3. M.I.A., »Paper Planes«

Publicerat den 31 December 2009 under Listan av Gästskribent. Inga kommentarer.

3. M.I.A., »Paper Planes«
(singel & albumspår, Kala, 2007)

Gästskribent: Jenny Damberg

»Ingen vill dansa till politiska låtar. All musik som slår är sån som egentligen inte handlar om något särskilt. Jag ville se om jag kunde skriva låtar om något viktigt och få det att låta som inget särskilt.«

M.I.A., april 2008.

Maya Arulpragasam.Ironi är en lyx. Normen skrattar bara åt sig själv, eller om någon dunkar den instämmande i ryggen. Ironiserar eller skämtar man utanför den kan man räkna med att få förklara sig. Det blir inte så himla kul. I Sverige var mottagandet av Jonas Hassen Khemiris debut Ett öga rött (2003) ett belysande exempel; äntligen!, en äkta röst från förorten! Hassen Khemiri, som inte avlagt ett vittnesmål utan skrivit − som i: hittat på − en berättelse där berättelsen i hög grad låg i språket och den högstadiekrisiga tankesultanens identitetsskapande genom det, kom att ägna en försvarlig del av sitt mediala utrymme under 00-talet åt att diskutera språkbruk och autenticitetshets. »Blatten kan vara äkta, men blatten kan aldrig vara skönlitterär«, konstaterade han frankt.

I »Paper planes« fyras 48 pistolskott av, synkade med rasslande kassaregister. Texten handlar om att råna och skjuta, »allt vi vill göra är att ta era pengar och…« – så stöddig att Jay-Z, Kanye West, T.I. och Lil’ Wayne lånade påståendet att ingen har »swagger like us«.

»Swagga Like Us« blev en massiv hit.

Även »Paper planes« slog, efter något år. Blev, via covers, remixer och ett par succéfilmsoundtrack (grabbkomedin The Pineapple Express, rännstensungedramat Slumdog Millionaire), en mainstreamhit. M.I.A:s första.

På framgångarna följde förklaringskravet som ett brev på posten. Det är satir, förklarade Maya Arulpragasam i intervjuer. Det handlar inte om att skjuta huvet av folk, det handlar om hur folk som jobbar 20-timmarsskift med skitjobb och är för trötta för att göra något annat när de kommer hem ändå uppfattas som ett hot. Hennes egen mamma, Kala (vars namn hon också lånat till albumtiteln) är ett exempel. Sömmerska och stormarknadskassörska under sina 20 år i London – och stämplad som ett hot av den amerikanska underrättelsetjänsten.

MTV censurerade videon. I stället för skott hörs ett obestämbart poppande ljud när låten spelas i tv.

»Folk kunde säga ›Gud, den här låten är så våldsam.‹ Samtidigt pågick det ett krig i Irak. Det fanns de som tjänade väldigt mycket på att sälja ammunition och vapen som dödade miljoner människor, och det var inte ens en fråga som togs upp till diskussion«, sa Arulpragasam.

Pistolerna, barnkören, det rasslande kassaregistret, hela M.I.A:s uttryck – ironin – är i sig ett intyg om att världen ändå rör sig framåt, och samman. Sett i ett popkulturellt perspektiv var det för 30 år sedan i högre grad vita män från England och USA som gav sin syn på vad som är fel i världen.

Den utvecklingen, historien, pulserar i »Paper Planes«, fysiskt, i form av den lojt vaksamma alarmupptaktsgitarren från The Clashs »Straight To Hell«. Men medan Joe Strummer 1982 mässade gravallvarligt – det är i sig inget anmärkningsvärt, det är ett gravallvarligt ämne – om världens absoluta elände, drog alltså M.I.A och producenten Diplo på för fullt i effektlådan. De drog också in ett gäng ungar (från invandrartäta Londonstadsdelen Brixton, central även för The Clash) för refrängen − lånad från Wreckx-n-Effects lattjodänga »Rump Shaker« −och tog på samma gång ett par rätt schyssta danssteg på väg mot revolutionen.

»Paper Planes« gav snabbt upphov till en rad remixer, officiella och inofficiella, från etablerade namn som 50 Cent, Freeway och Lil’ Wayne, liksom från nya som Afrikan Boy, Rye Rye och Esau Mwamwaya.

Är detta − remixer, covers, kopiering, bearbetning − i sig ett kvalitetsmått?

Kanske.

Utmärkande för samtida musik under 00-talet var ju dj-funktionens genomslag. Med ett i princip oändligt urval blev det ännu viktigare, viktigast, att sortera och kombinera. Att i det läget klippa ihop något som fler vill använda, det är ändå något visst värt.

M.I.A. och Diplo, dj:n och producenten hon samarbetat med sedan starten, båda förenade i ett intresse för musik och kultur utanför lattegetto-mittfåran (och samtidigt med en osviklig, kanske oundviklig, känsla för vad som fungerar där, mp3-bloggarna stod minst sagt på tå inför »Paper Planes«), gjorde under 00-talet kul, ja, godmodig, pop. På Kala bjöd de in rappande australiensiska aborigintioåringarna The Wilcannia Mob (i »Mango Pickle Down River«). M.I.A. reste till Indien och Trinidad, samplade Jonathan Richman, samplade Pixies, samplade Bollywoodklassiker.

De blandade hejvilt, med fast hand. Och de var kul.

M.I.A. började, under det namnet − lånat från militärens missing in action, vilket hennes far, tamilsk motståndsman och anledningen till att familjen Arulpragasam tvingades lämna Sri Lanka för London, var under perioder − som bild- och videokonstnär. Utbildad på St Martins, kompis med Justine Frischmann från britpoprockgruppen Elastica och succédesignern Luella Bartley. Hennes digitala revolutionsromantiska klipp-och-klistra-estetik, schabloner av tigrar, afrikanska batikmönster, utfrätta pixlar, en bildskärm som har spruckit upp, en hårddisk som defragmenteras, plastskrot, billiga delar som häftas snarare än fogas ihop, hjälpligt, till synes något alla kan göra, går igen i musiken.

Det ser enkelt ut, kul, det låter inte alls komplicerat.

Vore det inte för att det då och då smäller till – av skott, av blixtgeniala infall – skulle man kanske inte tänka på att det är musik som handlar om något särskilt.

Men så som M.I.A. gör det går det inte riktigt att låta bli att lyssna på vad hon har att säga.

Jenny Damberg är webbredaktör på DN På Stan. Hon har tidigare skrivit om The Essex Greens »The Late Great Cassiopia« på Nollnolltalet.se. Jenny tycker att »Paper Planes« är 00-talets åttonde bästa låt.

Lyssna också på:

M.I.A., »Bucky Done Gone« (singel & albumspår, Arular, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Galang« (singel & albumspår, Arular, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Boyz (The Twelves remix)« (remix, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

57. Justice, »D.A.N.C.E.«

Publicerat den 5 November 2009 under Listan av Albin Grahn. 3 kommentarer.

57. Justice, »D.A.N.C.E.«
(singel & albumspår, †, 2007)

Justice.Jag brukade kategoriskt säga att jag inte gillade elektronisk musik. Den första halvan av mitt 00-tal handlade mest om ska och rocksteady, soul, indiepop, och alltmer om rock, vilket också syns tydligt på min lista här på nollnolltalet.se. Electro house var inte något som – i alla fall till namnet – tilltalade mig.

Men det slutade inte där. Armén av rock- och popsångare som så effektivt ryckte fram genom mitt decennium stötte på patrull när Justice påbörjade sitt korståg från Paris. Skivan Cross släpptes i juni 2007. Då var Gaspard Augé och Xavier de Rosnay skivbolaget Ed Bangers stjärnor sedan flera år, tack vare mp3-hitten »We Are Your Friends«.

Men »D.A.N.C.E.« är en ännu bättre låt. Det var, och är fortfarande, helt omöjligt att sitta still när basen hoppar igång under det brustna housepianot. Från de första gångerna den snurrade på radion i bilen 2007 – och då gjorde bilkörningen vansklig – till så sent som förra helgen när det återigen var »D.A.N.C.E.« som ryckte upp mig ur soffan på en hemmafest. Melodin är klämmigare än i »We Are Your Friends«, kören i refrängen en snygg kontrast och synthstråkarna är glättigt dramatiska.

YouTube Preview Image

Jag var förstås inte ensam om att gilla det där, störta ut på dansgolvet och veva med armen. Justice smälte samman dansgolvsmuller, självklara popmelodier och rockstjärnemytologi på ett sätt som gjorde dem till hjältar just då. Bandet skapade en dansant stilcocktail, mitt i ett decennium som har handlat mycket om just genreblandning.

Justice bidrog också till att luckra upp min egen hållning till genrer: Jag gillar elektronisk musik. Eller electro house. Eller, oavsett vad det kallas: Jag hade mer kul på 00-talet med Justice än vad jag hade haft utan dem.

Och »D.A.N.C.E.« – den uppmaningen tänker jag följa även nästa gång låten spelas.

Albin Grahn är journalist och sitter i Musikmagasinet Novells redaktion. Han har tidigare skrivit om Belle & Sebastians »I’m A Cuckoo« på Nollnolltalet-listans plats 76. Han har »D.A.N.C.E.« på sjunde plats på sin egen lista över de bästa låtarna från 00-talet.

Lyssna också på:

Pnau, »Baby (Breakbot remix)« (singelspår, Baby, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Justin Timberlake, »Love Stoned (Justice remix)« (singelspår, Love Stoned, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Black Kids, »I’m Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You (The Twelves remix)« (singelspår, I’m Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell