86. The Essex Green, »The Late Great Cassiopia«

Publicerat den 7 October 2009 under Listan av Gästskribent. 5 kommentarer.

86. The Essex Green, »The Late Great Cassiopia«
(albumspår, The Long Goodbye, 2003)

Gästskribent: Jenny Damberg

Omslaget till The Long Goodbye som innehåller "The Late Great Cassiopeia".Raka rader, raka benor, böjda ryggar. En klocka som på egen hand drar ut tiden, krymper varje steg, förlänger varje sekund. Väggar som växer inåt. En oändlig sträcka av dagar att räcka igenom.

Där, då. Det smattrar till. En rytm av fingertoppar, av blyertspennor, linjaler, av ren, oförstörd energi som väller fram. Och det som händer nu är något fantastiskt. Något som händer en poplåt på hundra, nej tusen, det rastlösa smattrandet lyfter, lättar, där är ett öppet fönster, där är vind, en blå himmel, höga dagrar. Upp, i väg. Acceleration. Ljusets hastighet.

»The Late Great Cassiopia« är The Essex Greens starkaste ögonblick. Kärnfull, i sitt lilla format helt vidunderlig.

YouTube Preview Image

Från essentialistiskt håll är det rimligt att invända mot att en låt placerar sig på en lista över 00-talets bästa låtar när den – melodi-, kompositions-, inspelningsmässigt – lika gärna hade kunnat vara från The Zombies 60-tal eller Fleetwood Macs 70-tal.

Men popmusikens tid är krökt sedan länge (början? Så är det väl alltid?).

The Essex Green var (tillsammans med Ladybug TransistorFinishing School och The Sixth Great Lake) ett av banden i det gäng av syskon, par, ex och vänner som med hjälp av skivbackar, skivbutiker, folkrock, softrock och ett tidvis gemensamt boende i ett Brooklyn tvinnades samman på 90-talet. Som en del av det nypsykedeliska kollektivet Elephant 6 hade de släppt blomsterbarnystra ep:n Everything Is Green, innan de begav sig till Catskillsbergen norr om New York för att spela in The Long Goodbye, det album där »The Late Great Cassiopia« blixtrar fram.

De åkte till Woodstock; de gjorde läxan fullt ut. Utan att vara ett stort, eller ens självklart, band. Ställda mot senare samtida som The Magic Numbers, Fleet Foxes eller till och med Midlake framstår The Essex Green som det trubbigare, lite handsvettnervösa äldre syskonet som aldrig riktigt var i fas.

Och ändå. Här är de. Här, nu som då. Ett första slag, ett andra, snabbt, som ett, en berättelse om berömmelse, framgång, misslyckanden, sammanbrott på imperienivå, ett liv?, en civilisation? – kanske både och; vad spelar det för roll? Det är ju i grunden samma sak, allt virvlar ner, virvlar med, fräts ut av överljudsfalsetten från Chris Ziter och Sasha Bell, försvinner till något försvinnande litet, långt därnere. Hisnande, varje gång.

Jenny Damberg är nöjesjournalist och webbredaktör på DN På Stan. Hon har »The Late Great Cassiopia« som nummer 28 på sin lista över 00-talets bästa låtar. The Knifes »Heartbeats« är nummer ett.

Lyssna också på:

The Magic Numbers, »Take A Chance« (singel & albumspår, Those The Brokes, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Midlake, »Roscoe« (albumspår, The Trials Of Van Occupanther, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Fleet Foxes, »He Doesn’t Know Why« (singel & albumspår, Fleet Foxes, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

90. Death Cab For Cutie, »Soul Meets Body«

Publicerat den 3 October 2009 under Listan av Niklas Alicki. 4 kommentarer.

90. Death Cab For Cutie, »Soul Meets Body«
(singel & albumspår, Plans, 2005)

Omslaget till "Soul Meets Body" med Death Cab For Cutie.

I första numret av Musikmagasinet Novell intervjuade jag musikläggaren Alexandra Patsavas om makt. Och makten i just den texten syftade på det populärkulturella område som påverkat vårt musiklyssnande kanske mest under 00-talet. Hon är nämligen ansvarig för musiken i flera populära tv-serier, och ansvarig för att vi efter varje nytt avsnitt av The O.C., Grey’s Anatomy eller Gossip Girl suttit och googlat låtar.

Tack vare Alexandra Patsavas har band som The Shins, Snow Patrol, The Fray och svenska The Perishers fått en ny publik och hitlåtar i USA och Europa. Inte sedan Flaming Lips och The Cardigans dykte upp på en fiktiv scen i Beverly Hills 90210 har musik använts så medvetet både som stämningsskapare och promotionverktyg.

Ett av de där banden som jag alltid kommer att förknippa med en tv-serie är Death Cab for Cutie. I ett avsnitt i första säsongen The O.C. säger den populära Summer om musiken i bilstereon att »It’s like a guitar and a whole lot of complaining«. Indiepopnörden Seth utbrister »don’t insult Death Cab!«. En liten och rolig musiknördig detalj som åren efteråt bidrog till att Death Cab bytte till storbolag och fick en publik motsvarande ett indiestöpt Coldplay.

YouTube Preview Image

Min kärlek till Death Cab for Cutie började lite tidigare, men det var The O.C. som satte dem i deras nuvarande sammanhang. Där Ben Gibbards röst målade känslor till händelser i mitt eget liv, på samma sätt som den musiksatte den tragiska kärlekshistorien mellan Marissa och Ryan i The O.C.. Transatlanticism högt på stereon när jag längtade efter min flickvän i en annan stad, eller »A Lack of Color« i hörlurarna efter att relationen hade tagit slut. Hela Plans-skivan ute på terassen natten jag flyttade till okända Göteborg, och »The Sound of Settling« första dagen på nya jobbet. Det var en tid i livet när varje känsla var ny och på liv och död, som det aldrig riktigt är när man blir äldre.

Jag känner mig väl inte helt bekväm med att en kvinna i Los Angeles och ett gnälligt college-rockband från Washington varit sån oskiljaktig del av den tiden av mitt liv. Samtidigt så blir jag glad när jag hör att de har specialskrivit en låt till New Moon, den nya Twilight-filmen. Kanske kan någon ny, osäker nästan-vuxen människa hitta Death Cab och låta Ben Gibbard måla känslorna till de stora händelserna.

Niklas Alicki tillhör Musikmagasinet Novells redaktion. Han tycker att Trentemöller-remixen på Röyksopps »What Else Is There?« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Death Cab For Cutie, »I Will Follow You Into The Dark« (singel & albumspår, Plans, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Final Fantasy, »This Is The Dream Of Win And Regine« (albumspår, Has A Good Home, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Fleet Foxes, »White Winter Hymnal« (singel & albumspår, Fleet Foxes, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell