2000
Bright Eyes, »Haligh, Haligh, a Lie, Haligh«
– Jag minns inte mycket mer än att Bright Eyes ackompanjerade det jag inte minns.

2001
Mark Kozelek, »Admiral Fell Promises«
– Tonårsrum, en samling av folleburkar under sängen, »Stäppvargen«, blod, och runda vita.

2002
Blanka, »I Smell of You«
– Den mest desperata röst jag vet.

2003
Broder Daniel, »When We Were Winning«
– Malmönätter. Såg BD på KB med tejpad arm.

2004
Paddington DC, »Keep It Sharp, Let It Slip«
– Ja.

2005
Nine Inch Nails, »The Hand That Feeds«
– Stod ensam i hällregn när Nine Inch Nails spelade på Hultsfred. Tänkte att om det inte vänder nu så vänder det aldrig. Det vände.

2006
Marit Bergman, »You Can’t Help Me Now«
– Steso Songs fick följa med Marit som förband.

2007
PJ Harvey, »Dear Darkness«
– Begravning för jämnårig. Lova sig själv att ta vara på livet. Inte göra det.

2008
Håkan Hellström, »För sent för Edelweiss«
– Var i Göteborg och försökte spela in en skiva på dagarna. Lyssnade på »För sent för Edelweiss« om och om och om igen på Youtube på kvällarna.

2009
Bear Quartet, »Carry Your Weight«
– »I love you, I love you, I love you. I’ll stick to that. Everything, everything, everything, everything else, I can abandon. Wherever you are, carry the weight of your life«. De orden tar vi med oss in i 2010, va?

Steso Songs, som är Karolina Stenström, är aktuell med singeln »The Worse«. Albumet Now It’s Dark släpps den 17 februari på hennes egen skivetikett Lyckan. Steso Songs spelar på nyårsfesten som Novell och Nollnolltalet.se arrangerar i kväll.

Kelis feat. Andre 3000, »Millionaire«
– Ah, vilken duo! Ananasen i min korg, med krona på huvudet. Så explosivt, och antagligen min favvo för hela decenniet.

Sebastien Telliér, »La Ritournelle«
– Genialiskt simpel.

Gorillaz, »Dare«
– Ett av 00-talets mest intressanta band och koncept. Jag kommer att sakna dem, men gillar ändå att de slutade.

Hot Chip, »Boy From School«
– Jag bodde i Berlin, brukade gå runt på gatorna, ensam, och körde den här på repeat i min iPod. Nostalgi.

Gwen Stefani, »What You Waiting For«
– Jag älskade Gwen i flera veckor för den här låten.

Justice vs Simian, »We Are Your Friends«
– Vi dansar sönder något. Sjunger. På ett skitigt dansgolv i Berlin.

Amerie, »One Thing«
– Låten satte sig inte hos mig när den spelades som mest. Men nu i efterhand får jag alltid en kick när jag hör den.

Britney Spears, »Toxic«
– Det går väl inte att nämna 00-talet utan något från henne.

Justin Timberlake feat T.I., »My Love«
– Eller från honom?

Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«
– Otippat, jag vet. När jag hörde den från radion i mitt kök var det som om allt stannade, på ett sådär klichéfyllt sätt. Den här låten är nog dessutom 00-talets viktigaste för svenskt musikliv.

Har du någon favoritskiva från det senaste decenniet?
– Ja, Björks Vespertine. Det är en pretentiös, ambitiös och helt fantastisk platta, som jag faktiskt inte lyssnar på längre, antagligen för att stilen blev så uttjatad. Ändå känns både skivan och Björk som rakryggade ikoner för 00-talet.

Pearl är Per Störbys musikskaparalias. Han har tidigare varit ledande figur i konst- och musikkollektivet Zeigeist, men arbetar numera med det nya projektet Pearl Fiction, som förväntas släppa en skiva hösten 2010.

Du har två låtar på Nollnolltalet.se:s lista: »Black Cab« och »Maple Leaves«. Vad kan du säga om den förstnämnda?
– Jag förstod den aldrig riktigt själv förrän jag hörde Maher Shalal Hash Baz framföra den, och fick gå igenom en lång checklista av artister i mitt huvud innan det slog mig att det var min låt de spelade. Fin melodi, jag slutar aldrig att spela den.

»Maple leaves«, hur känner du inför den?
– Den betydde otroligt mycket för mig en gång i tiden, den definierade mycket vad jag försökte göra i början på årtiondet. Men den blev aldrig färdig och den kommer aldrig heller bli färdig.

Har ditt musikskapande förändrats sedan ditt genombrott i början av decenniet?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det har blivit mer av ett förverkligande. De låtarna jag skriver nu är låtarna jag ville skriva för tio år sen men inte kunde.

Du är numera bosatt i Australien. Hur ser ditt liv ut där?
– Som en dröm.

Har du något nytt material på gång?
– Ja, jag skriver ju nästan konstant men när det kommer ut vete katten.

För några få år sedan var den australiensiska musikscenen omtalad och omskriven. Hur ser saker och ting ut i dag?
– Det finns en fantastisk scen på mikrokosmosnivå som påminner mig mycket om scenen i Göteborg i början av årtiondet. Banden tar alla spelningar de kommer över. De spelar i trädgårdar, på tak och på stränderna. Och fanzinet är tillbaka! Det vackra xeroxkopierade, trycksvärtakladdiga fanzinet. Underbara Chapter Music som släppte kassetter med lo-fi i början av 90-talet har fått en renässans bland de här tonåringarna med sneda tänder och långt hår. Jag går gärna och ser band som Dick Diver, Sly Hats, Psuche, Make Up Sex och Pikelet.

Hur ser du på 00-talets-musik? Vad kommer du att minnas bäst från decenniet?
– Färgerna! När »Since I Left You« kom ut var det ju som om någon sprängt en Alcro-fabrik. Och jämfört med sena 90-talets toner i sepia och begagnat svart var det en förlösning.

Har du någon eller några favoritlåtar från 00-talet?
– Oavsett färgrikedomens återkomst var det ändå de som valde en något stramare palett som jag alltid återkommer till vid dagens slut. Den absolut vackraste låten jag hörde det här årtiondet var Bill Wells »On The Beach Boys Bus« i djupblått och guld.

I dagarna dyker det nya numret av Musikmagasinet Novell upp i landets Pressbyrå-butiker. En av artiklarna, skriven av Niklas Alicki, är ett samtal med Sébastien Tellier om hans stora tv-spelsintresse. Med anledning av att Telliers »La Ritournelle« är dagens låt på Nollnolltalet.se publicerar vi den här också. Trevlig läsning!

Foto: Jesper Ulvelius

Sébastien Tellier har gjort temaskivor om sex och politik, men hans stora passion handlar om digitala historier och virtuella världar. Tellier har ett brinnande intresse för tv-spel.

Var kommer ditt intresse för tv-spel ifrån?

– Jag har alltid tyckt att det har funnits något magiskt med tv-spel. Man spelar i ett virtuellt landskap, men samtidigt är det omöjligt att gå utanför spelets murar. För mig skapar det ett stort mysterium, vad som egentligen finns bakom de där murarna. Jag tror att det handlar om en känsla från när man var barn, av något mystiskt som man vill upptäcka.

Vad för sorts spel spelade du när du var ung?

– Det var mest Donkey Kong och den typen av klassiska spel, till exempel det första Nintendo. Men min riktiga passion för tv-spel kommer ifrån Playstation. När den första Playstationkonsolen kom ut blev jag helt galen och satt hemma i en vecka och spelade konstant.

Vilka genrer av tv-spel gillar du?

– Egentligen bara tv-spel för vanliga killar. Krig, bilar, spioner. Jag gillar bland annat Age of Empires och den typen av strategispel. Jag gillar inte spel med alver och sånt som är för barn, det ska vara våld och blod.

Vilket är ditt favoritspel?

– Grand Theft Auto 4. Det är ett underbart spel eftersom man rör sig helt fritt inom staden. För att spela den här typen av spel måste man vanligtvis göra olagliga saker, men jag respekterar lagarna. När jag kör bil och det är rött så stannar jag bilen. Egentligen spelar jag inte spelet, jag bara går runt och kollar på solnedgången och sånt. Jag har ett väldigt mjukt sätt att spela på.

Så egentligen spelar du inte spelen, du bara lever där?

– Exakt, jag bryr mig inte om poäng. Jag vill bara få lite underhållning. För mig är det ett bra tillfälle att tänka på musik. En perfekt dag för mig är att bara sitta framför min Playstation och tänka på musik.

Tror du att spelen har influerat din musik?

– Absolut! I GTA 4 spelas det massor av bra musik när man kör runt i bilen. Blandningen hos de olika radiostationerna är perfekt. Sedan har den magiska sidan av elektroniska bilder influerat mig väldigt mycket.

Skulle du vilja göra musik till tv-spel?

– Gärna! Jag har en kompis som heter Kavinsky som fick med en låt i GTA. Och jag blev så avundsjuk! Jag sa till Rockstar Games att de kunde få en låt av mig helt gratis, men de ville inte ha den. Det är en dröm jag har. Ibland gör jag musik till filmer, så nästa steg är helt klart tv-spel. Men jag måste antagligen skaffa lite kontakter i branschen först. Vanligtvis väntar jag bara på att någon ska ringa mig, nu får jag nog gå till ett spelföretag och fråga.

Spelindustrin har verkligen utvecklats de senaste åren, och omsätter mer pengar än både film- och musikindustrin. Varför har det blivit så tror du?

– Jag tror att det hör ihop med att man verkligen kan skapa en historia med tv-spel. Man är i centrum för berättelsen när man spelar och det skapar bra känslor för spelaren. När man ser en film kan man ju inte göra någonting för att förändra historien. Man är egentligen bara någon sorts grönsak framför teven. Därför tror jag att spel kommer att växa sig ännu större de närmaste åren.

Kommer du rentav att göra ett album om tv-spel i framtiden?

– Ja, det är möjligt! För mig är spel både djupt och samtidigt något väldigt roligt. Och jag tror att det är viktigt inom musik också, att ha ett djup men samtidigt något roligt.

Kings of Convenience är för evigt förknippade med indiehiten

»I’d Rather Dance With You« är med på Nollnolltalets lista. Hur känner ni spontant inför den?
Eirik: − Det är inte någon av våra bättre låtar.
Erlend: − Rent musikaliskt så är inte att låten är någon höjdare, men som kulturellt dokument så tycker jag att den finns med på topp tio över 00-talets viktigaste låtar. Den säger mycket om vad mänskligheten har hållit på med under de tjugo senaste åren och den säger också något om hur livet har sett ut i norra Europa under den här tidsperioden.

Är det delvis därför den har blivit så populär, för att folk känner igen sig i texten?
Eirik: − Nej, först och främst så handlar det om att den har en catchig hake. Det är nog det som har gjort låten så stor.
Erlend: − »I’d Rather Dance With You« är en bra singel, men en dålig albumlåt. Vi försökte helt enkelt göra glad popmusik när vi skrev den. Vill man ha lite lågt brus på i bakgrunden så tror jag att det är den perfekta låten.

Hur tycker ni att er musik har förändrats sedan Riot On An Empty Street, skivan där »I‘d rather dance with you« finns med, släpptes 2004?
Erlend: − Svårt att säga, allt har sedan dess handlat om att förhålla sig till den låten.

Okej. Vad tycker ni då om den norska musikscenen i dag, och kanske framför allt musikklimatet i er hemstad Bergen?
Eirik: − Det mesta i Norge, som i Oslo och Trondheim till exempel, känns avslaget och tråkigt. I Bergen däremot händer det faktiskt en hel del intressanta saker. Ett bra band, som faktiskt känns rätt svenskt i sitt uttryck, är The New Wine. Det kan mycket väl vara det mest svenska band som någonsin har bildats i Bergen.

Hur definierar du det här »svenska« i musiken?
Eirik: − Jag skulle vilja säga att det är musik med ett direkt tilltal som omedelbart väcker ens intresse. Svenskar är väldigt bra på att skriva just sådana låtar, vilket är på gott och ont.

Finns det några andra artister från Bergen som ni gillar?
Erlend: − John Olav Nielsen tycker jag är bra. Han gör musik i samma anda som bob hund och Håkan Hellström.

Avslutningsvis, vilka är era favoritlåtar från det senaste decenniet?
Eirik: − »If I Ever Feel Better« med Phoenix är en fantastisk låt och jag gillar också »Once Around The Block« med Badly Drawn Boy.
Erlend: − »Rubicon« med Alan Braxe och Fred Falke, som jag har med på min DJ Kicks-skiva. Ingen låt har någonsin varit mer fest än den. Men annars så jag tycker att det är tråkigt att sammanfatta ett helt decennium. Tänk till exempel på vår skiva som kom ut i höstas! Ingen kommer jag någonsin ha med den på sin topplista för 00-talet. Det är verkligen fräckt.

– Atlanta har blivit landet av mjölk och honung där vad som helst kan hända, allt från konstiga YouTube-danser till hits, säger David.

David Djuphammar är journalist på DN På Stan och bloggare som är känd under namnet Kinky Afro. Hans favoritlåt från 00-talet är »We Belong Together« med Mariah Carey.

Nollnolltalets Martin Romatowski har pratat med Johan om låtens tillkomst, dess popularitet och om hans oväntade genombrott.

– Jag har hankat mig fram på bidrag och skitjobb hela livet, och nu när jag har fyllt 30, då börjar det hända grejer. Men det är väl aldrig för sent, antar jag, säger Johan T Karlsson.

Markus Krunegård kan stoltsera med två låtar på Nollnolltalet.se:s lista över 00-talets bästa låtar.

Här ger han sin syn på de två hitarna, som båda är med på solodebuten Markusevangeliet, och passar också på att berätta om sina egna favoriter från det senaste decenniet.

»Jag är en vampyr« hamnade på 30:e plats på Nollnolltalets lista. Hur ser du på den låten i dag?
– »Jag är en vampyr« är så klart speciell för mig eftersom den blev så populär. Storheten i låten ligger väl i det starka riffet som jag snodde av en kompis.

Du har en annan låt med på listan, »Ibland gör man rätt, ibland gör man fel«, på plats 59. Vad kan du säga om den?
– Det är en lång och stegrande låt som jag tycker är en rätt klassisk till sitt upplägg och som jag gillar att spela på konserter. Typisk kött och potatis-rock av Markus Krunegård, skulle man kunna säga.

Blev du överraskad av ditt stora genombrott efter att du gick över till att skriva texter på svenska?
– Egentligen inte, eftersom det är självklart att det är lättare att bli berörd av svenska texter i Sverige. Man känner och förstår budskapet på ett helt annat sätt helt enkelt. Samtidigt känns det kul att inse att folk lyssnar på texterna. En kompis till mig berättade till exempel att han hade sett punkare i Mjölby med mina texter tipexade på sina ryggar.

Hur minns du själv det senaste decenniets musik?
– Om jag ser till mitt eget musiklyssnande så började det med Ryan Adams, för att fortsätta med electroclash och sluta med en psykedeliavurm. Fast egentligen är det svårt att summera, för det är som med förhållanden. Man ser helheten först i efterhand.

Vilken låt tycker du är 00-talets bästa?
– »99 Problems« med Jay-Z är decenniets låt, den är grym. Men texten är väl kanske inte helt politiskt korrekt.

−Jag tycker att det finns en speciell romantik kring artister som bara gör en låt. Det är på något vis som om låten växer och artisten försvinner, det finns ingenting annat kvar att förhålla sig till, berättar Fredrik för Nollnolltalet.se.

Fredrik Strages topp 10 låtar från 00-talet:

1. Johnny Boy, »You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve«

2. Ladytron, »Destroy Everything You Touch«

3. Antony And The Johnsons, »Epilepsy Is Dancing«

4. The Knife, »Pass This On«

5. M.I.A., »Paper Planes«

6. Lil’ Jon, »What You Gon’ Do«

7. Fischerspooner, »Emerge«

8. Miss Kittin & Golden Boy, »Rippin’ Kittin«

9. Babyshambles, »Fuck Forever«

10. Jeans Team, »Keine Melodien«

Fredrik Strage är journalist och författare. Tidigare i höst gav han ut antologin »Strage text«.

Terriyaki Boys, »超 L A R G E«
– En totalt bortglömd pärla med The Neptunes bakom spakarna.

Kelis, »Bossy«
– Bättre än »Milkshake«. Faktiskt.

Kelly Rowland, »Like This«
– Sopar banan med allt som den forna bandkollegan Beyonce kokat ihop.

Snoop Dogg, »Drop It Like It’s Hot«
– Neptunes igen. Nog har sagts om denna låt.

Cassie, »Me + U«
– Om jag skulle skriva en lista på mina tio bästa album från 00-talet skulle Cassies debut, och fortfarande enda skiva, hamna högt upp. Tio extremt starka låtar, alla signerade Ryan Leslie, där denna underbart tama lilla låt är först och bäst.

Gwen Stefani, »Hollaback Girl«
– Hur sparsmakat de använder basen är smått genialiskt.

Mariah Carey, »It’s Like That«
– Ingen tog Mariah på allvar när denna låt kom. Men det gjorde jag.

Missy Elliot, »Pass That Dutch«
– Hiphop- och r‘n‘b-världens svar på Björk. Knäppare låtar än vad Missy kokar ihop får man leta efter. Vad fan är en Dutch? Tacktalet i mitten är fantastiskt.

Ciara, »Like A Boy«
– Kan någon ge mig klarhet om Ciara egentligen var en man?

Lumidee, »Never Leave You«
– Fantastiskt vek sång som sällan träffar några rena toner, som för mig bara förstärker låtens naiva hoppreps-mentalitet.

Stefan Storm är den ena halvan av The Sound of Arrows. Duon jobbar för närvarande på sitt debutalbum, som beräknas komma ut till våren och bland annat kommer att innehålla låten »Into the Clouds«.