5. The Postal Service, »Such Great Heights«

Publicerat den 27 December 2009 under Listan av Niklas Alicki. 4 kommentarer.

5. The Postal Service, »Such Great Heights«
(singel & albumspår, Give Up, 2003)

The Postal Service.Jag kommer fortfarande ihåg dagen jag fick Give Up med The Postal Service. Det var en varm dag i juni 2003, dagen då jag tog studenten. Det var också den sista dagen innan jag insåg att relationer inte varar för evigt. Jag syftar inte på det här vuxna insiktsfulla sättet, utan på det barnsligt naiva. På det där sättet som långsamt – dag för dag – tar andan ur en.

Jag skäms nästan lite för att berätta det, för det är så oerhört blåögt. Men så var det verkligen. Människorna som hade samlat sig på min balkong den där dagen har en efter en försvunnit ur mitt liv. Jag fick skivan av två gymnasiekompisar i studentpresent. Den ena flyttade utomlands och den andra har nu flyttat tillbaka till sina föräldrar i hemstaden. Där fanns också min skinhead-kompis som introducerade mig för The Smiths och Nine Inch Nails. Han bor i Malmö nu, och vi ses bara någon gång då och då när jag slinker in på caféet han jobbar på. Min allra bästa kompis under gymnasiet var också där. Han flyttade till Australien i några år efter studenten, när han kom tillbaka hade han återfunnit sin tro på Gud och flyttade till Norge. Det var väl två år sen jag pratade med honom senast.

Allt det där var väl något jag egentligen visste innerst inne. Eller i alla fall borde ha insett vid 19 års ålder. Att människor kommer och går i ens liv. Men ändå – just där och då – hade jag ändå en bild av att de här människorna i min närhet alltid skulle finnas där. Att allt man hade delat med de runt omkring mig inte var förgäves.

YouTube Preview Image

The Postal Service började som ett prestigelöst projekt mellan Jimmy Tamborello i Dntel och Ben Gibbard i Death Cab for Cutie. Efter ett samarbete i Dntels låt »(This is) The Dream of Evan and Chan« började de skicka ytterliggare låtfragment på posten mellan varandra. Det som kom att bli deras debutalbum – och hittills enda album – blev en oväntad framgång. Det mest sålda albumet på skivbolaget Sub Pop sedan Nirvanas debut.

Det där insåg jag ju, att väldigt många människor gillade skivan. Vilket en femte plats på den här listan borde vara det slutgiltiga beviset på. Men trots det så har jag alltid upplevt att The Postal Service har varit bara mitt. Jag har aldrig hört skivan spelats så värst mycket ute på klubbar, inte sett så många artiklar eller hyllande texter om den som man ständigt gör för andra skivor. Människor i min närhet verkar tycka att det är en bra skiva, men inte unik på något sätt.

Men nu är den som sagt på femte plats över 00-talets bästa låtar. Före alla Håkan Hellströms låtar, före hyllade R Kellys »Ignition (remix)« och före alla låtar på Daft Punks dansgolvsanthem Discovery. Jag är uppriktigt förvånad över att »Such Great Heights« hamnat så högt upp på listan.

Jag ska inte försöka mig på att gissa varför ni andra också verkar gilla »Such Great Heights« så mycket. Det enda jag kan hoppas på är att försöka förmedla allt låten har betytt för mig. Varför det är den enda låten jag har kunnat lyssna på regelbundet sedan den kom ut för sex år sedan. För i min värld där insikten av att inget varar för evigt har chockat mig så har den varit min fasta punkt. En markering från det mitt vuxna liv började. Ungefär som ett pojkrum som aldrig möbleras om till det gästrum det i verkligheten har blivit.

För mig symboliserar »Such Great Heights« ett minne från den sista dagen i barndomens naiva trygghet. På ett sånt där självklart sätt bara riktigt bra poplåtar kan göra.

Niklas Alicki är frilansjournalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. Han tycker att »Such Great Heights« är 00-talets femte bästa låt.

Lyssna också på:

Dntel, »This Is The Dream Of Evan And Chan« (singel & albumspår, Life Is Full of Possibilities, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Modest Mouse, »Float On« (singel & albumspår, Good News For People Who Love Bad News, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Death Cab For Cutie, »The New Year« (albumspår, Transatlanticism, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

Utdrag ur Novell #3-4/09: Sébastien Tellier om tv-spel

Publicerat den 16 December 2009 under Intervjuer av Niklas Alicki. 1 kommentar.
ébastien Tellier har gjort temaskivor
om sex och politik, men hans stora
passion handlar om digitala historier
och virtuella världar. Tellier har ett brinnande
intresse för tv-spel.
Var kommer ditt intresse för tv-spel ifrån?
– Jag har alltid tyckt att det har funnits
något magiskt med tv-spel. Man spelar
i ett virtuellt landskap, men samtidigt är
det omöjligt att gå utanför spelets murar.
För mig skapar det ett stort mysterium,
vad som egentligen finns bakom de där
murarna. Jag tror att det handlar om en
känsla från när man var barn, av något
mystiskt som man vill upptäcka.
Vad för sorts spel spelade du när du var
ung?
– Det var mest Donkey Kong och den
typen av klassiska spel, till exempel det
första Nintendo. Men min riktiga passion
för tv-spel kommer ifrån Playstation. När
den första Playstationkonsolen kom ut
blev jag helt galen och satt hemma i en
vecka och spelade konstant.
Vilka genrer av tv-spel gillar du?
– Egentligen bara tv-spel för vanliga
killar. Krig, bilar, spioner. Jag gillar bland
annat Age of Empires och den typen av
strategispel. Jag gillar inte spel med alver
och sånt som är för barn, det ska vara våld
och blod.
Vilket är ditt favoritspel?
– Grand Theft Auto 4. Det är ett underbart
spel eftersom man rör sig helt fritt
inom staden. För att spela den här typen
av spel måste man vanligtvis göra olagliga
saker, men jag respekterar lagarna. När
jag kör bil och det är rött så stannar jag
bilen. Egentligen spelar jag inte spelet, jag
bara går runt och kollar på solnedgången
och sånt. Jag har ett väldigt mjukt sätt att
spela på.
Så egentligen spelar du inte spelen, du bara
lever där?
– Exakt, jag bryr mig inte om poäng. Jag
vill bara få lite underhållning. För mig är

I dagarna dyker det nya numret av Musikmagasinet Novell upp i landets Pressbyrå-butiker. En av artiklarna, skriven av Niklas Alicki, är ett samtal med Sébastien Tellier om hans stora tv-spelsintresse. Med anledning av att Telliers »La Ritournelle« är dagens låt på Nollnolltalet.se publicerar vi den här också. Trevlig läsning!

Foto: Jesper Ulvelius

Sébastien Tellier har gjort temaskivor om sex och politik, men hans stora passion handlar om digitala historier och virtuella världar. Tellier har ett brinnande intresse för tv-spel.

Sébastien Tellier. Foto: Jesper UlveliusVar kommer ditt intresse för tv-spel ifrån?

– Jag har alltid tyckt att det har funnits något magiskt med tv-spel. Man spelar i ett virtuellt landskap, men samtidigt är det omöjligt att gå utanför spelets murar. För mig skapar det ett stort mysterium, vad som egentligen finns bakom de där murarna. Jag tror att det handlar om en känsla från när man var barn, av något mystiskt som man vill upptäcka.

Vad för sorts spel spelade du när du var ung?

– Det var mest Donkey Kong och den typen av klassiska spel, till exempel det första Nintendo. Men min riktiga passion för tv-spel kommer ifrån Playstation. När den första Playstationkonsolen kom ut blev jag helt galen och satt hemma i en vecka och spelade konstant.

Vilka genrer av tv-spel gillar du?

– Egentligen bara tv-spel för vanliga killar. Krig, bilar, spioner. Jag gillar bland annat Age of Empires och den typen av strategispel. Jag gillar inte spel med alver och sånt som är för barn, det ska vara våld och blod.

Vilket är ditt favoritspel?

Grand Theft Auto 4. Det är ett underbart spel eftersom man rör sig helt fritt inom staden. För att spela den här typen av spel måste man vanligtvis göra olagliga saker, men jag respekterar lagarna. När jag kör bil och det är rött så stannar jag bilen. Egentligen spelar jag inte spelet, jag bara går runt och kollar på solnedgången och sånt. Jag har ett väldigt mjukt sätt att spela på.

Så egentligen spelar du inte spelen, du bara lever där?

– Exakt, jag bryr mig inte om poäng. Jag vill bara få lite underhållning. För mig är det ett bra tillfälle att tänka på musik. En perfekt dag för mig är att bara sitta framför min Playstation och tänka på musik.

Tror du att spelen har influerat din musik?

– Absolut! I GTA 4 spelas det massor av bra musik när man kör runt i bilen. Blandningen hos de olika radiostationerna är perfekt. Sedan har den magiska sidan av elektroniska bilder influerat mig väldigt mycket.

Skulle du vilja göra musik till tv-spel?

– Gärna! Jag har en kompis som heter Kavinsky som fick med en låt i GTA. Och jag blev så avundsjuk! Jag sa till Rockstar Games att de kunde få en låt av mig helt gratis, men de ville inte ha den. Det är en dröm jag har. Ibland gör jag musik till filmer, så nästa steg är helt klart tv-spel. Men jag måste antagligen skaffa lite kontakter i branschen först. Vanligtvis väntar jag bara på att någon ska ringa mig, nu får jag nog gå till ett spelföretag och fråga.

Spelindustrin har verkligen utvecklats de senaste åren, och omsätter mer pengar än både film- och musikindustrin. Varför har det blivit så tror du?

– Jag tror att det hör ihop med att man verkligen kan skapa en historia med tv-spel. Man är i centrum för berättelsen när man spelar och det skapar bra känslor för spelaren. När man ser en film kan man ju inte göra någonting för att förändra historien. Man är egentligen bara någon sorts grönsak framför teven. Därför tror jag att spel kommer att växa sig ännu större de närmaste åren.

Kommer du rentav att göra ett album om tv-spel i framtiden?

– Ja, det är möjligt! För mig är spel både djupt och samtidigt något väldigt roligt. Och jag tror att det är viktigt inom musik också, att ha ett djup men samtidigt något roligt.


30. Markus Krunegård, »Jag är en vampyr«

Publicerat den 2 December 2009 under Listan av Niklas Alicki. 1 kommentar.

30. Markus Krunegård, »Jag är en vampyr«
(singel & albumspår, Markusevangeliet, 2008)

Han är en vampyr.Ingen kunde förutse hur rätt i tiden Markus Krunegård skulle komma att bli. Våren 2008 släppte den fortfarande relativt okända Laakso-sångaren ett debutalbum och en märkligt synthig och 80-talsproducerad singel som han kallade för »Jag är en vampyr«.

Knappt två år senare ville alla vara vampyrer. Twilight var en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin, uppföljaren New Moon fick SF:s biljettsystem att krascha när tusentals tonåringar och medelålders mammor desperat försökte få tag på varsin biljett. HBO:s nya storsatsning True Blood, efter romanserien Southern Vampire Mysteries var både hyllad och omåttligt populär.

Tomas Alfredssons filmatisering av Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists roman som Markus Krunegård själv ska ha läst när han skrev »Jag är en vampyr«, har gått några varv runt jorden och plockat hem pris efter pris. 2009 var året när vi helst av allt ville vara mystiska och vackra vampyrer som kämpade mot vårt uråldriga begär efter att suga blod från oskyldiga människor.

Men huvudrollen i »Jag är en vampyr« är långt ifrån den fascinerande varelsen i John Ajvide Lindqvists roman, eller de ståtliga och romantiska vampyrerna i Twilight och True Blood. I Markus Krunegårds huvud förvandlas det mytomspunna sagoväsendet till en smutsig varelse. En som utnyttjar, knullar, super, knarkar och älskar varenda jävel mer än något annat. En förvirrad vålnad som går ensam i ett folkhav av liknande tomma själar på ett regndimmigt Skånegatan. I huvudet ekar det högt. »Du förlåt ska vi gå hem och knulla för vägen hem till min etta vid Skanstull är alldeles för långt bort för att jag ska våga gå dit med bara mina egna tankar i huvudet.«

YouTube Preview Image

»Jag är en vampyr« är inte alls den distanserade reflektion av omvärlden som återfinns på andra ställen på Markus Krunegårds debutalbum. Det är en vansinnesrusning och isande ögonblicksbild av en ensam generation. Välkommen, här där jag är sitter vi isolerade i våra ettor och väntar förgäves på trygghet, oavsett om det är i relationer, på jobbet eller i oss själva. Här söker vi kontakt och bekräftelse genom statusuppdateringar. Sammanhang och relationer genom gästlistor och vimmelbilder. I den här verkligheten är vi aldrig viktigare än hur andra ser oss, och all självkänsla skapar vi utifrån. Vi försöker desperat klara oss i en lek där ingen gått med på reglerna.

»Jag är en vampyr« är summan av det hela, där vårt outtömliga behov av att älska och bli älskade går obesvarat. Så vi stoppar duktigt ner ytterliggare en kondom i fickan och går ut, mot ljuset och musiken. Vi utnyttjar, knullar, super, knarkar och älskar varenda jävel som aldrig förr. Ibland går vi hem i morgondiset med bara ett märke av huggtänder på någons hals som enda spår av nattens händelser. »Det var inte meningen, jag ville bara bli älskad.«

På ett märkligt sätt, som det kan vara med bra poplåtar ibland, oavsett om det handlar om att ramla Vasagatan ner med Håkan Hellström i hörlurarna eller att röka i sängen till Hefners »Hymn For The Cigarettes«, är det i låtens egen kontext den upplevs till fullo. När den pulserande synthslingan dränker dansgolvet några minuter innan stängningsdags. När blicken sveper över de dansande klubbkidsen på jakt efter sällskap hem, precis när de smattrande hi-hatslagen leder låten till refräng. Ruset av att skrika med i sanningar man precis har börjat inse.

Hela världen är så underbar / När man är korkad, tom och glad.

Gemenskapen i illusionen av att alla just där och då är precis lika vilsna som en själv.

Jag inser att det här inte är  allas verklighet. Eller någons verklighet hela tiden. Jag vet att jag använder superlativ, läser in saker som kanske inte finns där. Men Markus Krunegårds debutalbum Markusevangeliet – med »Jag är en vampyr« som pricken under utropstecknet – är för mig en proverbial badrumsspegel i fult 60-wattsljus, där Markus låter oss alla se honom precis så ensam han är. Sorglig och med skavankerna synliga. Huruvida bilden är sann spelar ingen roll, för genom den – i alla fall för mig – blir förvirringen helt ok.

Den är ok, vi är ok.

Niklas Alicki är frilansjournalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. I Novell-numret som snart dyker upp i butikerna porträtterar han Joel Alme. Niklas tycker att »Jag är en vampyr« är 00-talets elfte bästa låt.

Lyssna också på:

Markus Krunegård, »Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp« (singel & albumspår, Markusevangeliet, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Laakso feat. Peter Jöback, »Italy vs Helsinki« (singel & albumspår, Mother Am I Good Looking?, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Säkert!, »Det kommer bara leda till nåt ont« (albumspår, Säkert!, 2007

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

80. MGMT, »Time To Pretend«

Publicerat den 13 October 2009 under Listan av Niklas Alicki. 5 kommentarer.

80. MGMT, »Time To Pretend«
(singel & albumspår, Oracular Spectacular, 2008)

MGMT.

Bakom mina föräldrars hus ligger en liten skog. Där finns både ett ganska stort berg och en tät skog med sumpmark, och var överhuvudtaget en dröm för en sjuårig pojke att springa runt i. Där brukade vi vara ett litet gäng kids som sprang runt och lekte röda och vita rosen. De exakta reglerna kommer jag inte ihåg, men däremot de då ganska dramatiska känslorna av spänning, upphetsning och rädsla. Det var ju trots allt på liv och död.

Det känns lämpligt att berätta om det här minnet av flera anledningar när jag ska försöka skriva något om Brooklyn-duon MGMT.

Den uppenbara, som en modern reinkarnation av Peter Pan och The Lost Boys syns Andrew Vanwyngarden och Ben Goldwasser i sina albumkonvolut och musikvideos med färgglada kläder och ansiktsmålningar. Gärna på en sandstrand eller hoppandes runt en stor brasa ute i skogen.

Men det är framför allt i deras texter som mina gamla barndomslekar dyker upp i minnet igen. I »Time to Pretend« går de igenom sina klyschiga rockdrömmar ur ett barns stjärnbeströdda perspektiv. Där ska man förutom att »move to Paris, shoot some heroin and fuck with the stars« även göra musik, tjäna pengar och gifta sig med modeller.

Precis som mina barndomslekar i skogen bakom huset är det där jag hittar delar av samma dramatiska känslor av spänning, upphetsning och rädsla. Det är inte alltid så angenämt eller lätt att förklara, men det finns där varje gång jag hör »Time to Pretend«.

YouTube Preview Image

Men trots att de framställer sig själva som unika och lekfulla så är MGMT på många sätt typiska för 00-talet. Precis som flera andra band på listan hoppar de gärna mellan genrer som electropop och psykedelisk rock. De gör även remixvänlig popmusik som lika gärna kan spelas på klubben som på radion. Och precis som många andra pop- och klubbakter gästar de gärna inom hiphopen (de ska tydligen ha gjort en låt till Jay-Z och hans »The Blueprint 3« som inte kom med, och har dessutom en gjort en låt med Kid Cudi på den senares nya skiva).

Genreöverskridningar, deras barnsliga framställning och klubbvänlig popmusik gör »Time to Pretend« till en ganska typisk popdänga för slutet av 00-talet. Samtidigt, om man bortser från associationer från barndomen och analyser av låtens kontext. När introt sätter igång på ett dansgolv så är »Time to Pretend« – precis som ett barndomsminne – enbart tidlöst.

Niklas Alicki tillhör Musikmagasinet Novells redaktion. »Time to Pretend« med MGMT ligger på plats nio på hans Topp 100-lista.

Lyssna också på:

MGMT, »Kids« (singel & albumspår, Oracular Spectacular, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

MGMT, »Electric Feel« (singel & albumspår, Oracular Spectacular, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Arcade Fire, »Neighborhood #1 (Tunnels)« (singel & albumspår, Funeral, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

90. Death Cab For Cutie, »Soul Meets Body«

Publicerat den 3 October 2009 under Listan av Niklas Alicki. 4 kommentarer.

90. Death Cab For Cutie, »Soul Meets Body«
(singel & albumspår, Plans, 2005)

Omslaget till "Soul Meets Body" med Death Cab For Cutie.

I första numret av Musikmagasinet Novell intervjuade jag musikläggaren Alexandra Patsavas om makt. Och makten i just den texten syftade på det populärkulturella område som påverkat vårt musiklyssnande kanske mest under 00-talet. Hon är nämligen ansvarig för musiken i flera populära tv-serier, och ansvarig för att vi efter varje nytt avsnitt av The O.C., Grey’s Anatomy eller Gossip Girl suttit och googlat låtar.

Tack vare Alexandra Patsavas har band som The Shins, Snow Patrol, The Fray och svenska The Perishers fått en ny publik och hitlåtar i USA och Europa. Inte sedan Flaming Lips och The Cardigans dykte upp på en fiktiv scen i Beverly Hills 90210 har musik använts så medvetet både som stämningsskapare och promotionverktyg.

Ett av de där banden som jag alltid kommer att förknippa med en tv-serie är Death Cab for Cutie. I ett avsnitt i första säsongen The O.C. säger den populära Summer om musiken i bilstereon att »It’s like a guitar and a whole lot of complaining«. Indiepopnörden Seth utbrister »don’t insult Death Cab!«. En liten och rolig musiknördig detalj som åren efteråt bidrog till att Death Cab bytte till storbolag och fick en publik motsvarande ett indiestöpt Coldplay.

YouTube Preview Image

Min kärlek till Death Cab for Cutie började lite tidigare, men det var The O.C. som satte dem i deras nuvarande sammanhang. Där Ben Gibbards röst målade känslor till händelser i mitt eget liv, på samma sätt som den musiksatte den tragiska kärlekshistorien mellan Marissa och Ryan i The O.C.. Transatlanticism högt på stereon när jag längtade efter min flickvän i en annan stad, eller »A Lack of Color« i hörlurarna efter att relationen hade tagit slut. Hela Plans-skivan ute på terassen natten jag flyttade till okända Göteborg, och »The Sound of Settling« första dagen på nya jobbet. Det var en tid i livet när varje känsla var ny och på liv och död, som det aldrig riktigt är när man blir äldre.

Jag känner mig väl inte helt bekväm med att en kvinna i Los Angeles och ett gnälligt college-rockband från Washington varit sån oskiljaktig del av den tiden av mitt liv. Samtidigt så blir jag glad när jag hör att de har specialskrivit en låt till New Moon, den nya Twilight-filmen. Kanske kan någon ny, osäker nästan-vuxen människa hitta Death Cab och låta Ben Gibbard måla känslorna till de stora händelserna.

Niklas Alicki tillhör Musikmagasinet Novells redaktion. Han tycker att Trentemöller-remixen på Röyksopps »What Else Is There?« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Death Cab For Cutie, »I Will Follow You Into The Dark« (singel & albumspår, Plans, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Final Fantasy, »This Is The Dream Of Win And Regine« (albumspår, Has A Good Home, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Fleet Foxes, »White Winter Hymnal« (singel & albumspår, Fleet Foxes, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell