inte att göra ett intagande, okomplicerat första intryck på dig. Det är inte ens säkert att jag kommer att vilja.

Att lyssna på »Try Again« känns som att befinna sig i lugnet mitt i stormens öga. Eller som att sitta på en fest och i det stigande sorlet höra sina tankar alldeles klart. Det är en sann självförtroendeboost, en lågmäld stjärnsmäll.

Om trettio år, när det blir min tur att ha jobbat länge, ska jag sitta på en redaktion och skaka på huvudet åt praktikanternas idéer.

Sedan kommer jag att beställa en tiotimmars specialserie om en r’n'b-sångerska från nollnolltalets gryning.

Clara Törnvall är reporter på Kulturnytt i P1. Hon tycker att »Try Again« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Aaliyah, »We Need A Resolution« (singel & albumspår, Aaliyah, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Brandy, »What About Us?« (singel & albumspår, Full Moon, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

R. Kelly, »I Wish« (singel & albumspår, TP-2.com, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

29. The Streets, »Weak Become Heroes«

Publicerat den 3 December 2009 under Listan av Gästskribent. 6 kommentarer.

29. The Streets, »Weak Become Heroes«
(singel & albumspår, Original Pirate Material
, 2002)

Gästskribent: Ella Frenning

Mike Skinner, The Streets.Alltså, jag är ju en techno-DJ.

Eller, näe. Låt mig försöka igen.

Jag är en indieunge från medelklassen som växte upp och blev en techno-DJ som blev en urskillningslös etno-clash-dj med förkärlek för dansant polyrytmik.

När jag tittar på listan på Nollnolltalet.se blir jag inte särskilt förvånad över att bara tre av låtarna som har avslöjats i skrivande stund återfinns på min egen lista. Techno var visst inte så hett bland våra svenska musikskribenter under 00-talet, trots allt. Vissa artister som jag placerat högt dyker visserligen upp på den slutgiltiga listan, men det är alltid en annan låt än den jag förlorat mig i. Och det är inte första gången som mina favoritlåtar från sönderspelade skivor avfärdas eller bara möts av total förvirring av min direkta omgivning. Jag verkar helt enkelt värdesätta andra kvaliteter i låtar än genomsnittet av de högkonsumenter av populärmusik som omger mig både i privatlivet och i mediabruset. Både produktion, beat och refräng är viktigt. Jag verkar vilja äta min kaka och ha den kvar.

Att »Weak Become Heroes« är den bästa låten på The Streets debutalbum Original Pirate Material från 2002 är nog dock de flesta överens om. Den blev aldrig någon jättehit på melodiradion, men i dess otaliga remixer spelades den flitigt på dansgolven. Den har ju allt. Passar ju alla. Lite pop, lite dans, lite eufori.

Jag tror att jag alltid har lyssnat efter rytmiska oregelbundenheter snarare än klockrena melodier, snarare på dynamik mellan instrument än på insiktsfulla textrader. Mitt musiklyssnande har alltid varit väldigt förankrat i en slags fysisk upplevelse. För mig är»Weak Become Heroes« just en sådan fullständigt kroppslig låt. Pianot, beatet, sången. Att den handlar om dansmusik, klubbliv och de där sakerna som förstärker och förändrar musikupplevelser är på något vis en metafaktor som omöjligt går att separera från låten i sig.

Produktionen av detta näst intill episka spår är på samma gång förvirrande och iögonfallande tydligt. Ett syntigt stråkintro slår an en ton av vemod som man bara kan ana under resten av låten. Ett klassiskt men ganska taffligt housepianoriff följer med oss genom de dryga fem minuterna som albumversionen pågår. Over, and over and over.

YouTube Preview Image

Vid första anlyssning låter det helt fel. Bakvänt. Men sedan känner man plötsligt sammanhanget.

Basen och kicken från valfri houselåt vibrerar obarmhärtigt i hela huset. Klubben där du och Mike Skinner står inne på herrtoan och snackar är av den bra sorten, med en soffa och lite tyger på väggarna. Ljudmattan blir dov och ganska uddlös. Mike berättar sin historia enkelt och ärligt. Det handlar i första hand om musiken, så klart. DJ:s som förändrat hans värld, klubbar och beats som betytt mer än en kul kväll på stan. Men han berättar också om drogerna.

För mig, som alltid tagit starkt avstånd ifrån droger av alla slag, är kärleken till den här låten lika svårhanterlig som fullständigt förlamande. Den handlar ju om mig, mina kvällar på dansgolv där alla ler, alla sjunger, världen stannar för ett tag och det svåra blir lätt. Men så handlar den ju också om det där som jag ständigt försvarat mig emot. Kan man vara en fullvärdig del av en kultur om man inte omfamnar alla delar av den? Kan man älska, leva hip-hop men hata grafitti? Kan man älska dansmusik, leva dansmusik men hata droger?

Förmodligen inte. Det är nog också därför som jag aldrig riktigt släpper taget om indiepopen, afrobeaten, soulmusiken. En fot i dansmusiken, en fot i popmusiken. Precis som den här låten. Hur mycket »Weak Become Heroes« än handlar om dansmusik och klubbscenen kommer man aldrig ifrån att de som i första hand omfamnat Mike Skinner och The Streets är popkidsen.

Det är ju något vi sett allt mer av under detta årtionde. Uppluckrande mellan genrer. Men The Streets är nog ändå det mest extrema exemplet. Mike vill vara hård. Han bär träningsoverall, guldkedjor. Droppar hiphop-referenser och rappar om att vara hög på speed. Och så blir han sönderkramad av ett gäng mesiga svenska hipsters med smala jeans och taskig hållning. Det är helt enkelt 00-talets inbyggda, ängsliga ironi att just vi står där och skriker med.

Må vara på ett dansgolv inprogrammerat i någon av vårt kollektiva minnes mörkare vrår, ett slags best-of-hopkok av alla klubbar som vi någonsin varit på. Men ändå. Vi står där med indienävarna och ansiktena mot taket och sjunger, precis som i sången. »We all smile, we all sing… sing…«

Ella Frenning är dj. Hon tycker att Kleerup & Robyns »With Every Heartbeat« är 00-talets bästa låt, och att »Weak Become Heroes« är den sjätte bästa.

Lyssna också på:

The Streets, »Has It Come To This« (singel & albumspår, Original Pirate Material, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Streets, »Never Went To Church« (singel & albumspår, The Hardest Way To Make An Easy Living, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Streets, »The Escapist« (singel & albumspår, Everything Is Borrowed, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

30. Markus Krunegård, »Jag är en vampyr«

Publicerat den 2 December 2009 under Listan av Niklas Alicki. 1 kommentar.

30. Markus Krunegård, »Jag är en vampyr«
(singel & albumspår, Markusevangeliet, 2008)

Han är en vampyr.Ingen kunde förutse hur rätt i tiden Markus Krunegård skulle komma att bli. Våren 2008 släppte den fortfarande relativt okända Laakso-sångaren ett debutalbum och en märkligt synthig och 80-talsproducerad singel som han kallade för »Jag är en vampyr«.

Knappt två år senare ville alla vara vampyrer. Twilight var en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin, uppföljaren New Moon fick SF:s biljettsystem att krascha när tusentals tonåringar och medelålders mammor desperat försökte få tag på varsin biljett. HBO:s nya storsatsning True Blood, efter romanserien Southern Vampire Mysteries var både hyllad och omåttligt populär.

Tomas Alfredssons filmatisering av Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists roman som Markus Krunegård själv ska ha läst när han skrev »Jag är en vampyr«, har gått några varv runt jorden och plockat hem pris efter pris. 2009 var året när vi helst av allt ville vara mystiska och vackra vampyrer som kämpade mot vårt uråldriga begär efter att suga blod från oskyldiga människor.

Men huvudrollen i »Jag är en vampyr« är långt ifrån den fascinerande varelsen i John Ajvide Lindqvists roman, eller de ståtliga och romantiska vampyrerna i Twilight och True Blood. I Markus Krunegårds huvud förvandlas det mytomspunna sagoväsendet till en smutsig varelse. En som utnyttjar, knullar, super, knarkar och älskar varenda jävel mer än något annat. En förvirrad vålnad som går ensam i ett folkhav av liknande tomma själar på ett regndimmigt Skånegatan. I huvudet ekar det högt. »Du förlåt ska vi gå hem och knulla för vägen hem till min etta vid Skanstull är alldeles för långt bort för att jag ska våga gå dit med bara mina egna tankar i huvudet.«

YouTube Preview Image

»Jag är en vampyr« är inte alls den distanserade reflektion av omvärlden som återfinns på andra ställen på Markus Krunegårds debutalbum. Det är en vansinnesrusning och isande ögonblicksbild av en ensam generation. Välkommen, här där jag är sitter vi isolerade i våra ettor och väntar förgäves på trygghet, oavsett om det är i relationer, på jobbet eller i oss själva. Här söker vi kontakt och bekräftelse genom statusuppdateringar. Sammanhang och relationer genom gästlistor och vimmelbilder. I den här verkligheten är vi aldrig viktigare än hur andra ser oss, och all självkänsla skapar vi utifrån. Vi försöker desperat klara oss i en lek där ingen gått med på reglerna.

»Jag är en vampyr« är summan av det hela, där vårt outtömliga behov av att älska och bli älskade går obesvarat. Så vi stoppar duktigt ner ytterliggare en kondom i fickan och går ut, mot ljuset och musiken. Vi utnyttjar, knullar, super, knarkar och älskar varenda jävel som aldrig förr. Ibland går vi hem i morgondiset med bara ett märke av huggtänder på någons hals som enda spår av nattens händelser. »Det var inte meningen, jag ville bara bli älskad.«

På ett märkligt sätt, som det kan vara med bra poplåtar ibland, oavsett om det handlar om att ramla Vasagatan ner med Håkan Hellström i hörlurarna eller att röka i sängen till Hefners »Hymn For The Cigarettes«, är det i låtens egen kontext den upplevs till fullo. När den pulserande synthslingan dränker dansgolvet några minuter innan stängningsdags. När blicken sveper över de dansande klubbkidsen på jakt efter sällskap hem, precis när de smattrande hi-hatslagen leder låten till refräng. Ruset av att skrika med i sanningar man precis har börjat inse.

Hela världen är så underbar / När man är korkad, tom och glad.

Gemenskapen i illusionen av att alla just där och då är precis lika vilsna som en själv.

Jag inser att det här inte är  allas verklighet. Eller någons verklighet hela tiden. Jag vet att jag använder superlativ, läser in saker som kanske inte finns där. Men Markus Krunegårds debutalbum Markusevangeliet – med »Jag är en vampyr« som pricken under utropstecknet – är för mig en proverbial badrumsspegel i fult 60-wattsljus, där Markus låter oss alla se honom precis så ensam han är. Sorglig och med skavankerna synliga. Huruvida bilden är sann spelar ingen roll, för genom den – i alla fall för mig – blir förvirringen helt ok.

Den är ok, vi är ok.

Niklas Alicki är frilansjournalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. I Novell-numret som snart dyker upp i butikerna porträtterar han Joel Alme. Niklas tycker att »Jag är en vampyr« är 00-talets elfte bästa låt.

Lyssna också på:

Markus Krunegård, »Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp« (singel & albumspår, Markusevangeliet, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Laakso feat. Peter Jöback, »Italy vs Helsinki« (singel & albumspår, Mother Am I Good Looking?, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Säkert!, »Det kommer bara leda till nåt ont« (albumspår, Säkert!, 2007

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell