11. Jens Lekman, »Black Cab«

Publicerat den 21 December 2009 under Listan av Susanne Claesson. 4 kommentarer.

11. Jens Lekman, »Black Cab«
(EP-spår, Maple Leaves, 2003)

Jens Lekman.Jag hävdar ofta att »Black Cab« är min generations signaturlåt. En låt som kompat alla som var runt 20 i början av 00-talet under ljusa nätter som aldrig ville ta slut, och som slagit i takt med våra destruktiva 80-talisthjärtan som bara måste ut från festen, ner på stan, nej hem igen, för ta mig bara härifrån. Ett perfekt soundtrack för en generation alltid som vill vidare till Nästa Jobb, Nästa Tv-serie, Nästa Projekt, Nästa Resa, Nästa Fest. Nästa Grej.

Jens Lekman hämtade albumtiteln Oh You’re So Silent Jens från andra versen i »Black Cab« som från början fanns på hans allra första Rocky Dennis-EP. Till skillnad från lågmälda »Pocketful of Money« och vemodiga »Sky Phenomenon« från samma EP, har »Black Cab« en ganska glad cembaloslinga som bakgrund till den fint melankoliska texten. Texten, som både är en enkel vädjan till en främling och ett utryck för en större längtan av att befinna sig någon helt annanstans: att vara någon helt annan.

Men det är nästan aldrig någon som håller med mig om »Black Cab« är vår generations definierande låt.

Antingen är det poppojkar som kan dissekera den så kallade Göteborgsscenen ner till minsta hjärtslag och som hellre väljer ett mer utåtriktade rop på närhet, som Håkan Hellströms »Nu kan du få mig så lätt«, till generationssoundtrack. Eller också är det de som tycker att samma popscen är alldeles för exkluderande, utstuderad och överskattad och att det inte finns någon identifikation i Jens Lekmans taxifilosoferande för någon annan än Jens Lekman själv.

Och jag vet aldrig hur jag ska övertala dem som säger emot mig. För jag kan inte romantisera över sommarnätter i Göteborg sådär som den som gått lycklig eller förtvivlad över Vasagatan kan. Jag är inte den tysta konstnärsbohemen som alla tjejer med lugg vill ta med hem och få en förtrolig relation med. Jag är inte den som dödar festen genom min destruktiva men ändå i hemlighet självgoda självömkan. Jag har inte koll på vilken låt den där samplingen egentligen kommer från, inte ens den som åker svarttaxi. Pardon me mam’, god damn, men det är jag inte. Ändå är »Black Cab« den bästa låten jag hörde på nollnolltalet.

YouTube Preview Image

Från det ljusa, ändå hoppingivande introt till kyrkklockorna som ringer ut efter nästan fem minuters popperfektion är »Black Cab« världens bästa avslutning på vilken kväll som helst. Och det spelar ingen roll om du lyssnar på den och inte känner någonting alls och tycker att jag är helt fel ute med min generationsteori. Det är helt i sin ordning: du är bara på väg mot Nästa Grej.

Susanne Claesson är journalist på Sydsvenskan och redaktör för Musikmagasinet Novell. Hon har också skrivit om Antony & The Johnsons »Fistful Of Love« på Nollnolltalet.se. »Black Cab« är hennes favoritlåt från 00-talet.

Lyssna också på:

Jens Lekman, »Pocketful Of Money« (EP-spår, Maple Leaves, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jens Lekman, »A Sweet Summers Night On Hammer Hill« (EP-spår, Julie, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jens Lekman, »Rocky Dennis’ Farewell Song To The Blind Girl« (EP-spår, Rocky Dennis In Heaven, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

12. The Strokes, »Last Nite«

Publicerat den 20 December 2009 under Listan av Albin Grahn. Inga kommentarer.

12. The Strokes, »Last Nite«
(EP-spår,
The Modern Age, & albumspår, Is This It, 2001)

The Strokes.Jag hade inbrott på vinden i våras, och blev av med alla mina cd-skivor. Samlingen var inte särskilt stor, några hundra skivor som jag hade valt att spara. Några få skivor med ett verkligt affektionsvärde. Många med musik som jag fortfarande lyssnar på.

Innan pundarna lämnade vår vind passade de på att skita på golvet vid entrén. Sedan försvann de tillsammans med alla artister som gjorde mig sällskap under de där första åren på decenniet, när jag fortfarande köpte cd-skivor.

Bland dem som försvann fanns Julian Casablancas, Albert Hammond, Jr, Nick Valensi, Nikolai Fraiture och Fabrizio Moretti.

När The Strokes släppte Is This It hösten 2001 blev de ett av decenniets första riktigt hajpade band. Det talades om rockens återkomst. The Strokes återvände till precis de gitarrer, den stad och de berättelser som en tidigare generation skinnpajsmunderade New York-män, med Lou Reed och Velvet Underground i spetsen, hade representerat 30 år tidigare. Det var kärlek, sex och strul, korkade snutar, sena nätter och dagar efter. Det var rockmyten om igen.

Och det är klart att man ville ha den en gång till, med en vidunderlig singel som»Last Nite«.

Några takter skränig gitarr. Sen trummorna. Mer gitarrer. Bas. Och sedan Julian Casablancas som vrålar igång låten med ett utdraget Laaast Niite. Enkelt, tufft och bra. Det dög att förfesta till, dansa till och skråla med till rätt länge under 00-talet.

YouTube Preview Image

Från »Last Nite« löper tråden vidare till »Someday«, »Barely Legal«, och fantastiska »Hard To Explain«. Fantastiska rocklåtar kokade enligt precis samma recept. Is This It är en konsekvent och sammanhållen skiva, ett och samma uttryck varieras över de 11 spåren med envisheten hos ett band som just stigit upp på scenen och inte vill gå av.

När jag summerar 00-talet kan jag inte låta bli att fundera över varför The Strokes aldrig lyckades följa upp Is This It med något i samma klass. Någonstans bland de stulna skivorna från min vind låg också bandets andra skiva Room On Fire, med mer av samma sak. Och kanske var det på grund av det redan från början renodlade uttrycket som The Strokes inte lyckades. Andra gången kändes det mer som monotoni än som konsekvens, och det som på Is This It låtit klädsamt blasé kändes på andra skivan som ointresse. Då har jag hellre lyssnat på Albert Hammond, Jr:s soloskivor, som förvaltat arvet från The Strokes bättre än de själva gjort.

Skivan som jag köpte 2001 och lyssnade så många gånger på äger jag alltså inte längre. Men jag hoppas att Is This It, var den nu än befinner sig, får åka bil mycket och att någon, någon gång skrålar med i »Last Nite«. Det förtjänar den faktiskt.

Albin Grahn är journalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. Har har också skrivit på Nollnolltalet.se om Justice, Belle & Sebastian och Beyoncé. Albin tycker att »Last Nite« är 00-talets fjärde bästa låt.

Lyssna också på:

The Strokes, »Hard To Explain« (singel & albumspår, Is This It, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Strokes, »Someday« (singel & albumspår, Is This It, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Strokes, »Reptilia« (singel & albumspår, Room On Fire, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

13. R. Kelly, »Ignition (remix)«

Publicerat den 19 December 2009 under Listan av Gästskribent. 8 kommentarer.

13. R. Kelly, »Ignition (remix)«
(singel & albumspår, Chocolate Factory, 2003)

Gästskribent: Emelie Thorén

R. Kelly.Nollnolltalet-redaktionen har tjatat på mig i flera veckor om att jag ska skriva om »Ignition (remix)«. Jag har hela tiden sagt nej, för jag vet inte hur jag skulle börja, hur jag skulle kunna beskriva det halva årtionde som den låten representerar för mig. Den är ett anthem för en svunnen tid som känns som igår, men som ändå har en helt annan Emelie i huvudrollen.

Första gången jag hörde »Ignition (remix)« var i källaren på Sinners, källarlokalen bredvid Spy Bar, ni vet; jag tror den hette Chiaro innan. Måste ha varit sent 2003. Jag var kär i dj:n och jag och Lovisa och Quetzala stod där och lallade med varsina High school swimmingpool i näven och en cigg i den andra och kollade på alla dessa exotiska människor som mitt i vintern var Thailands-bruna och hade tuttarna närmare hakan än naveln.

Och så plötsligt… »Now usually I don’t so this but-aaah…« och aldrig någonsin hade jag tidigare hört en så självklar låt. Den var så enkel och omedelbar. Jag som inte ens var särskilt förtjust i hiphop och r’n'b tyckte det var det sexigaste jag någonsin hört, texten var som gjord för mig och mitt liv, i’m like so what i’m drunk, och refrängen satte sig som det ljuvligaste av tuggummin i huvudet. Tuut tuut. Beep beep. Och till skillnad från så många andra instant hits, tänk »Hey Ya!« till exempel, så tappade den aldrig sin storhet. Jag får fortfarande samma bubbliga lyckorus i magen, den gör mig alltid lite lite snyggare och alltid lite lite mer sassy och classy.

YouTube Preview Image

Sedan följde den mig genom flera år av Riche, vin, olycklig kärlek, stunder av lycka, luggfrisyr, förfester, efterfester, den där dj:n, andra dj:s, andra killar, baile funk, Nöjesguiden, popmusik, Unge Werther-känslor, soliga bryggor, bloggelektro, gråtblandade skratt och skrattblandad gråt, fosterställning, öl i plastglas, mentholcigg och Metropolis. Allt i en enda röra, en röra där»Ignition (remix)« och det gråtblandade skrattet var de enda konstanterna. Inte särskilt vare sig sassy eller classy, men det hör liksom inte hit.

Jag vet inget om hiphop. Eller r’n'b. Jag har nog bara hört tio låtar med R. Kelly. Men jag har hört en jävla massa andra låtar och andra genrer de senaste tio åren, tillräckligt många för att säga att det blir fan inte bättre än »Ignition (remix)«. It’s bigger than hip hop.

Emelie Thorén är journalist. Hon tycker att »Ignition (remix)« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

R. Kelly feat. Sean Paul & Akon, »Slow Wind (remix)« (remix, Remix City, Vol. 1, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

R. Kelly feat. T.I. & T-Pain, »I’m A Flirt (remix)« (singel, Double Up, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

R. Kelly, »Happy People« (singel, Happy People/U Saved Me, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

14. Beyoncé feat. Jay-Z, »Crazy In Love«

Publicerat den 18 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

14. Beyoncé feat. Jay-Z, »Crazy In Love«
(singel & albumspår,
Dangerously In Love, 2003)

Gästskribent: Maria G Francke

Beyoncé och Jay-Z.Vissa låtar har en oförklarlig energi: man stannar upp, lystrar, måste bara befinna sig i låten tills den är över. Det handlar inte bara om att släppa det man har för händer, det handlar om att försätta sig i ett annat sinnestillstånd.

Och snart vill man befinna sig där igen. Musik som knark. Musik att sätta på repeat. Att dansa till ensam hemma för att samla på sig energi. Från noll till hundra på nolltid och sedan öka. Det är en låt för förfest och efterfest. Det är en låt att sminka sig till, att städa till och att hångla till.

Beyoncé och Jay-Z fick kort sagt till det på Beyoncés solodebut 2003.

Blåsintrot och den påträngande basen kör över en lika effektivt som de massiva gitarrerna som brukar inleda en Ramoneslåt. Lyssna nu då, försvinn inte, det kommer mer, blir bättre.

Och så blir det. Jay-Z:s »Yes! So crazy right now!« och Beyonces åh-åhande lovar mycket i inledningen, de båda pockar och hetsar och det sprakar elektriskt om kärleksparet i studion och deras energi överförs trådlöst in i lyssnaren. De gapar helt enkelt efter mycket − och sedan följer nästan fyra minuters ren popmagi. Det är kommersiell pop när den är som allra mest förförande, som allra sexigast.

Två släktingar till »Crazy In Love« är »I’m So Excited« med Pointer Sisters och »Walking On Sunshine« med Katrina & The Waves. Det är rak attack. Pang på rödbetan. Man kan inte göra annat än att kapitulera inför musik av den kalibern.

YouTube Preview Image

»Crazy In Love« är dessutom en sån där låt som går över alla genregränser − it don’t matter if you’re black or white, liksom. Den funkar lika bra på obskyra källarklubbar som på svenniga firmafesten. Herregud, den kunde till och med överleva att bli signaturmelodi till en svensk talkshow, Robins i SVT. Det är tungt. Se på »Friday I’m In Love« med The Cure som Andra Avenyn effektivt tog död på.

Maria G Francke är featureredaktör på Sydsvenskan. Hon tycker att »Crazy In Love« är 00-talets fjärde bästa låt, och att Rufus Wainwrights »Go Or Go Ahead« är den allra bästa.

Lyssna också på:

Destiny’s Child, »Lose My Breath« (singel & albumspår, Destiny Fulfilled, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Beyoncé, »Work It Out« (singel från soundtracket till Austin Powers: Goldmember, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Beyoncé feat. Slim Thug, »Check On It« (singel, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

15. Sade, »By Your Side«

Publicerat den 17 December 2009 under Listan av Alice Eggers. 3 kommentarer.

15. Sade, »By Your Side«
(singel & albumspår, Lovers Rock, 2000)

Sade.Jag hade en text om det eklektiska, Bonden, bomben.nu och mekanismerna bakom blandklubben. Om Beachwood Sparks, blandband och sammetsrösten, lovers rock-reggae och Erykah Badus turban. Men det handlar inte om det, det handlar om det här:

»De första två eller tre åren är avgörande: de lägger grunden till självförtroende, tillit och förståelse av vad det innebär att vara en människa. Det bästa för ett spädbarn är att bli omhändertaget av någon som älskar barnet och svarar på barnets behov.« Eller: Oh when you’re cold, I’ll be there, hold you tight to me.

»De mönster för anknytning som används mellan mor och barn när vi är små upprepas till viss del när vi blir äldre och går in i kärleksförhållanden. Många människor som i vuxen ålder mår dåligt har haft en dålig anknytning till ena eller båda föräldrarna när de var barn.« Eller: When you’re lost and you’re alone and you cant get back again,
 I will find you, darling, and I will bring you home.

»By Your Side« är kontraktet, det är upprättandet och förnyelsen av löftet. Om du skriver den till mig kan jag inte dö one of those New York deaths, där ingen märker något innan det börjar lukta i trapphuset. Om du skriver den till mig är jag lite längre ifrån den hägrande parkbänken som är symbolen för den slutgiltiga ensamheten. Om du skriver den till mig kommer jag aldrig mera vara rädd för att du drar om jag gråter. And if you want to cry
 I am here to dry your eyes, and in no time, you’ll be fine.

YouTube Preview Image

Alice Eggers är redaktör för Musikmagasinet Novell. Hon har tidigare skrivit om Wilco, The Thrills och Marit Bergman på Nollnolltalet.se. »By Your Side« innehar sjätte plats på Alice lista över 00-talets bästa låtar.

Lyssna också på:

Sade, »Lovers Rock« (albumspår, Lovers Rock, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Amy Winehouse, »Tears Dry On Their Own« (singel & albumspår, Back To Black, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

All Saints, »Pure Shores« (singel & albumspår, Saints & Sinners, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

16. Sébastien Tellier, »La Ritournelle«

Publicerat den 16 December 2009 under Listan av Gästskribent. 2 kommentarer.

16. Sébastien Tellier, »La Ritournelle«
(singel & albumspår, Politics, 2004)

Gästskribent: Stefan Westrin

Sebastién Tellier.I en av nollnolltalets bästa romaner, Roberto Bolaños 2666, träffar den spanske filosofen Amalfitano en ung, boksynt apotekare, och förhör sig om hans favoritböcker. Det visar sig att apotekaren gillar till exempel Herman Melvilles långnovell Bartleby och Franz Kafkas novell Förvandlingen. Inte med ett ord nämner han de båda författarnas stora romaner, Moby Dick och Processen.

»Vilken ledsam paradox, tänkte Amalfitano. Nu för tiden är till och med boksynta apotekare för rädda för att ta sig an de stora, ofullkomliga, forsande verken, böcker som blixtrar fram stigar in i det okända. De väljer de stora mästarnas fulländade övningsstycken. Eller, vilket egentligen är samma sak: de vill titta på när de stora mästarna sparrar, men de har inget intresse av verklig strid, när de stora mästarna kämpar mot det där, det där som sätter skräck i oss alla, det där som kuvar oss och sporrar oss att gå vidare, genom blod och dödliga sår och stank.«

När det gäller Roberto Bolaños eget författarskap så tror jag att framtiden kommer att ge Amalfitano fel. Trots att han också åstadkom fantastiska noveller kommer han att fortsätta läsas för sina verkliga strider, De vilda detektiverna och kanske framför allt just 2666, vidunderliga tusensidorsromaner som kämpar sig fram genom blodet och såren och stanken. De kanske är tungrodda, eller rent av tjatiga i långa stycken, men mitt i all den stora komplexiteten löper ett pärlband av litterär storhet som gång på gång får läsaren att tappa andan av hänförelse.

Sébastien Telliers eleganta novellsamling under nollnolltalet hette Sexuality och kom 2008: elva snygga stilövningar i fransk sexy time-pop varav en, »Divine«, blev sången på allas läppar när den blev utnämnd som Frankrikes bidrag till Eurovision-spektaklet. Men hans stora, brötiga roman till album, den som blixtrade fram stigar in i det okända, hette Politics och kom några år tidigare.

Och den sällsynt stora pärlan i det ostronet heter »La Ritournelle«.

YouTube Preview Image

Jag har ännu inte sett någon pop-förståsigpåare som lyckats förklara dess storhet med ord. Men det var något av det vackraste som hände under nollnolltalet. Förmodligen är det något av det vackraste du kommer att få höra under hela ditt liv.

Stefan Westrin är frilansjournalist och medverkar regelbundet i Musikmagasinet Novell. Han har tidigare skrivit om Antony & The Johnsons »Cripple & The Starfish« på Nollnolltalet.se.

Lyssna också på:

Sébastien Tellier, »Divine« (singel & albumspår, Sexuality, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Air, »Playground Love« (från soundtracket till The Virgin Suicides, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Phoenix, »Long Distance Call (Sébastien Tellier remix)« (remix, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

17. Morrissey, »First Of The Gang To Die«

Publicerat den 15 December 2009 under Listan av Gästskribent. 22 kommentarer.

17. Morrissey, »First Of The Gang To Die«
(singel & albumspår, You Are The Quarry, 2004)

Gästskribent: Klara Grape

Morrissey.Varje småstad har nog sitt fotbollsgäng. Ni vet de där killarna som hängt ihop sedan de var fem år gamla och gick i fotbollsskola på söndagarna.

I stan jag växte i upp var fotbollskillarna de fräckaste. De hade namn som Martin, David eller kanske Tobbe. De använde rikligt med hårgele och hade jeans från Diesel. Detta var killarna som de flesta av tjejerna hade en crush på, och själva tyckte de bäst om brudarna i handbollslaget. Typ Tessan och Lollo.

Fotbollskillarna brydde sig inte speciellt mycket om musik och ansåg ungefär att den som lyssnade på något annat än NRJ, eller hade en t-tröja med ett bob hund-tryck på, var estet.

Hur som helst gick tiden, som den i regel gör, och fotbollsgänget tog studenten. Någon av dem började spela i Häcken och en annan slutade helt att lira boll.

En tredje fortsatte i stans A-lag och jobbade kvar på McDonalds. Det är här någonstans jag kommer in i bilden. Det är bland cheeseburgare och pommes som undertecknad för första gången på allvar snackar med en av de klassiska fotbollskillarna. Arbetsledaren på McDonalds, vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Krallan.

Det var sommar, kanske juni månad och vädret var topp. I restaurangen var det mycket att göra och burgarna langades ut i 180 km/h. Radion spelade P3, samma låtar gång på gång. Själv väntade jag mest på en låt, Moz senaste. Den lite vemodigt mäktiga om Hector. Han som var den första i gänget att droppa av. Minns att jag älskade den dramatiska texten, melodin och det där gitarrsolot.

YouTube Preview Image

Detta var också sommaren då en av fotbollskillarna tragiskt gick bort. Hur har ingen betydelse, men alla snackade om det och trots solen låg en dyster ton över stan.

Det var den första lugna stunden efter ett hektiskt arbetspass och vi stod ett gäng bakom fritösen och pustade ut med varsin syrup-cola. Ur radion skrålade Morrissey och plötsligt tittade jag på Krallan och började berätta. Jag förklarade att jag tänkte på honom och hans polare när jag hörde låten. Vännen, döden, Hector och sommaren som försvann.

Krallan blev tyst, lyssnade för första gången på melodin. Han tittade allvarligt på mig och skulle precis säga något men avbröts av en busslast från Karlskrona. Hector glömdes bort, timmarna gick och vi stämplade ut.

Dagen därpå dök han upp i personalrummet med ett leende. Krallan tittade på mig och berättade att han hade lyssnat på »First Of The Gang To Die« med Morrissey. Han gillade den. Han hade tänkt efter, tänkt på sin vän. Han sa att det var fint.

Jag kan knappast beskriva stoltheten jag kände när jag cyklade hem till Malmgatan den där sommarkvällen. Jag hade fått en av fotbollskillarna att lyssna på Moz. Och inte vilken fotbollskille som helst.

Klara Grape är journaliststudent och dj. Hon har tidigare skrivit på Nollnolltalet.se om The Tough Alliance »Make It Happen«.

Lyssna också på:

Morrissey, »Irish Blood, English Heart« (singel & albumspår, You Are The Quarry, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Morrissey, »I Have Forgiven Jesus« (singel & albumspår, You Are The Quarry, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Morrissey, »You Have Killed Me« (singel & albumspår, Ringleader Of The Tormentors, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

18. Justin Timberlake feat. T.I., »My Love«

Publicerat den 14 December 2009 under Listan av Martin Romatowski. 10 kommentarer.

18. Justin Timberlake feat. T.I., »My Love«
(singel & albumspår, FutureSex/LoveSounds, 2006)

Justin.Sensommaren 2006 fick jag en försmak av framtiden. Det var på samma sätt som när The Dark Knight ingjöt en känsla av oskuld inför filmmediet och Six Feet Under, rätt många år tidigare, öppnade upp nya världar i dumburken.

Den här gången var jag dock förhäxad av en låt. Jag kunde inte sluta lyssna på »My Love«, kände mig närmast besatt av fyra minuter och 36 sekunder musik.

Egentligen var det hela oväntat, sett till all indie och annat vitt gitarrtjafs i min skivback. Men det är väl så det är med Justin Timberlake, pojken med guldbyxorna. Han är ett fenomen som sträcker sig en bit bortom radions topplistor och antalet YouTube-klick på den senaste videon. Den förre N’Sync-medlemmen har en enande förmåga, ett genreöverskridande uttryck som tilltalar vitt skilda musikkonsumenter.

Justin är dessutom en av få globalt stora 00-tals-artister som, på ett högst familjärt sätt, är sitt förnamn med oss alla. För vilka fler är de? Ärligt talat.

Beyoncé, Britney och Kylie, inget snack om den saken. Så även Madonna, fastän förhållandet till henne mer grundas på ett skickligt varumärkesbyggande sedan 80-talet än på kreativa toppar under de senaste tio åren. Justin är utan tvivel den enda manliga stjärnan, och då räknar jag självklart inte in hiphop-artister som tar sig artistnamn à la Fat Joe, som blivit ett med den globala populärkulturen och numera inte behöver refereras till annat än sitt förnamn.

Samtidigt belyser ovanstående observation en tendens i 00-talets kommersiella musik. Decenniet har varit svältfött på manliga stjärnor av större än livet-kaliber. Där 80-talet hörde till ikoner som Prince, Madonna och Michael, blev 00-talet en logisk fortsättning på 90-talets hitlistedominans av skivbolagskonstruerade grupper som Spice Girls, Backstreet Boys och Westlife (eller tv-skapelser som The Mickey Mouse Club för den delen). På 00-talet växte pojk- och tjejbanden upp och de finaste ankungarna bröt sig loss och påbörjade, i många fall, framgångsrika solokarriärer.

På så sätt är Justin ett barn av sin tid. Efter sju år i den amerikanska pojkkvintetten N’Sync bestämde han sig för att lägga samarbetet med sina bandmedlemmar på is − 2002 släppte Justin solodebuten Justified. Men de flesta av hans jämlikar var faktiskt kvinnor och återigen kvinnor. Under 00-talets första hälft kryllade MTV:s programtid av skönsjungande divor som Beyoncé, Britney, Christina Aguilera och Jessica Simpson. Det enda undantaget är Robbie Williams, som dock inte lyckades hålla liv i sin karriär efter några guldkantade år kring millennieskiftet.

YouTube Preview Image

Vad är det då som gör »My Love« till en så förträfflig låt? Förmodligen exakt samma komponenter som gör hela FutureSex/LoveSounds till en både hitvänlig och avig skiva. I »My Love« kolliderar Timbalands minimalistiska, kalla, men samtidigt rika, ljudbild med Justins sexosande falsettsång och text. Resultatet är en vemodig ballad som är uppimpad till max. Viktigt att uppmärksamma är också Atlantarapparen T.I.:s gästspel, som bidrar med välbehövlig tyngd.

Justin kommer sannolikt att förbli en av de stora 00-tals-ikonerna. Inte minst för att han, utöver sina egna två skivor, även har gästspelat på så många tidstypiska r’n'b- och hiphoplåtar. Jay-Z spelade visserligen in en hel skiva tillsammans med Linkin Park, men varken Kalifornienrockarna eller några andra vita artister kan komma i närheten av den status som Justin åtnjuter i den traditionellt svarta musikfåran. Storheter som Janet Jackson, 50 Cent, Ciara, Snoop, Rihanna och tidigare nämnda Timbaland och T.I. har alla impulsivt omfamnat den kritvite pojken med Rösten, Dansen och Lockarna.

För visst är det något speciellt med denne Justin Timberlake?

Martin Romatowski är Nollnolltalet.se:s ambulerande reporter, som tycker att »My Love« är 00-talets bästa låt. Han har också skrivit om The White Stripes »Seven Nation Army« på Nollnolltalet.se

Lyssna också på:

Justin Timberlake, »SexyBack« (singel & albumspår, FutureSex/LoveSounds, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Justin Timberlake, »What Goes Around… Comes Around« (singel & albumspår, FutureSex/LoveSounds, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ciara feat. Justin Timberlake, »Love Sex Magic« (singel & albumspår, Fantasy Ride, 2009)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

19. Kings Of Convenience, »I’d Rather Dance With You«

Publicerat den 13 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

19. Kings Of Convenience, »I’d Rather Dance With You«
(singel & albumspår, Riot On An Empty Street,

Gästskribent: Kajsa Lindström

Kings Of Convenience.Det dröjer tre år mellan Kings Of Convenience debut Quiet Is The New Loud och uppföljaren Riot On An Empty Street. Frontfiguren Erlend Øye har flytt regniga Bergen till ett möjligheternas Berlin med soloprojekt och uppstart av nya bandet The Whitest Boy Alive.

Jag själv är nyss fyllda 16 och fattar inte vem som är vem av Kings Of Convenience och Queens Of The Stone Age. Samtidigt får Björks tidiga grejer en revival bland senåttiotalisterna, Mew släpper Frengers, bob hund firar 10 år och en av dem i Kaizers Orchestra spelar pumporgel med gasmask. Norden känns skitcoolt.

»I’d Rather Dance With You« är inte epokavgörande på något sätt. Jag kan inte heller säga att jag tycker att den definierar nollnolltalet. Men kanske är lite det som är grejen med bra poplåtar; man behöver inte riktigt förstå vad eller varför. Det är skivorna som gör avtryck som räknas, som man plockar fram år senare och blir kompis med på nytt.

YouTube Preview Image

Den här låten tar upp något så okomplicerat som att bli förälskad bara för en kväll och inte hitta en enda anledning till varför man skulle prata hellre att dansa tillsammans. Anspråkslöst, men på samma gång så ofrånkomligt tidlöst. Arrangemangen faller med enandet av folkpopens akustiska gitarrer och jazzfunkens repetitiva sväng in i under samma rubrik. Svänget, ja. Åh, vi har ju inte ens börjat prata om svänget än.

Kajsa Lindström är journalist och redaktör för webbpublikationen Popponny. Hon tycker att »I’d Rather Dance With You« är 00-talets bästa låt. Hon har också skrivit om Phoenix »Too Young« på Nollnolltalet.se

Lyssna också på:

Kings Of Convenience, »I Don’t Know What I Can Save You From (Röyksopp remix)« (remix, Versus, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Cornelius, »Drop (Kings Of Convenience remix)« (remix, DJ Kicks: Erlend Øye, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Whitest Boy Alive, »Golden Cage (Fred Falke remix)« (remix, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

20. Justice vs Simian, »We Are Your Friends/Never Be Alone«

Publicerat den 12 December 2009 under Listan av Gästskribent. 5 kommentarer.

20. Justice vs Simian, »We Are Your Friends/Never Be Alone«
(singelspår, 2003*)

Gästskribent: Daniel Strand

We Are Your Friends.Tre minnen från ett tidigt 2000-tal.

Ett dunkelt upplyst bokcafé vid Odenplan. Fyra pojkar med lurviga frisyrer och fem flickor med klänningar och snedkammade luggar trängs i ena hörnet bland gitarrer och fioler. Det gör sin första stapplande spelning som popband. Sångerskan sjunger falskt, stråkarna gnisslar, gitarren är ostämd. Men åskådarna, ett femtiotal ungdomar i övre tonåren, ger varandra entusiastiska blickar. Det har talats om det här bandet i flera veckor. När jag sträcker på mig ser jag att trummisen spelar med spaghettislevar istället för trumpinnar.

En källarlokal i Nordstan. En bekant har sagt åt mig att komma till den lilla klubben där Göteborgs popkretsar brukar samlas. Jag frågar dj:n om han har nåt med Monster. Han skrattar nervöst och fortsätter bläddra i sin vinylback. Min kompis drar mig i armen, han vill presentera mig för en pojke som sitter i en soffa och ser lite tafatt ut. Pojken sjunger i ett popband från en Göteborgsförort. De har släppt en sjutumssingel med fyra låtar på 207 sekunder. »Sveriges bästa band«, förklarar min kompis tvärsäkert.

En skog i sydöstra Småland. Några vänner till mig har arrangerat en alternativ festival på den alternativa popfestivalens campingområde. Vi står, kanske tjugofem personer, i ett litet skogsparti och lyssnar på en ung man med en gitarr. Han sjunger om sommarkvällar och svarttaxiresor. Alla lyssnar uppmärksamt på hans mörka stämma. Den lilla batteridrivna förstärkaren vid sångarens fötter lyckas knappt överrösta oljudet från festivalens stora scen, där ett rockband för oväsen.

Sen gör två tjugoåringar från Paris en elektronisk remix av en bortglömd brittisk poplåt.

När vi för första gången får höra dess pulserande intro vet vi ännu inte.

YouTube Preview Image

Vi vet inte att dansgolven snart ska breda ut sig. Vi vet inte att det snart ska öppna klubbar i storstäderna med stroboskop och spegelbollar och hundra kronor i inträde. Vi vet inte att vi kommer börja applådera åt djs. Vi vet inte att vi snart ska ställa ner sjutumssinglarna i källaren och börja prata om bpm-mätare istället. Vi vet inte att vi snart kommer att tillbringa helgerna med att leta upp grottor och tomma lagerlokaler där de monotona rytmerna kan ta kontroll över våra kroppar. Vi vet inte att Berlin är staden där de smutsigaste av drömmar går i uppfyllelse.

Vi vet inte, men Simon William Lords ylande stämma låter oss kanske ana det.

När decenniet fem år senare går mot sitt slut har den elektroniska dansmusiken förlorat det mesta av det mystiska skimmer som en gång gjorde den så förförisk. Ingen höjer längre på ögonbrynen när en utländsk dj kommer till stan. Ingen pratar längre om »Berlin-känslan« i det där gamla fabriksutrymmet. Ingen har problem med att hitta de »svartklubbar« som man tidigare fick nys om tack vare välvilliga sms från bekanta. Och den där franska remixen som fick allting att vändas upp och ned, den lyckas inte längre framkalla någon hypnos.

Jag kan inte påstå att jag idag bryr mig så mycket om den där musiken som jag hösten 2004 med ett barns förtjusning kallade för elektro.

Men där och då. We are your friends. Ett nu. Ett framåt. Ett sting av närvaro.

* Simians »Never Be Alone« gavs ut på albumet We Are Your Friends 2002. Justice remixade den 2003, och deras remix gavs ut igen 2004 i Frankrike, och 2006 i England, då med namnet »We Are Your Friends«.

Daniel Strand är journalist och arbetar med bokförlaget Ink. Han tycker att »We Are Your Friends/Never Be Alone« är den tjugoförsta bästa låten på 00-talet.

Lyssna också på:

Simian, »One Dimension« (singel & albumspår, Chemistry Is What We Are, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Black Strobe, »Me And Madonna« (singel, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Phonique, »The Red Dress (Tiefschwartz remix)« (albumspår, Misch Masch, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell