3. M.I.A., »Paper Planes«

Publicerat den 31 December 2009 under Listan av Gästskribent. Inga kommentarer.

3. M.I.A., »Paper Planes«
(singel & albumspår, Kala, 2007)

Gästskribent: Jenny Damberg

»Ingen vill dansa till politiska låtar. All musik som slår är sån som egentligen inte handlar om något särskilt. Jag ville se om jag kunde skriva låtar om något viktigt och få det att låta som inget särskilt.«

M.I.A., april 2008.

Maya Arulpragasam.Ironi är en lyx. Normen skrattar bara åt sig själv, eller om någon dunkar den instämmande i ryggen. Ironiserar eller skämtar man utanför den kan man räkna med att få förklara sig. Det blir inte så himla kul. I Sverige var mottagandet av Jonas Hassen Khemiris debut Ett öga rött (2003) ett belysande exempel; äntligen!, en äkta röst från förorten! Hassen Khemiri, som inte avlagt ett vittnesmål utan skrivit − som i: hittat på − en berättelse där berättelsen i hög grad låg i språket och den högstadiekrisiga tankesultanens identitetsskapande genom det, kom att ägna en försvarlig del av sitt mediala utrymme under 00-talet åt att diskutera språkbruk och autenticitetshets. »Blatten kan vara äkta, men blatten kan aldrig vara skönlitterär«, konstaterade han frankt.

I »Paper planes« fyras 48 pistolskott av, synkade med rasslande kassaregister. Texten handlar om att råna och skjuta, »allt vi vill göra är att ta era pengar och…« – så stöddig att Jay-Z, Kanye West, T.I. och Lil’ Wayne lånade påståendet att ingen har »swagger like us«.

»Swagga Like Us« blev en massiv hit.

Även »Paper planes« slog, efter något år. Blev, via covers, remixer och ett par succéfilmsoundtrack (grabbkomedin The Pineapple Express, rännstensungedramat Slumdog Millionaire), en mainstreamhit. M.I.A:s första.

På framgångarna följde förklaringskravet som ett brev på posten. Det är satir, förklarade Maya Arulpragasam i intervjuer. Det handlar inte om att skjuta huvet av folk, det handlar om hur folk som jobbar 20-timmarsskift med skitjobb och är för trötta för att göra något annat när de kommer hem ändå uppfattas som ett hot. Hennes egen mamma, Kala (vars namn hon också lånat till albumtiteln) är ett exempel. Sömmerska och stormarknadskassörska under sina 20 år i London – och stämplad som ett hot av den amerikanska underrättelsetjänsten.

MTV censurerade videon. I stället för skott hörs ett obestämbart poppande ljud när låten spelas i tv.

»Folk kunde säga ›Gud, den här låten är så våldsam.‹ Samtidigt pågick det ett krig i Irak. Det fanns de som tjänade väldigt mycket på att sälja ammunition och vapen som dödade miljoner människor, och det var inte ens en fråga som togs upp till diskussion«, sa Arulpragasam.

Pistolerna, barnkören, det rasslande kassaregistret, hela M.I.A:s uttryck – ironin – är i sig ett intyg om att världen ändå rör sig framåt, och samman. Sett i ett popkulturellt perspektiv var det för 30 år sedan i högre grad vita män från England och USA som gav sin syn på vad som är fel i världen.

Den utvecklingen, historien, pulserar i »Paper Planes«, fysiskt, i form av den lojt vaksamma alarmupptaktsgitarren från The Clashs »Straight To Hell«. Men medan Joe Strummer 1982 mässade gravallvarligt – det är i sig inget anmärkningsvärt, det är ett gravallvarligt ämne – om världens absoluta elände, drog alltså M.I.A och producenten Diplo på för fullt i effektlådan. De drog också in ett gäng ungar (från invandrartäta Londonstadsdelen Brixton, central även för The Clash) för refrängen − lånad från Wreckx-n-Effects lattjodänga »Rump Shaker« −och tog på samma gång ett par rätt schyssta danssteg på väg mot revolutionen.

»Paper Planes« gav snabbt upphov till en rad remixer, officiella och inofficiella, från etablerade namn som 50 Cent, Freeway och Lil’ Wayne, liksom från nya som Afrikan Boy, Rye Rye och Esau Mwamwaya.

Är detta − remixer, covers, kopiering, bearbetning − i sig ett kvalitetsmått?

Kanske.

Utmärkande för samtida musik under 00-talet var ju dj-funktionens genomslag. Med ett i princip oändligt urval blev det ännu viktigare, viktigast, att sortera och kombinera. Att i det läget klippa ihop något som fler vill använda, det är ändå något visst värt.

M.I.A. och Diplo, dj:n och producenten hon samarbetat med sedan starten, båda förenade i ett intresse för musik och kultur utanför lattegetto-mittfåran (och samtidigt med en osviklig, kanske oundviklig, känsla för vad som fungerar där, mp3-bloggarna stod minst sagt på tå inför »Paper Planes«), gjorde under 00-talet kul, ja, godmodig, pop. På Kala bjöd de in rappande australiensiska aborigintioåringarna The Wilcannia Mob (i »Mango Pickle Down River«). M.I.A. reste till Indien och Trinidad, samplade Jonathan Richman, samplade Pixies, samplade Bollywoodklassiker.

De blandade hejvilt, med fast hand. Och de var kul.

M.I.A. började, under det namnet − lånat från militärens missing in action, vilket hennes far, tamilsk motståndsman och anledningen till att familjen Arulpragasam tvingades lämna Sri Lanka för London, var under perioder − som bild- och videokonstnär. Utbildad på St Martins, kompis med Justine Frischmann från britpoprockgruppen Elastica och succédesignern Luella Bartley. Hennes digitala revolutionsromantiska klipp-och-klistra-estetik, schabloner av tigrar, afrikanska batikmönster, utfrätta pixlar, en bildskärm som har spruckit upp, en hårddisk som defragmenteras, plastskrot, billiga delar som häftas snarare än fogas ihop, hjälpligt, till synes något alla kan göra, går igen i musiken.

Det ser enkelt ut, kul, det låter inte alls komplicerat.

Vore det inte för att det då och då smäller till – av skott, av blixtgeniala infall – skulle man kanske inte tänka på att det är musik som handlar om något särskilt.

Men så som M.I.A. gör det går det inte riktigt att låta bli att lyssna på vad hon har att säga.

Jenny Damberg är webbredaktör på DN På Stan. Hon har tidigare skrivit om The Essex Greens »The Late Great Cassiopia« på Nollnolltalet.se. Jenny tycker att »Paper Planes« är 00-talets åttonde bästa låt.

Lyssna också på:

M.I.A., »Bucky Done Gone« (singel & albumspår, Arular, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Galang« (singel & albumspår, Arular, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Boyz (The Twelves remix)« (remix, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

Presenteras av musikmagasinet Novell