Steso Songs favoritlåtar 2000-2009

Publicerat den 31 December 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

steso_songs_3_camillalindberg_thumbTio år och tio låtar. Steso Songs, Karolina Stenström, ser tillbaka på de melodier som hon lyssnade mest på under respektive år av 00-talet.

2000
Bright Eyes, »Haligh, Haligh, a Lie, Haligh«
– Jag minns inte mycket mer än att Bright Eyes ackompanjerade det jag inte minns.

2001
Mark Kozelek, »Admiral Fell Promises«
– Tonårsrum, en samling av folleburkar under sängen, »Stäppvargen«, blod, och runda vita.

2002
Blanka, »I Smell of You«
– Den mest desperata röst jag vet.

2003
Broder Daniel, »When We Were Winning«
– Malmönätter. Såg BD på KB med tejpad arm.

2004
Paddington DC, »Keep It Sharp, Let It Slip«
– Ja.

2005
Nine Inch Nails, »The Hand That Feeds«
– Stod ensam i hällregn när Nine Inch Nails spelade på Hultsfred. Tänkte att om det inte vänder nu så vänder det aldrig. Det vände.

2006
Marit Bergman, »You Can’t Help Me Now«
Steso Songs fick följa med Marit som förband.

2007
PJ Harvey, »Dear Darkness«
– Begravning för jämnårig. Lova sig själv att ta vara på livet. Inte göra det.

2008
Håkan Hellström, »För sent för Edelweiss«
– Var i Göteborg och försökte spela in en skiva på dagarna. Lyssnade på »För sent för Edelweiss« om och om och om igen på Youtube på kvällarna.

2009
Bear Quartet, »Carry Your Weight«
– »I love you, I love you, I love you. I’ll stick to that. Everything, everything, everything, everything else, I can abandon. Wherever you are, carry the weight of your life«. De orden tar vi med oss in i 2010, va?

Steso Songs, som är Karolina Stenström, är aktuell med singeln »The Worse«. Albumet Now It’s Dark släpps den 17 februari på hennes egen skivetikett Lyckan. Steso Songs spelar på nyårsfesten som Novell och Nollnolltalet.se arrangerar i kväll.


Pearl listar sina 10 favoritlåtar från 00-talet

Publicerat den 30 December 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

Pearl.Musikern och producenten Pearl, tidigare i Zeigeist, jämför sin topp 10-lista med »En sådan där frodig fruktkorg, som man får som julklapp om man jobbar på nåt företag. Med cellofan.«

Kelis feat. Andre 3000, »Millionaire«
– Ah, vilken duo! Ananasen i min korg, med krona på huvudet. Så explosivt, och antagligen min favvo för hela decenniet.

Sebastien Telliér, »La Ritournelle«
– Genialiskt simpel.

Gorillaz, »Dare«
– Ett av 00-talets mest intressanta band och koncept. Jag kommer att sakna dem, men gillar ändå att de slutade.

Hot Chip, »Boy From School«
– Jag bodde i Berlin, brukade gå runt på gatorna, ensam, och körde den här på repeat i min iPod. Nostalgi.

Gwen Stefani, »What You Waiting For«
– Jag älskade Gwen i flera veckor för den här låten.

Justice vs Simian, »We Are Your Friends«
– Vi dansar sönder något. Sjunger. På ett skitigt dansgolv i Berlin.

Amerie, »One Thing«
– Låten satte sig inte hos mig när den spelades som mest. Men nu i efterhand får jag alltid en kick när jag hör den.

Britney Spears, »Toxic«
– Det går väl inte att nämna 00-talet utan något från henne.

Justin Timberlake feat T.I., »My Love«
– Eller från honom?

Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«
– Otippat, jag vet. När jag hörde den från radion i mitt kök var det som om allt stannade, på ett sådär klichéfyllt sätt. Den här låten är nog dessutom 00-talets viktigaste för svenskt musikliv.

Har du någon favoritskiva från det senaste decenniet?
– Ja, Björks Vespertine. Det är en pretentiös, ambitiös och helt fantastisk platta, som jag faktiskt inte lyssnar på längre, antagligen för att stilen blev så uttjatad. Ändå känns både skivan och Björk som rakryggade ikoner för 00-talet.

Pearl är Per Störbys musikskaparalias. Han har tidigare varit ledande figur i konst- och musikkollektivet Zeigeist, men arbetar numera med det nya projektet Pearl Fiction, som förväntas släppa en skiva hösten 2010.


Intervju: Jens Lekman

Publicerat den 21 December 2009 under Intervjuer av Martin Romatowski. 1 kommentar.

Jens Lekman, eller Rocky Dennis som han kallade sig i början av karriären, är en av den svenska 00-tals-indiens stora förgrundsfigurer. I en intervju med Nollnolltalet berättar han om sina tidiga hits och om det nya livet på andra sidan jordkolotet, i Australien.

Jens.Du har två låtar på Nollnolltalet.se:s lista: »Black Cab« och »Maple Leaves«. Vad kan du säga om den förstnämnda?
– Jag förstod den aldrig riktigt själv förrän jag hörde Maher Shalal Hash Baz framföra den, och fick gå igenom en lång checklista av artister i mitt huvud innan det slog mig att det var min låt de spelade. Fin melodi, jag slutar aldrig att spela den.

»Maple leaves«, hur känner du inför den?
– Den betydde otroligt mycket för mig en gång i tiden, den definierade mycket vad jag försökte göra i början på årtiondet. Men den blev aldrig färdig och den kommer aldrig heller bli färdig.

Har ditt musikskapande förändrats sedan ditt genombrott i början av decenniet?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det har blivit mer av ett förverkligande. De låtarna jag skriver nu är låtarna jag ville skriva för tio år sen men inte kunde.

Du är numera bosatt i Australien. Hur ser ditt liv ut där?
– Som en dröm.

Har du något nytt material på gång?
– Ja, jag skriver ju nästan konstant men när det kommer ut vete katten.

För några få år sedan var den australiensiska musikscenen omtalad och omskriven. Hur ser saker och ting ut i dag?
– Det finns en fantastisk scen på mikrokosmosnivå som påminner mig mycket om scenen i Göteborg i början av årtiondet. Banden tar alla spelningar de kommer över. De spelar i trädgårdar, på tak och på stränderna. Och fanzinet är tillbaka! Det vackra xeroxkopierade, trycksvärtakladdiga fanzinet. Underbara Chapter Music som släppte kassetter med lo-fi i början av 90-talet har fått en renässans bland de här tonåringarna med sneda tänder och långt hår. Jag går gärna och ser band som Dick Diver, Sly Hats, Psuche, Make Up Sex och Pikelet.

Hur ser du på 00-talets-musik? Vad kommer du att minnas bäst från decenniet?
– Färgerna! När »Since I Left You« kom ut var det ju som om någon sprängt en Alcro-fabrik. Och jämfört med sena 90-talets toner i sepia och begagnat svart var det en förlösning.

Har du någon eller några favoritlåtar från 00-talet?
– Oavsett färgrikedomens återkomst var det ändå de som valde en något stramare palett som jag alltid återkommer till vid dagens slut. Den absolut vackraste låten jag hörde det här årtiondet var Bill Wells »On The Beach Boys Bus« i djupblått och guld.

Etiketter:

18. Justin Timberlake feat. T.I., »My Love«

Publicerat den 14 December 2009 under Listan av Martin Romatowski. 10 kommentarer.

18. Justin Timberlake feat. T.I., »My Love«
(singel & albumspår, FutureSex/LoveSounds, 2006)

Justin.Sensommaren 2006 fick jag en försmak av framtiden. Det var på samma sätt som när The Dark Knight ingjöt en känsla av oskuld inför filmmediet och Six Feet Under, rätt många år tidigare, öppnade upp nya världar i dumburken.

Den här gången var jag dock förhäxad av en låt. Jag kunde inte sluta lyssna på »My Love«, kände mig närmast besatt av fyra minuter och 36 sekunder musik.

Egentligen var det hela oväntat, sett till all indie och annat vitt gitarrtjafs i min skivback. Men det är väl så det är med Justin Timberlake, pojken med guldbyxorna. Han är ett fenomen som sträcker sig en bit bortom radions topplistor och antalet YouTube-klick på den senaste videon. Den förre N’Sync-medlemmen har en enande förmåga, ett genreöverskridande uttryck som tilltalar vitt skilda musikkonsumenter.

Justin är dessutom en av få globalt stora 00-tals-artister som, på ett högst familjärt sätt, är sitt förnamn med oss alla. För vilka fler är de? Ärligt talat.

Beyoncé, Britney och Kylie, inget snack om den saken. Så även Madonna, fastän förhållandet till henne mer grundas på ett skickligt varumärkesbyggande sedan 80-talet än på kreativa toppar under de senaste tio åren. Justin är utan tvivel den enda manliga stjärnan, och då räknar jag självklart inte in hiphop-artister som tar sig artistnamn à la Fat Joe, som blivit ett med den globala populärkulturen och numera inte behöver refereras till annat än sitt förnamn.

Samtidigt belyser ovanstående observation en tendens i 00-talets kommersiella musik. Decenniet har varit svältfött på manliga stjärnor av större än livet-kaliber. Där 80-talet hörde till ikoner som Prince, Madonna och Michael, blev 00-talet en logisk fortsättning på 90-talets hitlistedominans av skivbolagskonstruerade grupper som Spice Girls, Backstreet Boys och Westlife (eller tv-skapelser som The Mickey Mouse Club för den delen). På 00-talet växte pojk- och tjejbanden upp och de finaste ankungarna bröt sig loss och påbörjade, i många fall, framgångsrika solokarriärer.

På så sätt är Justin ett barn av sin tid. Efter sju år i den amerikanska pojkkvintetten N’Sync bestämde han sig för att lägga samarbetet med sina bandmedlemmar på is − 2002 släppte Justin solodebuten Justified. Men de flesta av hans jämlikar var faktiskt kvinnor och återigen kvinnor. Under 00-talets första hälft kryllade MTV:s programtid av skönsjungande divor som Beyoncé, Britney, Christina Aguilera och Jessica Simpson. Det enda undantaget är Robbie Williams, som dock inte lyckades hålla liv i sin karriär efter några guldkantade år kring millennieskiftet.

YouTube Preview Image

Vad är det då som gör »My Love« till en så förträfflig låt? Förmodligen exakt samma komponenter som gör hela FutureSex/LoveSounds till en både hitvänlig och avig skiva. I »My Love« kolliderar Timbalands minimalistiska, kalla, men samtidigt rika, ljudbild med Justins sexosande falsettsång och text. Resultatet är en vemodig ballad som är uppimpad till max. Viktigt att uppmärksamma är också Atlantarapparen T.I.:s gästspel, som bidrar med välbehövlig tyngd.

Justin kommer sannolikt att förbli en av de stora 00-tals-ikonerna. Inte minst för att han, utöver sina egna två skivor, även har gästspelat på så många tidstypiska r’n'b- och hiphoplåtar. Jay-Z spelade visserligen in en hel skiva tillsammans med Linkin Park, men varken Kalifornienrockarna eller några andra vita artister kan komma i närheten av den status som Justin åtnjuter i den traditionellt svarta musikfåran. Storheter som Janet Jackson, 50 Cent, Ciara, Snoop, Rihanna och tidigare nämnda Timbaland och T.I. har alla impulsivt omfamnat den kritvite pojken med Rösten, Dansen och Lockarna.

För visst är det något speciellt med denne Justin Timberlake?

Martin Romatowski är Nollnolltalet.se:s ambulerande reporter, som tycker att »My Love« är 00-talets bästa låt. Han har också skrivit om The White Stripes »Seven Nation Army« på Nollnolltalet.se

Lyssna också på:

Justin Timberlake, »SexyBack« (singel & albumspår, FutureSex/LoveSounds, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Justin Timberlake, »What Goes Around… Comes Around« (singel & albumspår, FutureSex/LoveSounds, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ciara feat. Justin Timberlake, »Love Sex Magic« (singel & albumspår, Fantasy Ride, 2009)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

Intervju: Kings of Convenience om »I’d Rather Dance With You«

Publicerat den 13 December 2009 under Intervjuer av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

Eirik och Erlend, Kings Of Convenience.Kings of Convenience är för evigt förknippade med indiehiten »Id Rather Dance With You«. När Erlend Øye and Eirik Glambek Bøe besökte Stockholm tidigare i höstas för en spelning på Nalen visade sig att de två norrmännen själva inte är särskilt förtjusta i låten.

»I’d Rather Dance With You« är med på Nollnolltalets lista. Hur känner ni spontant inför den?
Eirik: − Det är inte någon av våra bättre låtar.
Erlend: − Rent musikaliskt så är inte att låten är någon höjdare, men som kulturellt dokument så tycker jag att den finns med på topp tio över 00-talets viktigaste låtar. Den säger mycket om vad mänskligheten har hållit på med under de tjugo senaste åren och den säger också något om hur livet har sett ut i norra Europa under den här tidsperioden.

Är det delvis därför den har blivit så populär, för att folk känner igen sig i texten?
Eirik: − Nej, först och främst så handlar det om att den har en catchig hake. Det är nog det som har gjort låten så stor.
Erlend: − »I’d Rather Dance With You« är en bra singel, men en dålig albumlåt. Vi försökte helt enkelt göra glad popmusik när vi skrev den. Vill man ha lite lågt brus på i bakgrunden så tror jag att det är den perfekta låten.

Hur tycker ni att er musik har förändrats sedan Riot On An Empty Street, skivan där »Id rather dance with you« finns med, släpptes 2004?
Erlend:
− Svårt att säga, allt har sedan dess handlat om att förhålla sig till den låten.

Okej. Vad tycker ni då om den norska musikscenen i dag, och kanske framför allt musikklimatet i er hemstad Bergen?
Eirik: −
Det mesta i Norge, som i Oslo och Trondheim till exempel, känns avslaget och tråkigt. I Bergen däremot händer det faktiskt en hel del intressanta saker. Ett bra band, som faktiskt känns rätt svenskt i sitt uttryck, är The New Wine. Det kan mycket väl vara det mest svenska band som någonsin har bildats i Bergen.

Hur definierar du det här »svenska« i musiken?
Eirik: −
Jag skulle vilja säga att det är musik med ett direkt tilltal som omedelbart väcker ens intresse. Svenskar är väldigt bra på att skriva just sådana låtar, vilket är på gott och ont.

Finns det några andra artister från Bergen som ni gillar?
Erlend: − John Olav Nielsen
tycker jag är bra. Han gör musik i samma anda som bob hund och Håkan Hellström.

Avslutningsvis, vilka är era favoritlåtar från det senaste decenniet?
Eirik:
»If I Ever Feel Better« med Phoenix är en fantastisk låt och jag gillar också »Once Around The Block« med Badly Drawn Boy.
Erlend:
»Rubicon« med Alan Braxe och Fred Falke, som jag har med på min DJ Kicks-skiva. Ingen låt har någonsin varit mer fest än den. Men annars så jag tycker att det är tråkigt att sammanfatta ett helt decennium. Tänk till exempel på vår skiva som kom ut i höstas! Ingen kommer jag någonsin ha med den på sin topplista för 00-talet. Det är verkligen fräckt.

Etiketter:

Videointervju: David Djuphammar minns 00-talets musik

Publicerat den 9 December 2009 under Intervjuer av Martin Romatowski. 1 kommentar.

Under 00-talet har David Djuphammar sett hur den amerikanska hiphopens maktcentra har förskjutits från öst- och västkusten till sydstaterna. Som ett resultat av det har nya artister och subgenrer, som crunk och screw, växt fram.

– Atlanta har blivit landet av mjölk och honung där vad som helst kan hända, allt från konstiga YouTube-danser till hits, säger David.

David Djuphammar är journalist på DN På Stan och bloggare som är känd under namnet Kinky Afro. Hans favoritlåt från 00-talet är »We Belong Together« med Mariah Carey.


Videointervju: Johan T Karlsson om »Det snurrar i min skalle«

Publicerat den 7 December 2009 under Intervjuer av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

Johan T Karlsson, mannen bakom Familjen, fick en stor hit med »Det snurrar i min skalle« för två år sedan.

Nollnolltalets Martin Romatowski har pratat med Johan om låtens tillkomst, dess popularitet och om hans oväntade genombrott.

– Jag har hankat mig fram på bidrag och skitjobb hela livet, och nu när jag har fyllt 30, då börjar det hända grejer. Men det är väl aldrig för sent, antar jag, säger Johan T Karlsson.

Etiketter: ,

Intervju: Markus Krunegård

Publicerat den 2 December 2009 under Intervjuer av Martin Romatowski. Inga kommentarer.

Krungen.Markus Krunegård kan stoltsera med två låtar på Nollnolltalet.se:s lista över 00-talets bästa låtar.

Här ger han sin syn på de två hitarna, som båda är med på solodebuten Markusevangeliet, och passar också på att berätta om sina egna favoriter från det senaste decenniet.

»Jag är en vampyr« hamnade på 30:e plats på Nollnolltalets lista. Hur ser du på den låten i dag?
– »Jag är en vampyr« är så klart speciell för mig eftersom den blev så populär. Storheten i låten ligger väl i det starka riffet som jag snodde av en kompis.

Du har en annan låt med på listan, »Ibland gör man rätt, ibland gör man fel«, på plats 59. Vad kan du säga om den?
– Det är en lång och stegrande låt som jag tycker är en rätt klassisk till sitt upplägg och som jag gillar att spela på konserter. Typisk kött och potatis-rock av Markus Krunegård, skulle man kunna säga.

Blev du överraskad av ditt stora genombrott efter att du gick över till att skriva texter på svenska?
– Egentligen inte, eftersom det är självklart att det är lättare att bli berörd av svenska texter i Sverige. Man känner och förstår budskapet på ett helt annat sätt helt enkelt. Samtidigt känns det kul att inse att folk lyssnar på texterna. En kompis till mig berättade till exempel att han hade sett punkare i Mjölby med mina texter tipexade på sina ryggar.

Hur minns du själv det senaste decenniets musik?
– Om jag ser till mitt eget musiklyssnande så började det med Ryan Adams, för att fortsätta med electroclash och sluta med en psykedeliavurm. Fast egentligen är det svårt att summera, för det är som med förhållanden. Man ser helheten först i efterhand.

Vilken låt tycker du är 00-talets bästa?
– »99 Problems« med Jay-Z är decenniets låt, den är grym. Men texten är väl kanske inte helt politiskt korrekt.

Etiketter:

Videointervju: Fredrik Strage om sina favoritlåtar från 00-talet

Publicerat den 24 November 2009 under Intervjuer/ Vi minns 00-talet av Martin Romatowski. 1 kommentar.

Fredrik Strage känner igen sig själv i den konsumtionskritiska texten till ettan på sin lista, »You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve« med Johnny Boy. Han tilltalas också av det faktum att Liverpoolbandet är ett one-hit wonder.

−Jag tycker att det finns en speciell romantik kring artister som bara gör en låt. Det är på något vis som om låten växer och artisten försvinner, det finns ingenting annat kvar att förhålla sig till, berättar Fredrik för Nollnolltalet.se.

Fredrik Strages topp 10 låtar från 00-talet:

1. Johnny Boy, »You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve«

2. Ladytron, »Destroy Everything You Touch«

3. Antony And The Johnsons, »Epilepsy Is Dancing«

4. The Knife, »Pass This On«

5. M.I.A., »Paper Planes«

6. Lil’ Jon, »What You Gon’ Do«

7. Fischerspooner, »Emerge«

8. Miss Kittin & Golden Boy, »Rippin’ Kittin«

9. Babyshambles, »Fuck Forever«

10. Jeans Team, »Keine Melodien«

Fredrik Strage är journalist och författare. Tidigare i höst gav han ut antologin »Strage text«.


38. The White Stripes, »Seven Nation Army«

Publicerat den 24 November 2009 under Listan av Martin Romatowski. 5 kommentarer.

38. The White Stripes, »Seven Nation Army«
(singel & albumspår, Elephant, 2003)

The White Stripes.Helt plötsligt fanns de bara där, tvåmannabanden som spelade opolerad rockblues i 00-talsskrud.

På 2003 års Roskildefestival gick det upp för mig att The White Stripes hade gjort ett märkbart avtryck i sin samtid. På scenerna stod The Kills och The Raveonettes och spelade inför en ny generation Converseungdomar, samtidigt som den dammiga festivalcampingen dränktes i toner från bandspelare med Black Rebel Motorcycle Club och Yeah Yeah Yeahs på högsta volym.

Rocken var inte död, den var i allra högsta grad levande och på språng.

The White Stripes hade bildats 1997. Elephant, garagerockduons fjärde album, var ett verk från ett band som redan hade etablerat sig som en av sin generations mest inflytelserika kreatörer. Där The Strokes sakta men säkert slocknade likt en döende stjärna och The Hives aldrig var mer än några hitlåtar och ett ihärdigt gimmickmakande, lyckades The White Stripes gång på gång få ur sig konsekvent starka och konstnärligt utmanande album. Det var som om Jack och Meg White hade sålt sina själar till djävulen, på ganska exakt samma sätt som Robert Johnson hade utövat byteshandel med hin håle i 30-talets Mississippi.

»Seven Nation Army« är kronjuvelenElephant, en nästan fyra minuter lång historia som kretsar kring ett simpelt riff som Jack White snodde från ledmotivet i Anton Bruckners Symfoni nr 5. På karaktäristiskt vis ömsom gormar, ömsom väser, bandets starke man fram sina milimeterexakta ångvälter till textrader. Allt understöds av Meg Whites perfekt kliniska trumspel.

YouTube Preview Image

»Seven Nation Army« är rock när den är som mest matematiskt fulländad, utan att tappa i spiritualitet.

Den succé som »Seven Nation Army« gjorde 2003 och under de efterföljande åren hade mycket väl kunnat förbli en intern indierockaffär. Men i stället snappades låten upp, flera år efter att Elephant hade släppts, av fotbollsfans runtom i Europa. Den blev till en läktaranthem som bar Buffon, Cannavaro och de andra i »gli azzuri« på sina rytmiska axlar, ända fram till ett efterlängtat VM-guld 2006. Än i dag är det inte ovanligt att hela läktarsektioner i Liverpool eller Rom manar på sina respektive gunstlingar genom att vråla ut »Seven Nation Army« i någon form av löst synkroniserad kanonvariant.

Och när Jack Whites repetitiva gitarrslinga väl hade etablerats och funnit sin plats i det allmänna musikmedvetandet blev det högsta mode att spela låten ute. Helt plötsligt kunde minimalistisk bluesrock från Detroit höras på allt från Båstads champagneindränkta partyn till Babasonic i Stockholm. »Seven Nation Army« hör helt enkelt till den exklusiva skaran 00-talslåtar som tog klivet över från DIY-världen till de breda massornas gunst, men fortfarande med hedern och den konstnärliga integriteten i behåll. Det, om något, är en fjäder i den rödvita The White Stripes-hatten.

Martin Romatowski är Nollnolltalet.se:s ambulerande reporter. Han tycker att »My Love« med Justin Timberlake feat. T.I. är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

The White Stripes, »Fell In Love With A Girl« (singel & albumspår, White Blood Cells, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Primal Scream, »Accelerator« (singel & albumspår, XTRMNTR, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Black Rebel Motorcycle Club, »Whatever Happened To My Rock ‘n’ Roll (Punk Song)« (albumspår,B.R.M.C., 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell