20. Justice vs Simian, »We Are Your Friends/Never Be Alone«

Publicerat den 12 December 2009 under Listan av Gästskribent. 5 kommentarer.

20. Justice vs Simian, »We Are Your Friends/Never Be Alone«
(singelspår, 2003*)

Gästskribent: Daniel Strand

We Are Your Friends.Tre minnen från ett tidigt 2000-tal.

Ett dunkelt upplyst bokcafé vid Odenplan. Fyra pojkar med lurviga frisyrer och fem flickor med klänningar och snedkammade luggar trängs i ena hörnet bland gitarrer och fioler. Det gör sin första stapplande spelning som popband. Sångerskan sjunger falskt, stråkarna gnisslar, gitarren är ostämd. Men åskådarna, ett femtiotal ungdomar i övre tonåren, ger varandra entusiastiska blickar. Det har talats om det här bandet i flera veckor. När jag sträcker på mig ser jag att trummisen spelar med spaghettislevar istället för trumpinnar.

En källarlokal i Nordstan. En bekant har sagt åt mig att komma till den lilla klubben där Göteborgs popkretsar brukar samlas. Jag frågar dj:n om han har nåt med Monster. Han skrattar nervöst och fortsätter bläddra i sin vinylback. Min kompis drar mig i armen, han vill presentera mig för en pojke som sitter i en soffa och ser lite tafatt ut. Pojken sjunger i ett popband från en Göteborgsförort. De har släppt en sjutumssingel med fyra låtar på 207 sekunder. »Sveriges bästa band«, förklarar min kompis tvärsäkert.

En skog i sydöstra Småland. Några vänner till mig har arrangerat en alternativ festival på den alternativa popfestivalens campingområde. Vi står, kanske tjugofem personer, i ett litet skogsparti och lyssnar på en ung man med en gitarr. Han sjunger om sommarkvällar och svarttaxiresor. Alla lyssnar uppmärksamt på hans mörka stämma. Den lilla batteridrivna förstärkaren vid sångarens fötter lyckas knappt överrösta oljudet från festivalens stora scen, där ett rockband för oväsen.

Sen gör två tjugoåringar från Paris en elektronisk remix av en bortglömd brittisk poplåt.

När vi för första gången får höra dess pulserande intro vet vi ännu inte.

YouTube Preview Image

Vi vet inte att dansgolven snart ska breda ut sig. Vi vet inte att det snart ska öppna klubbar i storstäderna med stroboskop och spegelbollar och hundra kronor i inträde. Vi vet inte att vi kommer börja applådera åt djs. Vi vet inte att vi snart ska ställa ner sjutumssinglarna i källaren och börja prata om bpm-mätare istället. Vi vet inte att vi snart kommer att tillbringa helgerna med att leta upp grottor och tomma lagerlokaler där de monotona rytmerna kan ta kontroll över våra kroppar. Vi vet inte att Berlin är staden där de smutsigaste av drömmar går i uppfyllelse.

Vi vet inte, men Simon William Lords ylande stämma låter oss kanske ana det.

När decenniet fem år senare går mot sitt slut har den elektroniska dansmusiken förlorat det mesta av det mystiska skimmer som en gång gjorde den så förförisk. Ingen höjer längre på ögonbrynen när en utländsk dj kommer till stan. Ingen pratar längre om »Berlin-känslan« i det där gamla fabriksutrymmet. Ingen har problem med att hitta de »svartklubbar« som man tidigare fick nys om tack vare välvilliga sms från bekanta. Och den där franska remixen som fick allting att vändas upp och ned, den lyckas inte längre framkalla någon hypnos.

Jag kan inte påstå att jag idag bryr mig så mycket om den där musiken som jag hösten 2004 med ett barns förtjusning kallade för elektro.

Men där och då. We are your friends. Ett nu. Ett framåt. Ett sting av närvaro.

* Simians »Never Be Alone« gavs ut på albumet We Are Your Friends 2002. Justice remixade den 2003, och deras remix gavs ut igen 2004 i Frankrike, och 2006 i England, då med namnet »We Are Your Friends«.

Daniel Strand är journalist och arbetar med bokförlaget Ink. Han tycker att »We Are Your Friends/Never Be Alone« är den tjugoförsta bästa låten på 00-talet.

Lyssna också på:

Simian, »One Dimension« (singel & albumspår, Chemistry Is What We Are, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Black Strobe, »Me And Madonna« (singel, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Phonique, »The Red Dress (Tiefschwartz remix)« (albumspår, Misch Masch, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

21. Antony & The Johnsons, »Hope There’s Someone«

Publicerat den 11 December 2009 under Listan av Gästskribent. 606 kommentarer.

21. Antony & The Johnsons, »Hope There’s Someone«
(singel & albumspår, I Am A Bird Now
, 2005)

Gästskribent: Carolina Setterwall

Hope there’s someone who’ll take care of me
When I die, will I go?

Antony.Äsch, inget speciellt. Bara världens sorgligaste låt. Varken mer eller mindre. Jag kan förstås inte veta exakt vad Antony tänkte när han skrev den här. Men jag kan gissa. Och när det kommer till tema: ensamhet har jag en mycket livlig fantasi.

Det är din tomma blick ut genom ett taxifönster strax innan gryning och strax efter ditt livs största failure. Det är natten utanför, allt som händer och inte händer där, allt du inte är delaktig i, allt du har försakat, det är meningslösheten och det omöjliga i tanken på att börja om. Det är regndropparna på fönsterrutan. Det är att bita tills du blöder på insidan av kinden för att fördela smärtan. Det är blodsmaken i munnen. Tystnaden i bilen.

Det är tårarna som kommer först när du kommit innanför dörren, ekot av dina klackar i porten och dörren bakom som smäller en aning för ödesmättat. Det är vetskapen att ingen hör eller ser. Det är sorgen i att möta din egen blick i spegelbilden, din förvridna min och det som händer innanför. Det är det vänstra ögat som rinner över först och sminket gör det grått, grått över kinderna, grått över munnen, gråa droppar från hakan. Det är att du är så ful när du gråter.

Det är när du lägger dig ned och tänker aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig mer. Det är tystnaden omkring dig då. Det är minnet av förhoppningarna, det är allt som aldrig blev. Det är stunden innan överlevnadsstrategin formuleras i dig. Det är oförmågan att radera. Omöjligheten att se framåt. Det är att ge upp om så bara för en natt. Eller längre.

Men det är inte bara det.

Det är mannen i affären som pratar för länge med kassapersonalen, tar tillfället i akt och berättar om något som inte hör till saken. Det är de irriterade blickarna från dem som står bakom i kön. Det är suckarna från oss som inte vet att det här är det enda samtalet han kommer att ha den här veckan. Det är hans osynliga liv och alla vi som inte ser.

Det är mamman som aldrig blev förlåten. Hon som vaknar på morgonen och börjar sin väntan på att tiden ska gå, kvällen ska komma, att få somna igen. Det är misstagen som aldrig ställdes tillrätta, den brännande ilskan som blev tystnad som blev till kyla som blev till år. Det är skuldkänslor som gnager och förvissning att inte förtjäna en andra chans. Det är den undertryckta saknaden och bortträngda minnen som stockar sig i bröstet. Det är mörker igen. Det är höst. Ännu en höst.

Det är hon som blev över när de andra parade ihop sig. Det är hon som låtsas att det inte spelar någon roll och ler stort på klassfotot men bara med munnen. Det är hennes trevande längtan och vardagen som dödar den bit för bit. Det är inbjudningarna som aldrig kommer och sommarloven hon ljuger om och brevvännerna hon inte har. Det är den fulltecknade dagboken och föräldrarna som inte hinner.

Det är alla du lämnat och de som lämnat dig. Det är rädslan att det kommer fortsätta exakt såhär och en dag om inte alltför många år är det dags, du ska dö och du kommer vara alldeles, alldeles ensam då.

Det är det.

YouTube Preview Image

Carolina Setterwall är pressansvarig på svenska Live Nation. Hon tycker att »Hope There’s Someone« är 00-talets trettonde bästa låt, och att »Cripple And The Starfish« med samma band är den bästa.

Lyssna också på:

Antony & The Johnsons, »Bird Guhl« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »My Lady Story« (albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Antony & The Johnsons, »For Today I Am A Boy« (singel & albumspår, I Am A Bird Now, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

22. The Knife, »Silent Shout«

Publicerat den 10 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

22. The Knife, »Silent Shout«
(singel & albumspår, Silent Shout, 2006)

Gästskribent: Tor Billgren

The Knife.Och plötsligt är det bara där, Karin Dreijer-monstret. Rakt framför mig. Det liksom speglar sig i skärmen så att jag för ett ögonblick tror att det är mitt eget ansikte som syns – eller ännu värre: något som befinner sig snett bakom mig, till vänster…

Musikaliskt inträffar den första höjdpunkten redan efter några sekunder, när bastrumman går igång. En liten, ny beståndsdel som förändrar låten radikalt. Effekten är förstås inte på något sätt originell – tvärtom snarare regel än undantag i den här typen av elektronisk musik – men den genomförs på ett så renodlat sätt och skapar ett sånt häpnadsväckande gung att jag kan höra det om och om igen och tänka »Äntligen!« varje gång. En äntligen-känsla som är nära besläktad med den som uppstår i den inledande bagatellen på Daft Punks Homework-skiva, där en klockren och stencool rytm etableras av ordloopen »Da funk back to the punk come on«. Men precis när man tror sig fatta vad låten går ut på, kommer trumman in och ställer allt på ända och gör helheten bättre än man nånsin kunnat föreställa sig.

YouTube Preview Image

På samma sätt uppstår en ny, grym och gummibandsartad rytmbild när det raka beatet adderas till basgången i »Silent Shout«. Därmed är bollen på elegantast tänkbara sätt upplagd för en av 2000-talets vackraste och mest klaustrofobiska hymner.

Tor Billgren är radioproducent och frilansjournalist stationerad i Sydafrika. Han tycker att »Silent Shout« är 00-talets näst bästa låt, efter The Tough Alliance »Take No Heroes« som han också har skrivit om på Nollnolltalet.se

Lyssna också på:

The Knife, »We Share Our Mother’s Health« (singel & albumspår, Silent Shout, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Röyksopp feat. Karin Dreijer, »What Else Is There? (Trentemöller remix)« (singelspår, What Else Is There?, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Zeigeist, »Tar Heart« (albumspår, The Jade Motel, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

24. Franz Ferdinand, »Take Me Out«

Publicerat den 8 December 2009 under Listan av Gästskribent. Inga kommentarer.

24. Franz Ferdinand, »Take Me Out«
(singel & albumspår, Franz Ferdinand, 2004)

Gästskribent: Tara Moshizi

Franz Ferdinand.»Jag åker dit för att plugga engelska på universitetet.«

Så lät den officiella förklaringen. I själva verket fanns det givetvis något som lockade betydligt mer än sitta med näsan i böckerna. Jag ville flytta till Brighton av två anledningar: Musiken och klubbarna.

Studierna var mest en ursäkt för att få CSN att stå för notan. Pundet var dyrt på den tiden. Skivorna likaså.

2004 var det i Brighton som det hände. Sades det. Sju mil söder om den engelska huvudstaden bubblade det som ingen annanstans i norra Europa. I musiklivet. Nattlivet. Kulturlivet. Ja, livet i stort. »Brighton är det nya London« hette det i de hippa magasinen som luslästes hemma i flickrummet i Göteborg. Jag trodde på vartenda ord och fantiserade om konsertställen som hade fullsatt varje kväll. Skivbutiker där twee-genren inte bara hade en egen hylla, utan ett eget rum. Popklubbar där snygga sneluggar i Converse och manchesterkavaj skrålade till Morrissey-låtar.

Oj, så fel jag skulle ha.

Visst, jag hittade min popklubb. En gång var Pete Doherty gäst-dj och en annan gång skymtades Supergrass-sångaren Gaz Coombes i baren. Men det var också all brittpop jag fick för pengarna. Som på så många andra ställen var gitarren död i Brighton. Ville man gå på lokal fick man finna sig i att skölja ner sin pint till hiphop, house och techno. Jag ville dö.

Men plötsligt vände vinden. Samtidigt som vintern övergick till vår ryktas det om ett nytt, hett band. Det hette Franz Ferdinand, kom från Skottland och spelade indiepop på ett sätt vi aldrig hört innan. Jag må ha varit svältfödd på fin ny pop vid det laget, men oavsett vilket var det svårt att inte bli blixtförälskad i den välklädda kvartetten med de klockrena melodierna.

YouTube Preview Image

»Take Me Out« blev inte bara det självklara låtvalet på förfesterna i svenskkollektiven, den spelades om och om igen på dansgolven och fick till och med de envisaste electroälskarna att nicka gillande. Skottarna väckte ny gnista i genren och gav gitarrerna sin rättmätiga revansch. Ingen var nöjdare än jag. »Take Me Out« var mer än en hit. Det var låten som räddade min resa.

Tara Moshizi är nöjesredaktör på City Malmö/Lund, dj, klubbarrangör och regelbundet återkommande röst i P3 Populär. Hon tycker att »Take Me Out« är 00-talets tionde bästa låt, och att Håkan Hellströms »Känn ingen sorg för mig Göteborg« är den bästa.

Lyssna också på:

Babyshambles, »Fuck Forever« (singel & albumspår, Down In Albion, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Arctic Monkeys, »I Bet You Look Good On The Dancefloor« (singel & albumspår, Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Go! Team, »Ladyflash« (singel & albumspår, Thunder, Lightning, Strike, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

25. Familjen, »Det snurrar i min skalle«

Publicerat den 7 December 2009 under Listan av Gästskribent. 6 kommentarer.

25. Familjen, »Det snurrar i min skalle«
(singel, 2006, & albumspår,
Det snurrar i min skalle, 2007)

Gästskribent: Lisa Möller

Familjen.Det är få låtar jag gillar under första lyssningen. Men med Familjens »Det snurrar i min skalle« räckte det med en minut, sen var jag såld.

Log bredare än bredast, sittdansade på kontorsstolen, studsade sedan upp och tvingade kollegorna att lyssna på »bästa låten juh!!!!!!! Lyssna!!!«

Sjöng med när jag lyssnade på låten i ipoden på väg till jobbet. Förstår ni, jag är 33 och sjunger med musiken i mina lurar. Utan att skämmas. Mycket få låtar får mig att göra så. Fjortislyssnar på låten om och om igen på repeat. Tröttnar inte.

YouTube Preview Image

Ett halvår senare: Hoppar jämfota i stövlar och regnställ på Popaganda. Det regnar, men vi som tittar på Familjen hoppar och ler.

Kan. Inte. Stå. Stilla. Alla skrålar på skånska. Som på bob hund-konserten senare på kvällen. Speltiden tar slut för Familjen. Strömmen bryts abrupt. Sångaren Johan T. Karlsson blir rasande och trashar på scenen. Han är ju inte klar. Andreas Tilliander ler roat bredvid.

»Det snurrar i min skalle« har en självklar plats på min lista över 00-talets bästa låtar, för att just 00-talet har varit en fantastisk tid för låtar som genreblandar. »Det snurrar i min skalle« är som ett lyckligt äktenskap mellan techno med indiepop, och ändå något nytt.

Texten är omedelbar och gör mig kvittrande glad i hjärtat. Jag har ingen aning om vad Familjen egentligen menar med låten, men för mig är den ren och skär livsglädje, hopp och löfte om att allt kommer bli bra.

Och upplevelsen är komplett med Johan Söderbergs roliga video till låten. Johan Söderberg, mästaren av rytmiska klipp och visuella lösningar.

Ett shakermöte blir ett rave-party och allt slutar med hjärtan i oändligt mönster. Kärlek.

Lisa Möller jobbar på produktionsbolaget Filmtecknarna i Stockholm. Hon tycker att Håkan Hellströms »Gårdakvarnar och skit« är 00-talets bästa låt och att »Det snurrar i min skalle« är den åttonde bästa.

Lyssna också på:

Juvelen, »Don’t Mess« (albumspår, 1, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Nicolas Makelberge, »Dying In Africa« (singel & albumspår, Dying In Africa, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Dr Higgins, »Kåkfararbrallor« (EP-spår, Vad gör jag här?, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

28. Aaliyah, »Try Again«

Publicerat den 4 December 2009 under Listan av Gästskribent. 4 kommentarer.

28. Aaliyah, »Try Again«
(singel, Romeo Must Die OST, 2000)

Gästskribent: Clara Törnvall

AaliyahNär Aaliyahs plan störtade på Bahamas hade jag precis börjat min journalisthögskolepraktik på Sveriges Radio P1:s kulturredaktion. Jag var livrädd för stället. Medarbetarna på redaktionen talade flytande kinesiska, hade festat med Ulrike Meinhof i Berlin och när de klippte sina inslag singlade orden ner på golvet på bitar av rullband. Att småprata om senaste Robinsonavsnittet i kafferummet kändes uteslutet.

Men nu var Aaliyah borta. Så jag öppnade munnen på ett morgonmöte och föreslog att vi skulle göra en minnesruna. Tystnad runt bordet. Frågande miner. Någon bytte samtalsämne, någon annan började rycka i den senast inkomna proggsamlingsboxen.

Åtta år senare kommer den här, min runa som aldrig blev av.

Aaliyah log inte i onödan. Jag älskade henne från första stund jag såg »Back & Forth«-videon på MTV 1994. Hon hade ansiktet dolt bakom mörka solglasögon, bandana i håret och en XL-skinnväst hängande över axlarna. Och hon utstrålade integritet på ett sätt som varken Brandy, Monica eller någon annan av dåtidens r’n'b-tonåringar gjorde. Aaliyah var femton år gammal och kallades Babygirl av sina manliga producenter. Det ryktades att hon gift sig med mentorn R. Kelly. Inget av detta rubbade känslan av att hon var obändigt självständig, att hon rest en mur runt sig som gjorde henne onåbar. Kanske var det också därför hon föredrog att gestalta sig själv som overklig – i sina filmer och musikvideor var hon vampyr, maffiadotter eller Cleopatra-lik kampsportsdrottning.

Hennes röst var sval, närmast tunn, och den kom allra mest till sin rätt i krocken med Timbalands vrånga beats. »Try Again« är deras största ögonblick tillsammans. Den finns på soundtracket till Romeo Must Die, filmen Aaliyah gjorde med Jet Li.

YouTube Preview Image

Introt är kort, alldeles för kort. De envetna syntstråkarna och Timbalands rabblande it’s been a long time lovar så svindlande stort att jag några få sekunder in i låten redan drabbas av panik över att den snart kommer att ta slut. Basen kränger och raspar som om den filtrerats genom sandpapper, och Aaliyah låter nästan lite fjär. Hon tar orden i munnen och lämnar dem ifred där.

För den som vill har »Try Again« en bejakande text om att ruska av sig motgångar och gå vidare i livet. För mig handlar låten mest om integritet, och om att inte släppa människor för nära inpå. Men den är inte arrogant, inte retsamt talk-to-the-hand-mig-får-du-aldrig, utan stilla avvaktande. Aaliyah tänder en liten varningslampa: Jag kommer inte att göra ett intagande, okomplicerat första intryck på dig. Det är inte ens säkert att jag kommer att vilja.

Att lyssna på »Try Again« känns som att befinna sig i lugnet mitt i stormens öga. Eller som att sitta på en fest och i det stigande sorlet höra sina tankar alldeles klart. Det är en sann självförtroendeboost, en lågmäld stjärnsmäll.

Om trettio år, när det blir min tur att ha jobbat länge, ska jag sitta på en redaktion och skaka på huvudet åt praktikanternas idéer.

Sedan kommer jag att beställa en tiotimmars specialserie om en r’n'b-sångerska från nollnolltalets gryning.

Clara Törnvall är reporter på Kulturnytt i P1. Hon tycker att »Try Again« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Aaliyah, »We Need A Resolution« (singel & albumspår, Aaliyah, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Brandy, »What About Us?« (singel & albumspår, Full Moon, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

R. Kelly, »I Wish« (singel & albumspår, TP-2.com, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

29. The Streets, »Weak Become Heroes«

Publicerat den 3 December 2009 under Listan av Gästskribent. 6 kommentarer.

29. The Streets, »Weak Become Heroes«
(singel & albumspår, Original Pirate Material
, 2002)

Gästskribent: Ella Frenning

Mike Skinner, The Streets.Alltså, jag är ju en techno-DJ.

Eller, näe. Låt mig försöka igen.

Jag är en indieunge från medelklassen som växte upp och blev en techno-DJ som blev en urskillningslös etno-clash-dj med förkärlek för dansant polyrytmik.

När jag tittar på listan på Nollnolltalet.se blir jag inte särskilt förvånad över att bara tre av låtarna som har avslöjats i skrivande stund återfinns på min egen lista. Techno var visst inte så hett bland våra svenska musikskribenter under 00-talet, trots allt. Vissa artister som jag placerat högt dyker visserligen upp på den slutgiltiga listan, men det är alltid en annan låt än den jag förlorat mig i. Och det är inte första gången som mina favoritlåtar från sönderspelade skivor avfärdas eller bara möts av total förvirring av min direkta omgivning. Jag verkar helt enkelt värdesätta andra kvaliteter i låtar än genomsnittet av de högkonsumenter av populärmusik som omger mig både i privatlivet och i mediabruset. Både produktion, beat och refräng är viktigt. Jag verkar vilja äta min kaka och ha den kvar.

Att »Weak Become Heroes« är den bästa låten på The Streets debutalbum Original Pirate Material från 2002 är nog dock de flesta överens om. Den blev aldrig någon jättehit på melodiradion, men i dess otaliga remixer spelades den flitigt på dansgolven. Den har ju allt. Passar ju alla. Lite pop, lite dans, lite eufori.

Jag tror att jag alltid har lyssnat efter rytmiska oregelbundenheter snarare än klockrena melodier, snarare på dynamik mellan instrument än på insiktsfulla textrader. Mitt musiklyssnande har alltid varit väldigt förankrat i en slags fysisk upplevelse. För mig är»Weak Become Heroes« just en sådan fullständigt kroppslig låt. Pianot, beatet, sången. Att den handlar om dansmusik, klubbliv och de där sakerna som förstärker och förändrar musikupplevelser är på något vis en metafaktor som omöjligt går att separera från låten i sig.

Produktionen av detta näst intill episka spår är på samma gång förvirrande och iögonfallande tydligt. Ett syntigt stråkintro slår an en ton av vemod som man bara kan ana under resten av låten. Ett klassiskt men ganska taffligt housepianoriff följer med oss genom de dryga fem minuterna som albumversionen pågår. Over, and over and over.

YouTube Preview Image

Vid första anlyssning låter det helt fel. Bakvänt. Men sedan känner man plötsligt sammanhanget.

Basen och kicken från valfri houselåt vibrerar obarmhärtigt i hela huset. Klubben där du och Mike Skinner står inne på herrtoan och snackar är av den bra sorten, med en soffa och lite tyger på väggarna. Ljudmattan blir dov och ganska uddlös. Mike berättar sin historia enkelt och ärligt. Det handlar i första hand om musiken, så klart. DJ:s som förändrat hans värld, klubbar och beats som betytt mer än en kul kväll på stan. Men han berättar också om drogerna.

För mig, som alltid tagit starkt avstånd ifrån droger av alla slag, är kärleken till den här låten lika svårhanterlig som fullständigt förlamande. Den handlar ju om mig, mina kvällar på dansgolv där alla ler, alla sjunger, världen stannar för ett tag och det svåra blir lätt. Men så handlar den ju också om det där som jag ständigt försvarat mig emot. Kan man vara en fullvärdig del av en kultur om man inte omfamnar alla delar av den? Kan man älska, leva hip-hop men hata grafitti? Kan man älska dansmusik, leva dansmusik men hata droger?

Förmodligen inte. Det är nog också därför som jag aldrig riktigt släpper taget om indiepopen, afrobeaten, soulmusiken. En fot i dansmusiken, en fot i popmusiken. Precis som den här låten. Hur mycket »Weak Become Heroes« än handlar om dansmusik och klubbscenen kommer man aldrig ifrån att de som i första hand omfamnat Mike Skinner och The Streets är popkidsen.

Det är ju något vi sett allt mer av under detta årtionde. Uppluckrande mellan genrer. Men The Streets är nog ändå det mest extrema exemplet. Mike vill vara hård. Han bär träningsoverall, guldkedjor. Droppar hiphop-referenser och rappar om att vara hög på speed. Och så blir han sönderkramad av ett gäng mesiga svenska hipsters med smala jeans och taskig hållning. Det är helt enkelt 00-talets inbyggda, ängsliga ironi att just vi står där och skriker med.

Må vara på ett dansgolv inprogrammerat i någon av vårt kollektiva minnes mörkare vrår, ett slags best-of-hopkok av alla klubbar som vi någonsin varit på. Men ändå. Vi står där med indienävarna och ansiktena mot taket och sjunger, precis som i sången. »We all smile, we all sing… sing…«

Ella Frenning är dj. Hon tycker att Kleerup & Robyns »With Every Heartbeat« är 00-talets bästa låt, och att »Weak Become Heroes« är den sjätte bästa.

Lyssna också på:

The Streets, »Has It Come To This« (singel & albumspår, Original Pirate Material, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Streets, »Never Went To Church« (singel & albumspår, The Hardest Way To Make An Easy Living, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Streets, »The Escapist« (singel & albumspår, Everything Is Borrowed, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

31. Peter Bjorn And John, »Young Folks«

Publicerat den 1 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

31. Peter Bjorn And John, »Young Folks«
(singel & albumspår, Writer’s Block
, 2006)

Gästskribent: Pelle Tamleht

De ålderskrisande männen på bilden har ingenting med texten att göra.Sommaren 2006 hade jag mitt livs första ålderskris. För att lindra denna beslöt jag mig för att tillsammans med två andra unga män knappt trettio göra den resa som alla unga män knappt trettio drömmer om att göra. En bilresa längs Pacific Coast Highway från San Fransisco till Los Angeles med dekadent avslutning i Las Vegas.

Jag var den som inte ville köra fortare än 50, som ville stanna till i precis varenda håla vars namn gick att härleda till en låttitel och som ville dricka milkshakes på Santa Monica Bay-piren. För att spä på klyschan ytterligare hade jag precis innan avfärden från San Fransisco inhandlat en Martin-gitarr. Det fördolda syftet med resan var nämligen förutom att fly mitt åldrande även att köpa mig en sådan för att sedan smuggla in den i Sverige. Dollarn var låg. Den fick mest ligga i sitt fodral i bagageluckan, men när den åkte fram gjorde den det med besked.

Att det under resans gång hände saker jag förmodligen aldrig kommer att berätta för mina föräldrar kan nog en apa räkna ut. Men vi tog oss åtminstone på ett eller annat sätt ner till Los Angeles och in på ett Econo Lodge där några dagar tillbringades med att testa lightversioner av olika ölsorter. Utbudet var enormt. Heineken light var bäst.

Efter en stundens ingivelse och en 45-minuters taxiresa befann vi oss plötsligt en natt i kön till en het LA-klubb. Precis när vi blev insläppta och trädde in på dansgolvet satte det välbekanta visslet igång i högtalarna. Där och då, stupfull på ett diskotek i LA, kände jag helt plötsligt inte bara en enorm stolthet över att vara svensk. Jag kände också för kanske första gången i hela mitt liv att det inte var så farligt att bli äldre.

YouTube Preview Image

Hela den följande dagens bilresa genom Nevadaöknen visslade jag på den där melodin som man på något oförklarligt sätt fortfarande inte har tröttnat på. Jag spelade självklart bort alla mina pengar relativt kvickt i Las Vegas och for därefter hem till Sverige och verkligheten.

Ålderkrisen då? Jo, den är givetvis kronisk och blossar med jämna mellanrum upp, som herpesblåsor på vårkanten. Men jag lindrar symptomen med att skriva banala texter om att göra slut, springa på klubbar för många dagar i veckan och lyssna på vissellåtar. När det är riktigt illa blandar jag häxa i en PET-flaska, stänger in mig i min garderob och tröstar mig med att jag i alla fall inte har blivit tunnhårig. Än.

Pelle Tamleht är krogredaktör på Nöjesguiden. Han tycker att Beyoncés »Halo« är 00-talets bästa låt, och »Young Folks« den åttonde bästa.

Lyssna också på:

Shout Out Louds, »Tonight I Have To Leave It« (singel & albumspår, Our Ill Wills, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Plan, »Mon Amour« (singel & albumspår, The Plan, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Concretes, »Chosen One« (singel & albumspår, In Coulour, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

36. Rihanna feat. Jay-Z, »Umbrella«

Publicerat den 26 November 2009 under Listan av Gästskribent. 2 kommentarer.

36. Rihanna feat. Jay-Z, »Umbrella«
(singel & albumspår, Good Girl Gone Bad, 2007)

Gästskribent: Arvid »Laban« Falk

RihannaElla Ella, Eh Eh Eh!

Tjugohundratalets mest nynnade textrad är också en av de absolut enklaste. Den återfinns i en av decenniets absolut bästa poplåtar – »Umbrella«.

Den var ämnad för Britney Spears, skickades vidare till Mary J Blige och hamnade till slut hos Rihanna, som förvandlade den till ett dansgolvsmonster när hon, uppbackad av Jay Z, sjöng om evig kärlek och trohet som ett skydd från regnet under ett paraply.

Sommaren 2007 hyrde jag och ett 20-tal vänner ett slott söder om Paris och förvandlade det till ett dekadent danspalats där salarna var klubbdansgolv. Vi drack billigt franskt lantvin och skvalpade i poolen. I bilarna på väg ner ekade allsången till »Umbrella« längs med autobahn, och väl på plats var det Rihanna som hjälpte oss att känna oss som ett lag – en enhet. Jag tror att alla som var där kunde känna samma sak: att vi gjorde varandra osårbara så länge »Umbrella« dunkade ur högtalarna.

When the sun shines, we’ll shine together
Told you I’ll be here forever
Said I’ll always be a friend
Took an oath I’ma stick it out till the end

YouTube Preview Image

Alla var dock inte lika nöjda med effekten av den nyförälskade damens megahit – i England anklagades låten för att ligga bakom de tio veckor av översvämningar och rekordmycket nederbörd som fammanföll med att låten låg etta på singellistan i the UK. Det är ett roligt sammanträffande, men visst finns det något av manisk regndans över den syntetiska virveltrumman, den distade basen och den repetetiva refrängen.

These fancy things, will never come in between
You’re part of my entity, here for Infinity
When the war has took it’s part
When the world has dealt it’s cards
If the hand is hard, together we’ll mend your heart

Den 20 Februari 2009 fick textraderna en ny, obehaglig innebörd när Rihannas pojkvän Chris Brown misshandlade henne så allvarligt att det inte gick att dölja för allmänheten. Rihanna började, precis som många i samma situation, med att försvara sin pojkvän, och precis som i texten till»Umbrella« försökte hon reparera hans hjärta och visa att hon skulle uthärda till slutet.

Men bara några veckor senare lämnade hon Chris Brown, och i en rörande intervju på Good Morning America har hon berättat om hur hon som föredöme för andra kvinnor var tvungen att visa att det går att ta sig ur ett destruktivt förhållande. Rihanna visade en mognad som man inte kan kräva av någon 21-åring och jag hoppas att »Umbrella« inte blir toppen på hennes karriär. 2010-talet kommer att må lika bra av Rihannas starka r’n'b som 00-talet har gjort.

Ella Ella, Eh Eh Eh!

Arvid »Laban« Falk är dj och klubbarrangör. Han har tidigare skrivit om sin favoritlåt från 00-talet, Daft Punks »Digital Love«, på Nollnolltalet.se. »Umbrella« ser han som decenniets nionde bästa låt.

Lyssna också på:

Ciara, »Like A Boy« (singel & albumspår, Ciara: The Evolution, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Janet Jackson, »Feedback« (singel & albumspår, Discipline, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Cassie, »Long Way 2 Go« (singel & albumspår, Cassie, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

37. Johnny Cash, »Hurt«

Publicerat den 25 November 2009 under Listan av Gästskribent. 4 kommentarer.

37. Johnny Cash, »Hurt«
(singel & albumspår, American IV: The Man Comes Around, 2002)

Gästskribent: Pontus Westberg Ekerljung

Mannen i svart.Jag har aldrig träffat någon människa som hört Johnny Cashs »Hurt« utan att älska den. Precis som jag aldrig har träffat någon som läst Erlend Loes Blåst, sett Amelie från Montmartre eller snubblat över tidernas bästa 49-kronorsskiva Did You Give The World Some Love Today Baby utan att bli tokförälskad.

Och om du mot förmodan har hört Johnny Cash sjunga »Hurt« och inte älskat låten (jag är trots allt fullt medveten om att sådana människor kan finnas någonstans) så vill jag inte veta det. Och jag har antagligen ingen större lust att träffa dig heller.

Att lyssna på »Hurt« är lite som att att ligga naken intill en människa som man har förälskat sig i för kanske två minuter sen och nu insett att det är just det (förälska sig) som man precis har gjort. Det är en känsla som insidan av ens huvud inte är tillräckligt utvecklad för att ta till vara på och tillgodogöra sig fullt ut. Lite som att försöka hälla jättemycket jordgubbskräm genom en alldeles för liten tratt (som antagligen är blå och tar alldeles för lång tid på sig att låta krämen rinna igenom) eller som att försöka få ner ytterligare ett par jeans i en överfull väska, som egentligen är alldeles för liten eftersom flygbolagen har sänkt måtten på tillåtet handbaggage som någon slags säkerhetsåtgärd för att förhindra terrorattacker.

Det går liksom inte att vara kärare eller komma närmre men det är svårt att acceptera eftersom man inte känner sig nära nog. Visst. Det går att pressa huden hårdare mot den andres, andas in lukten djupare. Man kan tänka högt i sitt eget huvud att man tror att man är kär och göra allt för att kapsla in minnet av just den blinkningen då man kom på det. Men det går ändå inte att känna att man tar till sig ögonblicket fullt ut.

YouTube Preview Image

På samma sätt går det att dra upp volymen när Johnny Cash sjunger »Hurt«. Det går att sjunga med. Eller sitta tyst och andas meditativt genom näsan om man tror att det fungerar bättre. Men det känns ändå inte som om vare sig känslan eller låten verkligen gör sig själv rättvisa.

Nine Inch Nails originalversion av »Hurt« börjar som en viskning och byggs sen upp bit för bit under hela låten. När Trent Reznor kommer till sista refrängen tvekar han inte. Precis som de flesta artister skulle ha gjort i det läget väljer han formulär 1A och mer eller mindre skriker fram »And you could have it all, my empire of dirt«. Det gör inte Johnny Cash.

Johnny Cashs »Hurt« sköljer aldrig över en som man tror att den ska göra när den smyger igång. Aldrig på det viset som andra låtar med smygbörjan tenderar att göra mot slutet med en riktigt pampig refräng.

Cashs version byggs också upp bit för bit. Det blir lite tätare, lite mer känsla, lite mer vemod för varje stavelse. Men det exploderar aldrig. Det finns inget riktigt smetigt och skrikigt crescendo.

När sista tonen försvinner bort känner man sig inte färdig med låten. Crescendot, möjligheten för allt där det som byggts upp inne i kroppen att få explodera för att sedan rinna av en och ur en, kommer aldrig.

Det är just det som är storheten. Istället för att rinna av en när låten är slut så ligger »Hurt« kvar och pulserar runt inuti. »Hurt« stannar kvar. Och alla måste älska den.

Pontus Westberg Ekerljung är frilansjournalist och programledare för Vaken med P3 & P4. Han tycker att »Hurt« är 00-talets fjärde bästa låt och att Thåströms »Främling överallt« är den bästa.

Lyssna också på:

Johnny Cash, »The Man Comes Around« (singel & albumspår, American IV: The Man Comes Around, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Johnny Cash, »I See A Darkness« (albumspår, American III: Solitary Man, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Dixie Chicks, »Not Ready To Make Nice« (singel & albumspår, Taking The Long Way, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

Presenteras av musikmagasinet Novell