1. The Knife, »Heartbeats«

Publicerat den 31 December 2009 under Listan av Gästskribent. 18 kommentarer.

1. The Knife, »Heartbeats«
(singel & albumspår, Deep Cuts, 2002)

Gästskribent: Karin Arbsjö

Olof Dreijer, Karin Dreijer.När The Knife nominerades till en Grammis för bästa album 2003 skickade de en person utklädd till gorilla till galan för att protestera mot den sexistiska musikvärlden. I år bojkottar de den helt eftersom priset är uppdelat efter kön.

»Jag ska prata om musikpolitik, musikfeminism, sexistiska instrumenteringar och könsstereotypa sångarrangemang«, sa Karin Dreijer inför sitt sommarprat 2004. Det var också det som skivan Deep Cuts handlade om. Politik, fast gömd i tuggummi. En trojansk häst, som Jonas Grönlund skrev häromdagen.

Jag tror trojanerna var svenska pojkar. De musikintresserade som säkert skulle sälla sig till »popvänster« om de fick frågan men ändå hade skivsamlingar som till 90% bestod av mäns musik. Killarna som ordnade klubbarna där andra killar spelade skivor. Det var i alla fall de jag ville se besegrade av den skinande popmusiken där hon spelade alla rollerna, talade med alla röster. Sida vid sida med sin bror.

Det hände något med popvärlden i Sverige under början av nollnolltalet. Det är lätt att glömma bort hur illa det var men på 90-talet kunde skivbolag och festivaler ha lineups bestående av män och enbart män och komma undan med det som något normalt (lite som det fungerar i klubbvärlden nu). Det förändrades i takt med att DIY-kulturen exploderade – även om all utveckling till det bättre verkar hänga på en skör tråd. Karin Dreijer var extremt viktig för den förändringen och hon var så jävla kompromisslös och genialisk med sin feminism att den genomsyrade allt.

Allt det här är viktigt också för låten»Heartbeats«, 00-talets bästa. Det impregnerar den.

http://www.dailymotion.com/videox2wx3d

Liksom hon som sjunger den vägrar låten att inrätta sig. Den skapar ett enormt kraftfält genom att placera sig mellan dur och moll. Mellan nyvunnen kärlek och förlorad kärlek. Ögonblicket då hjärnan är ett rakblad och de tio dagarna av perfekta låtar är över men, precis som perfekt nostalgi, låter »Heartbeats« oss uppleva dem igen.

I intervjuer verkade det nästan som om The Knife ångrade sig sen, att de hade gått så långt mot ett kommersiellt ljud för att packetera sitt budskap på Deep Cuts. Kanske upplevde de att de efterföljare som deras electropop fick inte hade samma medvetna förhållningssätt till det plastiga. Och vi vet alla vad som hände med covern och en stor mängd kulörta studsbollar.

Men jag tror inte att man kan ångra »Heartbeats«.

Karin Arbsjö är nöjesreporter på Sydsvenskan och har tidigare skrivit på Nollnolltalet.se om Ameries »1 Thing«. Hon tycker att »Heartbeats« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

The Knife, »Pass This On« (singel & albumspår, Deep Cuts, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Knife feat. Jenny Wilson, »You Take My Breath Away« (singel & albumspår, Deep Cuts, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Le Tigre, »Deceptacon (DFA remix)«

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

3. M.I.A., »Paper Planes«

Publicerat den 31 December 2009 under Listan av Gästskribent. Inga kommentarer.

3. M.I.A., »Paper Planes«
(singel & albumspår, Kala, 2007)

Gästskribent: Jenny Damberg

»Ingen vill dansa till politiska låtar. All musik som slår är sån som egentligen inte handlar om något särskilt. Jag ville se om jag kunde skriva låtar om något viktigt och få det att låta som inget särskilt.«

M.I.A., april 2008.

Maya Arulpragasam.Ironi är en lyx. Normen skrattar bara åt sig själv, eller om någon dunkar den instämmande i ryggen. Ironiserar eller skämtar man utanför den kan man räkna med att få förklara sig. Det blir inte så himla kul. I Sverige var mottagandet av Jonas Hassen Khemiris debut Ett öga rött (2003) ett belysande exempel; äntligen!, en äkta röst från förorten! Hassen Khemiri, som inte avlagt ett vittnesmål utan skrivit − som i: hittat på − en berättelse där berättelsen i hög grad låg i språket och den högstadiekrisiga tankesultanens identitetsskapande genom det, kom att ägna en försvarlig del av sitt mediala utrymme under 00-talet åt att diskutera språkbruk och autenticitetshets. »Blatten kan vara äkta, men blatten kan aldrig vara skönlitterär«, konstaterade han frankt.

I »Paper planes« fyras 48 pistolskott av, synkade med rasslande kassaregister. Texten handlar om att råna och skjuta, »allt vi vill göra är att ta era pengar och…« – så stöddig att Jay-Z, Kanye West, T.I. och Lil’ Wayne lånade påståendet att ingen har »swagger like us«.

»Swagga Like Us« blev en massiv hit.

Även »Paper planes« slog, efter något år. Blev, via covers, remixer och ett par succéfilmsoundtrack (grabbkomedin The Pineapple Express, rännstensungedramat Slumdog Millionaire), en mainstreamhit. M.I.A:s första.

På framgångarna följde förklaringskravet som ett brev på posten. Det är satir, förklarade Maya Arulpragasam i intervjuer. Det handlar inte om att skjuta huvet av folk, det handlar om hur folk som jobbar 20-timmarsskift med skitjobb och är för trötta för att göra något annat när de kommer hem ändå uppfattas som ett hot. Hennes egen mamma, Kala (vars namn hon också lånat till albumtiteln) är ett exempel. Sömmerska och stormarknadskassörska under sina 20 år i London – och stämplad som ett hot av den amerikanska underrättelsetjänsten.

MTV censurerade videon. I stället för skott hörs ett obestämbart poppande ljud när låten spelas i tv.

»Folk kunde säga ›Gud, den här låten är så våldsam.‹ Samtidigt pågick det ett krig i Irak. Det fanns de som tjänade väldigt mycket på att sälja ammunition och vapen som dödade miljoner människor, och det var inte ens en fråga som togs upp till diskussion«, sa Arulpragasam.

Pistolerna, barnkören, det rasslande kassaregistret, hela M.I.A:s uttryck – ironin – är i sig ett intyg om att världen ändå rör sig framåt, och samman. Sett i ett popkulturellt perspektiv var det för 30 år sedan i högre grad vita män från England och USA som gav sin syn på vad som är fel i världen.

Den utvecklingen, historien, pulserar i »Paper Planes«, fysiskt, i form av den lojt vaksamma alarmupptaktsgitarren från The Clashs »Straight To Hell«. Men medan Joe Strummer 1982 mässade gravallvarligt – det är i sig inget anmärkningsvärt, det är ett gravallvarligt ämne – om världens absoluta elände, drog alltså M.I.A och producenten Diplo på för fullt i effektlådan. De drog också in ett gäng ungar (från invandrartäta Londonstadsdelen Brixton, central även för The Clash) för refrängen − lånad från Wreckx-n-Effects lattjodänga »Rump Shaker« −och tog på samma gång ett par rätt schyssta danssteg på väg mot revolutionen.

»Paper Planes« gav snabbt upphov till en rad remixer, officiella och inofficiella, från etablerade namn som 50 Cent, Freeway och Lil’ Wayne, liksom från nya som Afrikan Boy, Rye Rye och Esau Mwamwaya.

Är detta − remixer, covers, kopiering, bearbetning − i sig ett kvalitetsmått?

Kanske.

Utmärkande för samtida musik under 00-talet var ju dj-funktionens genomslag. Med ett i princip oändligt urval blev det ännu viktigare, viktigast, att sortera och kombinera. Att i det läget klippa ihop något som fler vill använda, det är ändå något visst värt.

M.I.A. och Diplo, dj:n och producenten hon samarbetat med sedan starten, båda förenade i ett intresse för musik och kultur utanför lattegetto-mittfåran (och samtidigt med en osviklig, kanske oundviklig, känsla för vad som fungerar där, mp3-bloggarna stod minst sagt på tå inför »Paper Planes«), gjorde under 00-talet kul, ja, godmodig, pop. På Kala bjöd de in rappande australiensiska aborigintioåringarna The Wilcannia Mob (i »Mango Pickle Down River«). M.I.A. reste till Indien och Trinidad, samplade Jonathan Richman, samplade Pixies, samplade Bollywoodklassiker.

De blandade hejvilt, med fast hand. Och de var kul.

M.I.A. började, under det namnet − lånat från militärens missing in action, vilket hennes far, tamilsk motståndsman och anledningen till att familjen Arulpragasam tvingades lämna Sri Lanka för London, var under perioder − som bild- och videokonstnär. Utbildad på St Martins, kompis med Justine Frischmann från britpoprockgruppen Elastica och succédesignern Luella Bartley. Hennes digitala revolutionsromantiska klipp-och-klistra-estetik, schabloner av tigrar, afrikanska batikmönster, utfrätta pixlar, en bildskärm som har spruckit upp, en hårddisk som defragmenteras, plastskrot, billiga delar som häftas snarare än fogas ihop, hjälpligt, till synes något alla kan göra, går igen i musiken.

Det ser enkelt ut, kul, det låter inte alls komplicerat.

Vore det inte för att det då och då smäller till – av skott, av blixtgeniala infall – skulle man kanske inte tänka på att det är musik som handlar om något särskilt.

Men så som M.I.A. gör det går det inte riktigt att låta bli att lyssna på vad hon har att säga.

Jenny Damberg är webbredaktör på DN På Stan. Hon har tidigare skrivit om The Essex Greens »The Late Great Cassiopia« på Nollnolltalet.se. Jenny tycker att »Paper Planes« är 00-talets åttonde bästa låt.

Lyssna också på:

M.I.A., »Bucky Done Gone« (singel & albumspår, Arular, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Galang« (singel & albumspår, Arular, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

M.I.A., »Boyz (The Twelves remix)« (remix, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

4. Broder Daniel, »Shoreline«

Publicerat den 28 December 2009 under Listan av Gästskribent. 8 kommentarer.

4. Broder Daniel, »Shoreline«
(singel & albumspår, Cruel Town, 2003)

Gästskribent: Anna Swantesson

Broder Daniel.Cheferna på TV4 måste antingen ha varit lite godtrogna eller märkligt streetsmarta med framtidskoll. De litade i alla fall på redaktionen för Sen Kväll Med Luuk när de hösten 2001 tyckte att Broder Daniel, ett i ärlighetens namn halvsmalt indieband, skulle göra comeback i deras allra största talkshow. Ett program där Madonna, Bruce Springsteen och Roxette tidigare hade varit gäster. Dessutom skulle Kronprinsessan Victoria medverka i samma program. Det skulle vara ungefär som om [ingenting] spelade hos Skavlan istället för Melody Gardot.

Kanske lät sig TV4-folket övertalas av att den där nya svenska popstjärnan i matroskläder spelade bas i bandet och att killen som gjort P3-hitten »Mon Amour« spelade gitarr. (Dock föga troligt att de gick igång på att Embassy-Fredrik medverkade på tamburin.)

YouTube Preview Image

Luuk-uppträdandet var fantastiskt, det kändes som en omedelbar klassiker, men det var det som hände efteråt som var intressant. För bandets comeback kom av sig och det dröjde två år innan »Shoreline« släpptes på riktigt.

Varken jag eller någon jag kände hade börjat ladda ner musik från nätet ännu. Det enda sättet att få tag på musik var på hederliga cd-skivor. Jag tror att det var Sladjan Osmanagic (numer fotbollsexpert, då bandbokare på Sen Kväll Med Luuk) som läckte ut en skiva med uppträdandet på cd. Den vintern ville alla ha den där skivan. Den var sjukt eftertraktad. Jag kommer till och med ihåg att de utvalda gick omkring och bar på den i jackfickan, dels för att imponera, men framförallt för att man kanske skulle till en krog där man ville höra låten (risken fanns ju att dj:n inte fått tag på skivan).

Det här var dimmiga dagar av dans dans dans och det är svårt med minnet. Men när jag blundar och lyssnar på den där bootlegen så ser jag någon snubbe från klubbkollektivet Bomben, förmodligen Gustav Gelin, framför mig. Full som en kastrull. Röd i ansiktet. Uppsnärjd i det blå, på en bardisk på den lilla baren Och Det Stora Havet på Södermalm. Lycklig men med tårar i ögonen. Vi-mot-dom-näven i luften. Skrålandes:

Ever since I was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
For all my life I’ve been waiting
For something lasting
You lose your hunger and you lose your way
You get confused and then you fade away
Oh this town
Kills you when you are young

YouTube Preview Image

Popmusik handlar väldigt mycket om tröst. Att få känna att man inte är ensam. Någon annan har känt samma sak förut och nu känner vi det tillsammans. Den skakar om, omfamnar och innesluter.

Det finns inget svenskt band som är bättre på det än Broder Daniel.

Broder Daniel är den där sortens grupp som räddar liv. Och att de bokstavligen gjort det förstod man på riktigt efter Anders Göthbergs bortgång när man läste inläggen på BD:s hemsida. Broder Daniel gör saker med en på fyra minuter som inte fem år hos en psykolog kan hjälpa en med.

När Broder Daniel slog igenom påstods det att Henrik Berggren inte kunde sjunga och att bandet inte kunde spela. Det må vara hänt, även om de flesta av oss inte håller med. Men de kan rädda liv, och det är det väldigt få band som kan.

Anna Westman Swantesson är journalist och har skrivit om Hot Chip och T.I. längre ner på Nollnolltalet.se-listan. Hon tycker att »Shoreline« är 00-talets tredje bästa låt.

Lyssna också på:

The Plan, »Let’s Leave« (singel & albumspår, The Plan, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Franke, »Ställs mot dig« (singel & albumspår, Optimismens hån, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Bad Cash Quartet, »Big Day Coming« (singel & albumspår, Outcast, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

6. Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«

Publicerat den 26 December 2009 under Listan av Gästskribent. 14 kommentarer.

6. Håkan Hellström, »Känn ingen sorg för mig Göteborg«
(singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Gästskribent: Johan Scheele

Håkan.I början av nittiotalet gjorde kvällstidningarna varje sommar ett uppslag om en Ulf Lundell-spelning, kanske en turnépremier, vem vet. En artikel om någon Janne Bark på gitarr och intervjuer med de allt äldre »pojkarna längst fram«, de som drack massa öl, kunde sjunga med i alla texter och hade sett Uffe varenda år sedan tiden då en dålig potatisskörd fick folk att emigrera till Amerika.

»Känn ingen sorg för mig Göteborg«.

Egentligen finns alla ledtrådar till Håkans storhet fångad i den nästan fyra minuter långa debutsingeln. Den fina, lite aviga melodin, det karaktäristiska sättet att sjunga. Men också det där andra. Den där spontana glädjen, manifesterat av små falsettjut och utrop (Ett »Eyh!« efter 3.09) som han inte verkar kunna låta bli − precis samma impuls som blivit ett »Be-bop-a-lula« eller ett »Stick Martin!« på senaste skivan. Och de där trummorna som liksom snubblar runt i bakgrunden som en föraning av den samba som blommade ut på uppföljaren och en musikalisk upptäckarglädje.

Och så texten. Hemingway skrev i Livet är en fest, boken om hans tjugotal i Paris, att det ända sättet att skriva är att börja med den »sannaste meningen man känner till«. Håkan staplar sådana små skärvor av sanning (eller av andras låttexter…) på varandra.

YouTube Preview Image

Men när man vänder sig om efter tio år är det lätt att ha glömt. Att det inte var så självklart då, att han var bra, Håkan. En vän påminde mig igår. »Fan, det är intressant, när man hörde ›Känn ingen sorg‹ första gången, det var ju en bra låt, men man visste liksom inte om det var typ en Joakim Hillson«. Och visst, bakgrunden i Broder Daniel och Honey Is Cool ingav ju respekt och debuten blev nästan unisont hyllad, men innan det, innan recensionerna, innan han seglade på allas armar på Night Life, innan han kysstes av Bjurman − några dagar så visste folk inte riktigt.

Personligen minns jag ingen tvekan. Som jag kommer ihåg det räckte det med det första ackordet och ett vingligt »Ge mig arsenik«, sedan visste jag.

Och jag tror vi närmar oss något där. Att vara med från början, veta direkt.

Ni vet. Man är kanske typ tjugo, pluggar på universitet i någon stad. Går ut, ramlar omkull, landar i ett vardagsrum, vargtimmen, spelar Lill Lindfors Du är den ende eller Van Morrissons Astral Weeks-skiva. Någon Northern Soul-samling kanske. Man har tappat hoppet om ett långt och lyckligt äktenskap med någon samtida musik. Britpopen och grungen, som man egentligen träffade i en mer lämplig ålder, hade liksom inte blivit mer än några gamla ex som man fortfarande sprang på ibland. Hip hopen, soulen som enstaka nätter av lust, men inget långsiktigt.

Så kommer »Känn ingen sorg för mig Göteborg«.

2009 avslutar modetidningen Bon ett årtionde genom att citera »Känn ingen sorg för mig Göteborg« i decenniets sista ledare: »Ge mig nåt som tar mig någonstans«. Och i någon kvällstidning samma år: ett konsertuppslag, en artikel om någon Daniel Gilbert på gitarr och de där allt äldre pojkarna och flickorna längst fram, de som kan alla texterna och har varit med sedan, tja − när det började med den där singeln, ni vet, den som definierade det svenska nollnolltalet.

Jag föraktade såklart de där Uffe-pojkarna-längst-fram, då i början av nittiotalet.

Och nu. Till mitt försvar, i all ängslighet, vill jag säga att jag inte står längst fram. Jag kan förvisso texterna och för inte så länge sedan, tror det var Way Out West 2008, lyfte jag ölstinn upp en främmande man av misstag under en konsert. Sedan sjöng vi med till »Tro & Tvivel« i förbrödring.

Jag förstår hur det ser ut.

»För livet går vidare, och Håkan följer med.«, skrev David Hylander om »Tro & Tvivel« på plats 46 på den här listan. Och vafan. Det är väl bara att erkänna. Det får nog bli så. Det är värt en lätt bismak av Ulf Lundell och pojkarna längst fram.

Johan Scheele är journalist. Han tycker att »Känn ingen sorg för mig Göteborg« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Håkan Hellström, »Ramlar« (singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Håkan Hellström, »En vän med en bil« (singel & albumspår, Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Håkan Hellström, »Kom igen Lena!« (singel & albumspår, Det är så jag säger det, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

8. Daft Punk, »One More Time«

Publicerat den 23 December 2009 under Listan av Gästskribent. 6 kommentarer.

8. Daft Punk, »One More Time«
(singel & albumspår, Discovery, 2001)

Gästskribent: Billy Rimgard

Daft Punk.De bästa låtarna är de som handlar om sig själva. Som Kylie Minogues »Can’t Get You Out of My Head« vars titel lika mycket anspelar på la-la-la-melodin som på någon okänd du-person. Eller som Daft Punks »One More Time«, vars monotona loop påhejas av Romanthonys söndervridna röst som fyller något innehållslöst med mening.

Daft Punks Discovery var inte ett vanligt album. Parallellt med inspelningen av musiken skrevs manuset till filmen Interstella 5555 som senare förverkligades av animelegenden Leiji Matsumoto. Filmen saknar dialog och det som ackompanjerar hjältarna som kidnappas från sin hemplanet för att exploateras av cyniska skivbolag på jorden är fullängdaren i sin helhet.

När man tittar tillbaka känns det mer och mer som att det är omöjligt att separera de två. Albumet är så noggrant arrangerat för att passa handlingen att Discovery måste betraktas som en del av ett konceptuellt verk. Om inte annat så är det en klädsam ursäkt när man sitter i soffan och storbölar till de sista skälvande tre minuterna av »Too Long« (hjälten! statyn! barnet!).

När Interstella 5555 börjar står Stella, Arpegius, Baryl och Octavius och framför sin hit »One More Time« som galaxens coolaste band.

YouTube Preview Image

* Här skulle vi vilja ha klippet från Interstella 5555, men det går av någon outgrundlig anledning inte att bädda in. Finns här.

Deras uppträdande är så bländade att militärerna i rymdskeppen sitter fastklistrade framför tvn och därför missar när Onda Skivbolaget stormar planeten för att kidnappa dem.

Det är uppenbart varför det är en hit som skulle fungera lika bra på jorden som på deras hemplanet: »One More Time« är fluff. Den handlar om upprepning, om sig själv.

Nedplocket och uppbyggnaden är sådana klassiska klichéer att titeln »One More Time« lika gärna kan syfta på dansmusikens regelmässiga arrangemang. Upprepa den där loopen en gång till. Sjung med oss i de här betydelselösa orden en gång till. Go nuts när beatet kommer tillbaka en gång till.

Nedtecknad blir texten en lång rad tomma fraser, uttryck som låter bra bredvid varandra, och i normala fall skulle den ha tillhört en dussinlåt som fått en handfull spelningar i reklamradion och sen dött. Men över musiken förvandlas den plötsligt till en vädjan om att få greppa de där sista magiska ögonblicken i natten.

Stäng inte än, vi vill dansa en gång till. Låt det här aldrig ta slut, vi vill skrika en gång till. Om det måste vara över, låt oss komma tillbaka imorgon kväll. En gång till.

»One More Time« är lysande som parodi på popmusik vars lyrik kommer undan med formuleringar som »she loves you yeah yeah yeah«, men den är också den perfekta hymnen till natten när allting är möjligt, där alla bekymmer lämnades hemma för några timmar i stroboskopljuset. Den är i hela sin uppenbarelse en motsägelse som gör att vi inte vet om vi ska le och diskutera dess meta-betydelser eller om vi ska slänga händerna i luften och dansa. Oftast gör vi därför både och.

Billy Rimgard är musikskribent och har bidragit med texter om Phoenix och Felix Da Housecat till Nollnolltalet.se. Han tycker att »One More Time« är 00-talets allra bästa låt.

Lyssna också på:

Daft Punk, »Superheroes« (albumspår, Discovery, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Daft Punk, »Harder, Better, Faster, Stronger« (singel & albumspår, Discovery, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Mylo, »Drop The Pressure« (singel & albumspår, Destroy Rock & Roll, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: ,

13. R. Kelly, »Ignition (remix)«

Publicerat den 19 December 2009 under Listan av Gästskribent. 8 kommentarer.

13. R. Kelly, »Ignition (remix)«
(singel & albumspår, Chocolate Factory, 2003)

Gästskribent: Emelie Thorén

R. Kelly.Nollnolltalet-redaktionen har tjatat på mig i flera veckor om att jag ska skriva om »Ignition (remix)«. Jag har hela tiden sagt nej, för jag vet inte hur jag skulle börja, hur jag skulle kunna beskriva det halva årtionde som den låten representerar för mig. Den är ett anthem för en svunnen tid som känns som igår, men som ändå har en helt annan Emelie i huvudrollen.

Första gången jag hörde »Ignition (remix)« var i källaren på Sinners, källarlokalen bredvid Spy Bar, ni vet; jag tror den hette Chiaro innan. Måste ha varit sent 2003. Jag var kär i dj:n och jag och Lovisa och Quetzala stod där och lallade med varsina High school swimmingpool i näven och en cigg i den andra och kollade på alla dessa exotiska människor som mitt i vintern var Thailands-bruna och hade tuttarna närmare hakan än naveln.

Och så plötsligt… »Now usually I don’t so this but-aaah…« och aldrig någonsin hade jag tidigare hört en så självklar låt. Den var så enkel och omedelbar. Jag som inte ens var särskilt förtjust i hiphop och r’n'b tyckte det var det sexigaste jag någonsin hört, texten var som gjord för mig och mitt liv, i’m like so what i’m drunk, och refrängen satte sig som det ljuvligaste av tuggummin i huvudet. Tuut tuut. Beep beep. Och till skillnad från så många andra instant hits, tänk »Hey Ya!« till exempel, så tappade den aldrig sin storhet. Jag får fortfarande samma bubbliga lyckorus i magen, den gör mig alltid lite lite snyggare och alltid lite lite mer sassy och classy.

YouTube Preview Image

Sedan följde den mig genom flera år av Riche, vin, olycklig kärlek, stunder av lycka, luggfrisyr, förfester, efterfester, den där dj:n, andra dj:s, andra killar, baile funk, Nöjesguiden, popmusik, Unge Werther-känslor, soliga bryggor, bloggelektro, gråtblandade skratt och skrattblandad gråt, fosterställning, öl i plastglas, mentholcigg och Metropolis. Allt i en enda röra, en röra där»Ignition (remix)« och det gråtblandade skrattet var de enda konstanterna. Inte särskilt vare sig sassy eller classy, men det hör liksom inte hit.

Jag vet inget om hiphop. Eller r’n'b. Jag har nog bara hört tio låtar med R. Kelly. Men jag har hört en jävla massa andra låtar och andra genrer de senaste tio åren, tillräckligt många för att säga att det blir fan inte bättre än »Ignition (remix)«. It’s bigger than hip hop.

Emelie Thorén är journalist. Hon tycker att »Ignition (remix)« är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

R. Kelly feat. Sean Paul & Akon, »Slow Wind (remix)« (remix, Remix City, Vol. 1, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

R. Kelly feat. T.I. & T-Pain, »I’m A Flirt (remix)« (singel, Double Up, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

R. Kelly, »Happy People« (singel, Happy People/U Saved Me, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

14. Beyoncé feat. Jay-Z, »Crazy In Love«

Publicerat den 18 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

14. Beyoncé feat. Jay-Z, »Crazy In Love«
(singel & albumspår,
Dangerously In Love, 2003)

Gästskribent: Maria G Francke

Beyoncé och Jay-Z.Vissa låtar har en oförklarlig energi: man stannar upp, lystrar, måste bara befinna sig i låten tills den är över. Det handlar inte bara om att släppa det man har för händer, det handlar om att försätta sig i ett annat sinnestillstånd.

Och snart vill man befinna sig där igen. Musik som knark. Musik att sätta på repeat. Att dansa till ensam hemma för att samla på sig energi. Från noll till hundra på nolltid och sedan öka. Det är en låt för förfest och efterfest. Det är en låt att sminka sig till, att städa till och att hångla till.

Beyoncé och Jay-Z fick kort sagt till det på Beyoncés solodebut 2003.

Blåsintrot och den påträngande basen kör över en lika effektivt som de massiva gitarrerna som brukar inleda en Ramoneslåt. Lyssna nu då, försvinn inte, det kommer mer, blir bättre.

Och så blir det. Jay-Z:s »Yes! So crazy right now!« och Beyonces åh-åhande lovar mycket i inledningen, de båda pockar och hetsar och det sprakar elektriskt om kärleksparet i studion och deras energi överförs trådlöst in i lyssnaren. De gapar helt enkelt efter mycket − och sedan följer nästan fyra minuters ren popmagi. Det är kommersiell pop när den är som allra mest förförande, som allra sexigast.

Två släktingar till »Crazy In Love« är »I’m So Excited« med Pointer Sisters och »Walking On Sunshine« med Katrina & The Waves. Det är rak attack. Pang på rödbetan. Man kan inte göra annat än att kapitulera inför musik av den kalibern.

YouTube Preview Image

»Crazy In Love« är dessutom en sån där låt som går över alla genregränser − it don’t matter if you’re black or white, liksom. Den funkar lika bra på obskyra källarklubbar som på svenniga firmafesten. Herregud, den kunde till och med överleva att bli signaturmelodi till en svensk talkshow, Robins i SVT. Det är tungt. Se på »Friday I’m In Love« med The Cure som Andra Avenyn effektivt tog död på.

Maria G Francke är featureredaktör på Sydsvenskan. Hon tycker att »Crazy In Love« är 00-talets fjärde bästa låt, och att Rufus Wainwrights »Go Or Go Ahead« är den allra bästa.

Lyssna också på:

Destiny’s Child, »Lose My Breath« (singel & albumspår, Destiny Fulfilled, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Beyoncé, »Work It Out« (singel från soundtracket till Austin Powers: Goldmember, 2002)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Beyoncé feat. Slim Thug, »Check On It« (singel, 2005)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

16. Sébastien Tellier, »La Ritournelle«

Publicerat den 16 December 2009 under Listan av Gästskribent. 2 kommentarer.

16. Sébastien Tellier, »La Ritournelle«
(singel & albumspår, Politics, 2004)

Gästskribent: Stefan Westrin

Sebastién Tellier.I en av nollnolltalets bästa romaner, Roberto Bolaños 2666, träffar den spanske filosofen Amalfitano en ung, boksynt apotekare, och förhör sig om hans favoritböcker. Det visar sig att apotekaren gillar till exempel Herman Melvilles långnovell Bartleby och Franz Kafkas novell Förvandlingen. Inte med ett ord nämner han de båda författarnas stora romaner, Moby Dick och Processen.

»Vilken ledsam paradox, tänkte Amalfitano. Nu för tiden är till och med boksynta apotekare för rädda för att ta sig an de stora, ofullkomliga, forsande verken, böcker som blixtrar fram stigar in i det okända. De väljer de stora mästarnas fulländade övningsstycken. Eller, vilket egentligen är samma sak: de vill titta på när de stora mästarna sparrar, men de har inget intresse av verklig strid, när de stora mästarna kämpar mot det där, det där som sätter skräck i oss alla, det där som kuvar oss och sporrar oss att gå vidare, genom blod och dödliga sår och stank.«

När det gäller Roberto Bolaños eget författarskap så tror jag att framtiden kommer att ge Amalfitano fel. Trots att han också åstadkom fantastiska noveller kommer han att fortsätta läsas för sina verkliga strider, De vilda detektiverna och kanske framför allt just 2666, vidunderliga tusensidorsromaner som kämpar sig fram genom blodet och såren och stanken. De kanske är tungrodda, eller rent av tjatiga i långa stycken, men mitt i all den stora komplexiteten löper ett pärlband av litterär storhet som gång på gång får läsaren att tappa andan av hänförelse.

Sébastien Telliers eleganta novellsamling under nollnolltalet hette Sexuality och kom 2008: elva snygga stilövningar i fransk sexy time-pop varav en, »Divine«, blev sången på allas läppar när den blev utnämnd som Frankrikes bidrag till Eurovision-spektaklet. Men hans stora, brötiga roman till album, den som blixtrade fram stigar in i det okända, hette Politics och kom några år tidigare.

Och den sällsynt stora pärlan i det ostronet heter »La Ritournelle«.

YouTube Preview Image

Jag har ännu inte sett någon pop-förståsigpåare som lyckats förklara dess storhet med ord. Men det var något av det vackraste som hände under nollnolltalet. Förmodligen är det något av det vackraste du kommer att få höra under hela ditt liv.

Stefan Westrin är frilansjournalist och medverkar regelbundet i Musikmagasinet Novell. Han har tidigare skrivit om Antony & The Johnsons »Cripple & The Starfish« på Nollnolltalet.se.

Lyssna också på:

Sébastien Tellier, »Divine« (singel & albumspår, Sexuality, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Air, »Playground Love« (från soundtracket till The Virgin Suicides, 2000)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Phoenix, »Long Distance Call (Sébastien Tellier remix)« (remix, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

17. Morrissey, »First Of The Gang To Die«

Publicerat den 15 December 2009 under Listan av Gästskribent. 20 kommentarer.

17. Morrissey, »First Of The Gang To Die«
(singel & albumspår, You Are The Quarry, 2004)

Gästskribent: Klara Grape

Morrissey.Varje småstad har nog sitt fotbollsgäng. Ni vet de där killarna som hängt ihop sedan de var fem år gamla och gick i fotbollsskola på söndagarna.

I stan jag växte i upp var fotbollskillarna de fräckaste. De hade namn som Martin, David eller kanske Tobbe. De använde rikligt med hårgele och hade jeans från Diesel. Detta var killarna som de flesta av tjejerna hade en crush på, och själva tyckte de bäst om brudarna i handbollslaget. Typ Tessan och Lollo.

Fotbollskillarna brydde sig inte speciellt mycket om musik och ansåg ungefär att den som lyssnade på något annat än NRJ, eller hade en t-tröja med ett bob hund-tryck på, var estet.

Hur som helst gick tiden, som den i regel gör, och fotbollsgänget tog studenten. Någon av dem började spela i Häcken och en annan slutade helt att lira boll.

En tredje fortsatte i stans A-lag och jobbade kvar på McDonalds. Det är här någonstans jag kommer in i bilden. Det är bland cheeseburgare och pommes som undertecknad för första gången på allvar snackar med en av de klassiska fotbollskillarna. Arbetsledaren på McDonalds, vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Krallan.

Det var sommar, kanske juni månad och vädret var topp. I restaurangen var det mycket att göra och burgarna langades ut i 180 km/h. Radion spelade P3, samma låtar gång på gång. Själv väntade jag mest på en låt, Moz senaste. Den lite vemodigt mäktiga om Hector. Han som var den första i gänget att droppa av. Minns att jag älskade den dramatiska texten, melodin och det där gitarrsolot.

YouTube Preview Image

Detta var också sommaren då en av fotbollskillarna tragiskt gick bort. Hur har ingen betydelse, men alla snackade om det och trots solen låg en dyster ton över stan.

Det var den första lugna stunden efter ett hektiskt arbetspass och vi stod ett gäng bakom fritösen och pustade ut med varsin syrup-cola. Ur radion skrålade Morrissey och plötsligt tittade jag på Krallan och började berätta. Jag förklarade att jag tänkte på honom och hans polare när jag hörde låten. Vännen, döden, Hector och sommaren som försvann.

Krallan blev tyst, lyssnade för första gången på melodin. Han tittade allvarligt på mig och skulle precis säga något men avbröts av en busslast från Karlskrona. Hector glömdes bort, timmarna gick och vi stämplade ut.

Dagen därpå dök han upp i personalrummet med ett leende. Krallan tittade på mig och berättade att han hade lyssnat på »First Of The Gang To Die« med Morrissey. Han gillade den. Han hade tänkt efter, tänkt på sin vän. Han sa att det var fint.

Jag kan knappast beskriva stoltheten jag kände när jag cyklade hem till Malmgatan den där sommarkvällen. Jag hade fått en av fotbollskillarna att lyssna på Moz. Och inte vilken fotbollskille som helst.

Klara Grape är journaliststudent och dj. Hon har tidigare skrivit på Nollnolltalet.se om The Tough Alliance »Make It Happen«.

Lyssna också på:

Morrissey, »Irish Blood, English Heart« (singel & albumspår, You Are The Quarry, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Morrissey, »I Have Forgiven Jesus« (singel & albumspår, You Are The Quarry, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Morrissey, »You Have Killed Me« (singel & albumspår, Ringleader Of The Tormentors, 2006)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

19. Kings Of Convenience, »I’d Rather Dance With You«

Publicerat den 13 December 2009 under Listan av Gästskribent. 1 kommentar.

19. Kings Of Convenience, »I’d Rather Dance With You«
(singel & albumspår, Riot On An Empty Street,

Gästskribent: Kajsa Lindström

Kings Of Convenience.Det dröjer tre år mellan Kings Of Convenience debut Quiet Is The New Loud och uppföljaren Riot On An Empty Street. Frontfiguren Erlend Øye har flytt regniga Bergen till ett möjligheternas Berlin med soloprojekt och uppstart av nya bandet The Whitest Boy Alive.

Jag själv är nyss fyllda 16 och fattar inte vem som är vem av Kings Of Convenience och Queens Of The Stone Age. Samtidigt får Björks tidiga grejer en revival bland senåttiotalisterna, Mew släpper Frengers, bob hund firar 10 år och en av dem i Kaizers Orchestra spelar pumporgel med gasmask. Norden känns skitcoolt.

»I’d Rather Dance With You« är inte epokavgörande på något sätt. Jag kan inte heller säga att jag tycker att den definierar nollnolltalet. Men kanske är lite det som är grejen med bra poplåtar; man behöver inte riktigt förstå vad eller varför. Det är skivorna som gör avtryck som räknas, som man plockar fram år senare och blir kompis med på nytt.

YouTube Preview Image

Den här låten tar upp något så okomplicerat som att bli förälskad bara för en kväll och inte hitta en enda anledning till varför man skulle prata hellre att dansa tillsammans. Anspråkslöst, men på samma gång så ofrånkomligt tidlöst. Arrangemangen faller med enandet av folkpopens akustiska gitarrer och jazzfunkens repetitiva sväng in i under samma rubrik. Svänget, ja. Åh, vi har ju inte ens börjat prata om svänget än.

Kajsa Lindström är journalist och redaktör för webbpublikationen Popponny. Hon tycker att »I’d Rather Dance With You« är 00-talets bästa låt. Hon har också skrivit om Phoenix »Too Young« på Nollnolltalet.se

Lyssna också på:

Kings Of Convenience, »I Don’t Know What I Can Save You From (Röyksopp remix)« (remix, Versus, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Cornelius, »Drop (Kings Of Convenience remix)« (remix, DJ Kicks: Erlend Øye, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Whitest Boy Alive, »Golden Cage (Fred Falke remix)« (remix, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell