33. The Embassy, »Some Indulgence«

33. The Embassy, »Some Indulgence«
(singel & albumspår, Tacking, 2005)

Det tar inte ens en sekund för »Some Indulgence« att skilja sig från alla andra poplåtar, att etablera sin totala och distinkta särart. Ett spetsigt trumbeat som smattrar igång, och så den enkla, stönande röstsamplingen som är omöjlig att ta miste på och omöjlig att tänka sig »Some Indulgence« utan. Inte ens en sekund, och det räcker för att fånga lyssnaren; räcker för att slå fast: det här är något annat än en vanlig, förgänglig indiepopdänga.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det går inte att underskatta The Embassy som stigfinnare för svensk pop på 2000-talet. De kom från en renodlad indiebakgrund, från en värld som i början av årtiondet dominerades av teoretiserande tråkelektronika och Sarah Records-såsig tweepop. Med »Some Indulgence« och Tacking, skivan som följde, sänkte The Embassy bojen som svensk indie hade seglat mot, och kryssade ut på öppet hav. Det var en nödvändig kursändring mot varmare breddgrader, och det känns inte särskilt kontroversiellt att påstå att utan The Embassy hade varken The Tough Alliance, Studio eller Air France fått de genomslag de sedermera fick, även i konservativa popkretsar.

The Embassys särart fanns lika mycket i estetiken som i musiken. Pressbildernas motorbåtsmunderingar, Brideshead Revisited-estetiken i Tacking-konvolutet − idag är det popestetiskt allmängods, men 2005, för en indiepublik med begränsad horisont, var det något nästan förbryllande nytt. Det gjorde intryck; gav mod att lyfta blicken.

Och dessutom: det där mekaniska men ändå på något sätt sensuella stönet, den skorrande basgången, melodin i manisk, målmedveten framåtrörelse, utan tid att stanna för någon egentlig refräng − tills den bryter samman i ett skimrande, ordlöst evighetsoutro.

»Some Indulgence« behöver inte ens en sekund för att sätta sig i medvetandet, men man förstår att det har krävts en lång strävan för att nå fram till just den sekunden. Att det har tagit år av irrfärder och misslyckade försök för Fredrik Linson och Torbjörn Håkansson att renodla den konceptuella klarheten och det distinkta musikaliska uttrycket i »Some Indulgence«.

På det viset är den unik − nästan. Det finns ytterligare en svensk poplåt från 00-talet med samma sällsynta egenskaper.

Men det är, som det heter, en annan historia.

David Hylander är frilansjournalist och redaktör för Nollnolltalet.se. Han tycker att »Some Indulgence« är 00-talets tjugoandra bästa låt.

Lyssna också på:

The Embassy, »It Never Entered My Mind« (albumspår, Futile Crimes, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Studio, »No Comply« (singel, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Tough Alliance, »Neo Violence« (singel & albumspår, A New Chance, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

92. The Embassy, »It Pays To Belong«

92. The Embassy, »It Pays To Belong«
(albumspår, Tacking, 2005)

Söndagen den 1 augusti 2004 vaknade jag på golvet i en föreningslokal på den småländska östkusten. Några meter bort i samma rum låg två ångerfyllda popstjärnor.

– Vad i helvete har vi gjort?

Det årets version av den lilla popfestivalen jag brukade besöka hade tagit slut samma natt. Eftersom vi kände arrangörerna hade jag och min dåvarande flickvän på nåder fått sova sista natten i huset där banden bodde. Strax intill oss hade Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson i The Embassy sovit, men nu rafsade de snabbt ihop sina kläder och sladdar och pratade med dämpade röster om hur det hade kunnat gå så fel kvällen innan. De ville försvinna, från Ljungnäs campingområde och gärna från jordens yta helt och hållet.

Så vad hade hänt? Jo, på lördagskvällen hade The Embassy skämt ut sig så grundligt som det överhuvudtaget är möjligt att göra när man som hyllad popgrupp framträder inför 250 devota ungdomar som åkt till en liten plats utanför Kalmar för att se sina favoritband spela.

Fredrik och Torbjörn hade först och främst varit väldigt, väldigt fulla. Publiken hade knappt kunnat urskilja en enda utskriken textrad genom det billiga ljudsystemet. Få om några ackord hade suttit rätt, och vad värre var: de hade konsekvent varit extremt snäsiga mot publiken och avslutat debaclet med att kasta ett mikrofonstativ rakt ut bland åskådarna.

Det låter kanske inte särskilt uppseendeväckande. Det är många decennier sedan ett städat, noggrant repeterat liveuppträdande var en framgångsfaktor för ett popband. Men för alla oss naiva sjuttonåringar i den svenska indiepoppubliken blev den där spelningen ett grymt uppvaknande. Vi var överestetiserande snedluggsideologer från akademikerhem. Våra estetiska ideal byggde på en mix av sugrör, pastellfärger och popteoretikern Momus blogg och vi brukade göra fanzines med titlar lånade från Belle & Sebastian-låtar. Här dök nu en av landets bästa popgrupper upp, svinfulla, och kastade instrument på en publik som tyckte att The Strokes var ett skämt och »rock« det största skällsordet i hela världen. Det tydde på ofattbart dålig smak.

Allt det där förstod Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson. Det var därför de skämdes så mycket.

Under de år som har gått sedan 2004 har The Embassy fått ett allmänt erkännande som det outgrundliga genialiska enigma som alla andra närbesläktade göteborgsband skulle vilja vara men aldrig kommer att nå upp till fotknölarna av. Det är bra; sin status som popestetiska ledstjärnor tycker jag att The Embassy har förtjänat mer än en gång.

Samtidigt brukar Torbjörn och Fredriks skamfyllda uppvaknande i föreningslokalen blinka förbi så fort jag ser någon – i regel en manlig musikjournalist – alltför inställsamt trycka det här bandet mot sitt musikaliska bröst. Minnet är en påminnelse om hur meningslöst det är att försöka tvinga in sig i en subkulturell sfär där man egentligen inte hör hemma. Det lönar sig inte.

Anton Gustavsson är chefredaktör för Musikmagasinet Novell och före detta indiepopfansinist.

Lyssna också på:

The Embassy, »Boxcar« (albumspår, Futile Crimes, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Embassy, »State ‘08« (singel, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Air France, »Never Content« (EP-spår, On Trade Winds, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.