21. Antony & The Johnsons, »Hope There’s Someone«

Publicerat den 11 December 2009 under Listan av Gästskribent. 640 kommentarer.

21. Antony & The Johnsons, »Hope There’s Someone«
(singel & albumspår, I Am A Bird Now
, 2005)

Gästskribent: Carolina Setterwall

Hope there’s someone who’ll take care of me
When I die, will I go?

Antony.Äsch, inget speciellt. Bara världens sorgligaste låt. Varken mer eller mindre. Jag kan förstås inte veta exakt vad Antony tänkte när han skrev den här. Men jag kan gissa. Och när det kommer till tema: ensamhet har jag en mycket livlig fantasi.

Det är din tomma blick ut genom ett taxifönster strax innan gryning och strax efter ditt livs största failure. Det är natten utanför, allt som händer och inte händer där, allt du inte är delaktig i, allt du har försakat, det är meningslösheten och det omöjliga i tanken på att börja om. Det är regndropparna på fönsterrutan. Det är att bita tills du blöder på insidan av kinden för att fördela smärtan. Det är blodsmaken i munnen. Tystnaden i bilen.

Det är tårarna som kommer först när du kommit innanför dörren, ekot av dina klackar i porten och dörren bakom som smäller en aning för ödesmättat. Det är vetskapen att ingen hör eller ser. Det är sorgen i att möta din egen blick i spegelbilden, din förvridna min och det som händer innanför. Det är det vänstra ögat som rinner över först och sminket gör det grått, grått över kinderna, grått över munnen, gråa droppar från hakan. Det är att du är så ful när du gråter.

Det är när du lägger dig ned och tänker aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig mer. Det är tystnaden omkring dig då. Det är minnet av förhoppningarna, det är allt som aldrig blev. Det är stunden innan överlevnadsstrategin formuleras i dig. Det är oförmågan att radera. Omöjligheten att se framåt. Det är att ge upp om så bara för en natt. Eller längre.

Men det är inte bara det.

Det är mannen i affären som pratar för länge med kassapersonalen, tar tillfället i akt och berättar om något som inte hör till saken. Det är de irriterade blickarna från dem som står bakom i kön. Det är suckarna från oss som inte vet att det här är det enda samtalet han kommer att ha den här veckan. Det är hans osynliga liv och alla vi som inte ser.

Det är mamman som aldrig blev förlåten. Hon som vaknar på morgonen och börjar sin väntan på att tiden ska gå, kvällen ska komma, att få somna igen. Det är misstagen som aldrig ställdes tillrätta, den brännande ilskan som blev tystnad som blev till kyla som blev till år. Det är skuldkänslor som gnager och förvissning att inte förtjäna en andra chans. Det är den undertryckta saknaden och bortträngda minnen som stockar sig i bröstet. Det är mörker igen. Det är höst. Ännu en höst.

Det är hon som blev över när de andra parade ihop sig. Det är hon som låtsas att det inte spelar någon roll och ler stort på klassfotot men bara med munnen. Det är hennes trevande längtan och vardagen som dödar den bit för bit. Det är inbjudningarna som aldrig kommer och sommarloven hon ljuger om och brevvännerna hon inte har. Det är den fulltecknade dagboken och föräldrarna som inte hinner.

Det är alla du lämnat och de som lämnat dig. Det är rädslan att det kommer fortsätta exakt såhär och en dag om inte alltför många år är det dags, du ska dö och du kommer vara alldeles, alldeles ensam då.

Det är det.

YouTube Preview Image

Carolina Setterwall är pressansvarig på svenska Live Nation. Hon tycker att »Hope There’s Someone« är 00-talets trettonde bästa låt, och att »Cripple And The Starfish« med samma band är den bästa.

Lyssna också på:

Antony & The Johnsons, »Bird Guhl« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »My Lady Story« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »For Today I Am A Boy« (singel & albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

70. Antony & The Johnsons, »Fistful Of Love«

Publicerat den 23 October 2009 under Listan av Susanne Claesson. 3 kommentarer.

70. Antony & The Johnsons, »Fistful Of Love«
(EP-spår, The Lake
, 2004, och albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Antony.Jag har aldrig sett så många Ray Ban wayfarers-solglasögon på ett och samma ställe som på Dalhalla den 2 juni 2007.

Det här var när streetstylefotografer och modebloggar på allvar exploderat i Sverige. Att följa trender var fult och en »egen, unik stil« var det finaste man kunde ha. Om sedan den egna, unika stilen bestod av ett par upprullade chinos och en randig tröja från A.P.C spelade mindre roll, så länge du kompletterade identitetskostymen med ett par wayfarers var du good to go.

Antony & the Johnsons hade släppt hyllade I Am a Bird Now ungefär två år tidigare, en skiva som blev långt mycket mer uppmärksammad än debuten Antony and the Johnsons från 2000. I Am a Bird Now bars upp av Antony Hegartys vibrerande, hjärtskärande Nina Simone-röst som smekte de nattsvarta texterna och gav en illusion av att de genomgående ganska smetiga stråkarna och det klassiska musikalpianokompet befann sig i en musikalisk framkant.

YouTube Preview Image

Jag kom till Dalhalla i billiga Ray Ban-kopior och ställde mig i den långa kön som ledde ner till den lilla sjön och bergsscenen där en kammarkör från Uppsala värmde upp. Och det var i den där homogena massan som jag kände att Antony Hegarty, som var det åtråvärda egna, unika personifierat, kanske hade reducerats till en lämplig accessoar att stoppa i den ekologiska DIY-tygpåsen.

Sen kom han, iklädd ett par gråblå pyamasbyxor, ut på scenen. Han behövde inte inramningen: solnedgången, det vackra kalkbrottet eller försommarvärmen för att fånga oss. Vi skrattade samstämmigt när han skojade om att han tänkt mycket på stenar, vi hummade uppmuntrande under hans monologer och vi applåderade allra hårdast när han, efter de åtta mjuka introtakterna började sjunga »Fistful Of Love«, den mest hjärtskärande och intensiva låten på I Am a Bird Now.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Och vi jublade när han hämtade andan mellan fraseringarna i refrängen. Och när han sedan fick, förmodligen, samtliga i publiken att lågmält mässa orden »out of love« i ett underbart långt improviserat outro fick han mig att inse att han inte var ett par massproducerade chinos utan en fantastisk musiker och en magisk artist. En unik person. På riktigt.

Susanne Claesson är journalist på Sydsvenskan och sitter i Musikmagasinet Novells redaktion. Hon har Jens Lekmans »Black Cab« som nummer ett på sin lista över nollnolltalets bästa låtar, och »Fistful Of Love« som nummer fem.

Lyssna också på:

Antony & The Johnsons, »River Of Sorrow« (albumspår, Antony And The Johnsons, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »You Are My Sister« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »Deeper Than Love« (albumspår, Antony And The Johnsons, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

88. Antony & The Johnsons, »Cripple And The Starfish«

Publicerat den 5 October 2009 under Listan av Gästskribent. 2 kommentarer.

88. Antony & The Johnsons, »Cripple And The Starfish«
(singel & albumspår, Antony & The Johnsons, 2000)

Gästskribent: Stefan Westrin

Jag hade faktiskt ingen aning om att ännu ett decennium hade gått innan Nollnolltalet.se hände.

På 90-talet var det svårt att missa att ett decennium tog slut. De sista åren var en enda lång, förväntansfull nedräkning. Men 2000-talet har haft fullt upp med att vara de första åren på ett nytt millennium.

Något liknande verkar ha hänt efter det förra sekelskiftet också. När jag läste litteraturvetenskap fick vi veta att 1880-talsförfattarna var mycket viktiga. Mycket viktiga. 1890-talsförfattarna var också mycket viktiga. De revolterade mot 1880-talsförfattarna, och åstadkom därigenom någonting väldigt fräscht och spännande.

1900-talsförfattarna fanns det ingenting som hette. Ingen hade någonsin sett dem! I en av de litteraturvetenskapliga handböckerna föreslogs det till och med att om man mot förmodan skulle stöta på en 1900-talsförfattare så skulle denne lämpligast sorteras in under tiotalet.

Ingen hade kommit på begreppet nollnolltalet för hundra år sedan.

Så när man redan börjat tänka i de här termerna av lång tid, så kommer nästa tanke. Hur kommer folk i framtiden att tänka på musiken från 2000-talets första decennium? Kommer man att säga att Antony Hegarty var decenniets störste vokalist?

YouTube Preview Image

Det kommer man säkert.

Men kommer man att säga det på samma sätt som man säger att Jelly Roll Morton var den bäste jazzpianisten under det första decenniet av nittonhundratalet? Som någonting som visserligen är sant, men samtidigt bara intressant för en handfull specialintresserade?

Kan någonting som är så oerhört viktigt för oss nu under den här långa tidsrymden komma att förvandlas till någonting så partikulärt, så tabellbitaraktigt, så…

…tråkigt?

Jag vägrar tro det.

Men om det ändå blir så vore det ett perfekt sammanhang för »Cripple And The Starfish«. Inte bara för låten, utan för hela det musikdramatiska verket Cripple And The Starfish, som ska ha satts upp i New York City, skrivet, regisserat, producerat och spelat av Antony Hegarty.

Det utspelar sig vid världens slut på en ö av frigolit, efter att jordens landyta helt spolats bort av alla översvämningar som växthuseffekten har förorsakat. I denna postapokalyps har mänskligheten utvecklats till robotvarelser, och handlingen rör sig kring de enda två människorna på jorden som fortfarande har hjärtan. De är ömsesidigt medberoende och dysfunktionella.

Tänk dig låten »Cripple And The Starfish« i den miljön. Kan man tänka sig ett mer fulländat uttryck för mänsklig skönhet och mänsklig smärta?

Happy bleedy.

Happy bruisy.

Stefan Westrin är frilansjournalist och skriver regelbundet i Musikmagasinet Novell. Han tycker att Daft Punks »One More Time« är 00-talets bästa låt och att »Cripple And The Starfish« är den fjärde bästa.

Lyssna också på:

Antony & The Johnsons, »Rapture« (albumspår, Antony & The Johnsons, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »Epilepsy Is Dancing« (albumspår, The Crying Light, 2009)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »Crazy In Love« (singelspår, Aeon, 2009)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

Presenteras av musikmagasinet Novell