Det ska vara en låt från Göteborg då va. När Nollnolltalet.se:s läsare valde bland låtarna på plats 51-60 fick Broder Daniel flest röster, följda av Håkan Hellström. Bland låtarna på plats 41-50 var den mest populära…
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
…men bara med minsta möjliga marginal. »Maple Leaves« fick 65 röster. Hellströms »Tro & Tvivel« fick 63. Och för för andra gången i rad dominerar Göteborg våra små läsarundersökningar. Vi brukar ju redovisa bronsplatsen också. Den gick till Jay-Z och »99 Problems« som 44 av er gillade bäst. Huruvida det beror på att Brooklyn på något sätt är USA:s Göteborg låter jag vara osagt.
Vi röstar la en gång till, eller vad säger ni? Gött mos.
32. Kylie Minogue, »Can’t Get You Out Of My Head«
(singel & albumspår, Fever, 2001)
Jag hade en bild i huvudet av att »Can’t Get You Out Of My Head« var Kylie Minogues comeback-singel, men det stämmer inte: hennes första Englandsetta på tio år hette »Spinning Around« och kom året innan. Det är ett klassiskt discobubbligt örhänge, en bra illustration på att den gamla såpaprinsessan från Melbourne besatt en klass som hennes konkurrenter på världens försäljningslistor saknade.
Samtidigt får man anstränga sig för att minnas »Spinning Around« så här tio år senare. Utan det som komma skulle, utan »Can’t Get You Out Of My Head«, hade Kylie fortfarande mest varit ihågkommen för Stock, Aitken & Waterman-hitsen från slutet av 80-talet.
»Can’t Get You Out Of My Head« är på många sätt en perfekt ögonblicksbild från det tidiga 00-talet. Det oktavbasiga syntsoundet, korsbefruktningen av creddig klubbmusik och bred listpop, den svala, polerade ytan: den hade allt det som det Oasis-svettiga 90-talet inte hade haft, och som det nya millenniet ville ha. »Can’t Get You Out Of My Head« var helt enkelt en av de där sällsynta singlarna som definierar sin tid. Den sålde över i en miljon exemplar och gjorde Kylie Minogue till en modern popikon.
Framgången verkade dessutom ge henne en kreativ nytändning. Få artister har producerat ett sådant fulländat pärlband av kommersiellt framgångsrika singlar som Kylie under 00-talet, alla med samma kombination av sval elegans och sugande dansgolvssensualitet.
När man lyssnar på »Can’t Get You Out Of My Head« igen, åtta år efter att den toppade världens topplistor, är det slående hur återhållen, nästan minimalistisk, den är. Det är en perfekt avvägd poplåt, med samma enkelhetens genialitet som i , säg, The Supremes»You Can’t Hurry Love«. Inte en ton, inte ett trumslag i onödan.
Det finns bättre låtar från 00-talet än »Can’t Get You Out Of My Head«, men frågan är om det finns någon som lika exakt definierar ordet hit i dess allra mest positiva bemärkelse.
David Hylander är redaktör för Musikmagasinet Novell, vars senaste nummer gick till tryck sent i går natt. Han är också redaktör för Nollnolltalet.se.
Lyssna också på:
Kylie Minogue, »I Believe In You«(singel, 2004)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Kylie Minogue, »Wow«(singel & albumspår, X, 2007)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.
33. The Embassy, »Some Indulgence«
(singel & albumspår, Tacking, 2005)
Det tar inte ens en sekund för »Some Indulgence« att skilja sig från alla andra poplåtar, att etablera sin totala och distinkta särart. Ett spetsigt trumbeat som smattrar igång, och så den enkla, stönande röstsamplingen som är omöjlig att ta miste på och omöjlig att tänka sig »Some Indulgence« utan. Inte ens en sekund, och det räcker för att fånga lyssnaren; räcker för att slå fast: det här är något annat än en vanlig, förgänglig indiepopdänga.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Det går inte att underskatta The Embassy som stigfinnare för svensk pop på 2000-talet. De kom från en renodlad indiebakgrund, från en värld som i början av årtiondet dominerades av teoretiserande tråkelektronika och Sarah Records-såsig tweepop. Med »Some Indulgence« och Tacking, skivan som följde, sänkte The Embassy bojen som svensk indie hade seglat mot, och kryssade ut på öppet hav. Det var en nödvändig kursändring mot varmare breddgrader, och det känns inte särskilt kontroversiellt att påstå att utan The Embassy hade varken The Tough Alliance, Studio eller Air France fått de genomslag de sedermera fick, även i konservativa popkretsar.
The Embassys särart fanns lika mycket i estetiken som i musiken. Pressbildernas motorbåtsmunderingar, Brideshead Revisited-estetiken i Tacking-konvolutet − idag är det popestetiskt allmängods, men 2005, för en indiepublik med begränsad horisont, var det något nästan förbryllande nytt. Det gjorde intryck; gav mod att lyfta blicken.
Och dessutom: det där mekaniska men ändå på något sätt sensuella stönet, den skorrande basgången, melodin i manisk, målmedveten framåtrörelse, utan tid att stanna för någon egentlig refräng − tills den bryter samman i ett skimrande, ordlöst evighetsoutro.
»Some Indulgence« behöver inte ens en sekund för att sätta sig i medvetandet, men man förstår att det har krävts en lång strävan för att nå fram till just den sekunden. Att det har tagit år av irrfärder och misslyckade försök för Fredrik Linson och Torbjörn Håkansson att renodla den konceptuella klarheten och det distinkta musikaliska uttrycket i »Some Indulgence«.
På det viset är den unik − nästan. Det finns ytterligare en svensk poplåt från 00-talet med samma sällsynta egenskaper.
Men det är, som det heter, en annan historia.
David Hylander är frilansjournalist och redaktör för Nollnolltalet.se. Han tycker att »Some Indulgence« är 00-talets tjugoandra bästa låt.
Lyssna också på:
The Embassy, »It Never Entered My Mind«(albumspår, Futile Crimes, 2002)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Studio, »No Comply«(singel, 2006)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
The Tough Alliance, »Neo Violence«(singel & albumspår, A New Chance, 2007)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.
34. Annie, »Heartbeat«
(singel & albumspår, Anniemal, 2004. Remixad av Alan Braxe)
En gammal, sliten vän fick nya kläder i mitten av 00-talet: den pumpande, malande basgången. Den som inte skuttar eller knorrar eller dansar uppför oktaverna, utan bara pulserar, rakt, stadigt, evigt, med samma hypnotiserande regelbundenhet som kroppens autonoma nervsystem.
Det var framför allt en handfull franska pophouseproducenter som någon gång runt 2004 återupprättade detta slitna musikaliska grepp − annars en standardlösning i deppig brittisk poprock från 80-talet − genom att placera det i ett nytt sammanhang. Lyssna på vad Jacques Le Conte gör med Gwen Stefanis r’n'b-pop i sin remix av »What You Waiting For«. I hans händer blir Stefanis lättviktiga Kylie-pastisch till en hisnande bilfärd genom en neonindränkt midnattsmetropol, precis så som man i grund och botten vill att all disco ska låta. Det är basgången, den pumpande, malande, avgrundsdjupa basgången, som gör det.
Alan Braxe åstadkom samma sak när han gjorde om Annies »Heartbeat«. Originalet är en utmärkt pophit, med en sugande kontrast mellan Annies ljusa, fjäderlätta popröst och textens bitterljuva undertoner.
Men när Braxe skalar bort all funkpopig garnering och låter basen pulsera bakom, framför och rakt igenom allt annat, blir den något annat, något mer. Hans remix frambesvärjer en känsla av att natten aldrig kan ta slut, att den sträcker sig uppåt, förbi hustaken och ut i universums oändliga vakuum, och att dansgolvet där du befinner dig precis just nu är den glödande ljuspunkten i dess absoluta centrum.
Det är basgången, den avgrundsdjupa, pulserande, eviga basgången, som gör det. Inte så illa för en sliten gammal vän i nya kläder.
David Hylander är redaktör för Nollnolltalet.se, och för Musikmagasinet Novell som snart kommer ut med ett nytt nummer. Han tycker att Alan Braxes remix av »Heartbeat« är 00-talets artonde bästa låt.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Gwen Stefani, »What You Waiting For? (Jacques Le Conte remix)« (singelspår, 2004)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.
Och vem gör inte det? Omröstningen som ställde låtarna på plats 51-60 mot varandra blev en rent västkustsk uppgörelse (försök säga västkustsk flera gånger snabbt, förresten) och vinnaren, med 68 röster i skrivande stund, blev:
Håkan Hellström knep följaktligen andraplatsen med 47 röster på »Magiskt, men tragiskt«, medan Dead Prez »Hip Hop« blev första hiphop-låt på medaljplats med 42.
Första omröstningen på listans övre halva, och konkurrensen börjar bli minst sagt skarp. Ni vet vad som gäller vid det här laget. Rösta loss!
Just nu kan man vara med och rösta fram årets kulturbloggar på Kulturbloggen. Nollnolltalet.se är nominerad som Årets musikblogg och i den öppna kategorin där bloggar ur alla kategorier är representerade.
Vi bli förstås jätteglada om ni som gillar Nollnolltalet.se går in och röstar.
I texten till dagens Nollnolltalet-låt påstår jag att Håkan Hellström bara har blivit bättre och bättre, och att den senaste skivan För sent för Edelweiss är hans bästa.
Håller du med? Eller är Känn ingen sorg för mig Göteborg fortfarande överlägsen?
Säg vad du tycker i kommentarerna, eller delta i Nollnolltalet.se:s opinionsundersökning:
46. Håkan Hellström, »Tro & Tvivel«
(albumspår, För sent för Edelweiss, 2008)
Inför varje nytt Håkan Hellström-album tänker man att den här gången kommer han att göra en besviken.
Än så länge har han aldrig gjort det. Faktum är att Håkan, om man ignorerar sina egna sentimentala band till debutalbumet, har utvecklats med varje ny skiva. Blivit en mer komplett artist, en bättre sångare och låtskrivare och framför allt en överlägsen textförfattare, med förmågan att teckna simpla poplåtar som rika narrativa tablåer.
Det finns också en annan anledning till att Håkan Hellström har fortsatt att beröra oss som var 17 när han slog igenom och som älskade honom då. Som få andra artister har Håkan vuxit upp sida vid sida med oss.
På Känn ingen sorg för mig Göteborg var han där vi drömde om att vara, på ett hustak i Vasastan när solen gick upp över älven. På Det är så jag säger det höll han oss i handen när vi äntligen trillade in på Jazzhuset för första gången. Han var lite äldre, visserligen, men ändå på något sätt i fas med vad vi kände.
När Ett kolikbarns bekännelserkom ut tre år senare hade vi också blivit äldre, ramlat in i några taxibilar för mycket, och börjat fundera på vart vi var på väg i livet. Då var Håkan där, inte med en ny Kom igen Lena! utan med en 31-årings insikt om livets eländen och sanningar. Jag lyssnade på Ett kolikbarns bekännelser som den fiktiva lillebrodern från »Känn ingen sorg för mig Göteborg«. Som den som behövde Håkans råd, och fick det. Håkan Hellström har byggt upp en mediebild av sig själv som en slags Peter Pan-figur: evig tonårsnaivt ung. När man lyssnar på hans musik inser man att bilden är falskt. Ett kolikbarns bekännelser är en vuxen skiva.
Ännu mer så För sent för Edelweiss, det rikaste och jag vill säga bästa album som Håkan Hellström (eller någon annan svensk det här årtiondet) har spelat in.
Det är en skiva som blickar bakåt, men som också har levt tillräckligt för att kunna förmedla en annan berättelse än sin egen. Jag vet inte vem »Långa vägar« handlar om, om det två vännerna i bilen är människor i Håkans närhet som halkade snett, eller om de är uppdiktade invånare i ett Hellströmskt universum. Men bilderna − »den ene såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet«, »som en nattfjäril mot ljuset, tillbaka till knarket« − är hisnande suggestiva. Det är en berättares formuleringar. Förut gick det att prata om Håkan Hellström som en svensk Bruce Springsteen i brist på bättre kandidater, men han var aldrig något mer än en briljant popsångare, hade inte djupet i sitt artistskap. Efter För sent för Edelweiss är jämförelsen helt rimlig.
Och allra mest befogad är den i »Tro & Tvivel«, den »Thunder Road« genom Göteborg som inleder För sent för Edelweiss. Där är Håkan oförblommerat självbiografisk, kanske mer så än någonsin tidigare. Också mer svartsynt, men utan att romantisera det hopplösa som han kunde göra på de tidiga skivorna. »Den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka« och det får trots allt vara väl.
För livet går vidare, och Håkan följer med.
David Hylander är frilansjournalist och redaktör för Nollnolltalet.se. Han tycker att »Tro & Tvivel« är 00-talets tredje bästa låt. Tidigare har han skrivit om 50 Cents »In Da Club« och Missy Elliotts »Work It« på Nollnolltalet.se.
Lyssna också på:
Håkan Hellström, »Långa vägar«(albumspår, För sent för Edelweiss, 2008)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Håkan Hellström, »Jag har varit i alla städer«(albumspår, Ett kolikbarns bekännelser, 2005)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Håkan Hellström, »En midsommarnattsdröm«(singel & albumspår, Ett kolikbarns bekännelser, 2005)
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.
Tiden går fort när man har roligt etc. Ytterligare tio dagar har förflutit och ytterligare tio låtar är nedräknade på Nollnolltalet.se:s lista.
Sist vi stämde av kallade jag Nollnolltalets läsare för stelbenta svennar som bara gillar pop och rock. Femtio av er fattade inte piken utan röstade glatt på den här låten:
Å andra sidan var listans 60-tal ovanligt poprockigt − bara Mariah Carey bröt mönstret med en soulballad − så ni får väl vara ursäktade den här gången. Näst flest röster (40) fick Wilcos »Jesus Etc.« och Yeah Yeah Yeahs knep tredjeplatsen med 34 röster på »Maps«.
Den här gången har vi räknat ner några riktigt svängiga hits, och bara en av upphovsmännen kommer från svensk glesbygd. Är det slagläge för syntbasen? Eller tar Phoenix hem spelet på sitt numerära överläge?
För första gången har en och samma artist haft två låtar på Nollnolltalet.se-listan under sammavecka. Phoenix släppte sitt debutalbum 2000 och har släppt skivor (och bra skivor!) sedan dess. Om man skulle välja ut ett popband att representera 00-talet är Phoenix helt enkelt inget dumt val.
Därför känns det befogat med en liten Phoenix-special i form av en omröstning. Vilken låt tycker du är deras bästa?
Jag hade en bild i huvudet av att »Can’t Get You Out Of My Head« var Kylie Minogues comeback-singel, men det stämmer inte: hennes första Englandsetta på tio år hette 
Det tar inte ens en sekund för »Some Indulgence« att skilja sig från alla andra poplåtar, att etablera sin totala och distinkta särart. Ett spetsigt trumbeat som smattrar igång, och så den enkla, stönande röstsamplingen som är omöjlig att ta miste på och omöjlig att tänka sig »Some Indulgence« utan. Inte ens en sekund, och det räcker för att fånga lyssnaren; räcker för att slå fast: det här är något annat än en vanlig, förgänglig indiepopdänga.
En gammal, sliten vän fick nya kläder i mitten av 00-talet: den pumpande, malande basgången. Den som inte skuttar eller knorrar eller dansar uppför oktaverna, utan bara pulserar, rakt, stadigt, evigt, med samma hypnotiserande regelbundenhet som kroppens autonoma nervsystem.
