12. The Strokes, »Last Nite«

Publicerat den 20 December 2009 under Listan av Albin Grahn. Inga kommentarer.

12. The Strokes, »Last Nite«
(EP-spår,
The Modern Age, & albumspår, Is This It, 2001)

The Strokes.Jag hade inbrott på vinden i våras, och blev av med alla mina cd-skivor. Samlingen var inte särskilt stor, några hundra skivor som jag hade valt att spara. Några få skivor med ett verkligt affektionsvärde. Många med musik som jag fortfarande lyssnar på.

Innan pundarna lämnade vår vind passade de på att skita på golvet vid entrén. Sedan försvann de tillsammans med alla artister som gjorde mig sällskap under de där första åren på decenniet, när jag fortfarande köpte cd-skivor.

Bland dem som försvann fanns Julian Casablancas, Albert Hammond, Jr, Nick Valensi, Nikolai Fraiture och Fabrizio Moretti.

När The Strokes släppte Is This It hösten 2001 blev de ett av decenniets första riktigt hajpade band. Det talades om rockens återkomst. The Strokes återvände till precis de gitarrer, den stad och de berättelser som en tidigare generation skinnpajsmunderade New York-män, med Lou Reed och Velvet Underground i spetsen, hade representerat 30 år tidigare. Det var kärlek, sex och strul, korkade snutar, sena nätter och dagar efter. Det var rockmyten om igen.

Och det är klart att man ville ha den en gång till, med en vidunderlig singel som»Last Nite«.

Några takter skränig gitarr. Sen trummorna. Mer gitarrer. Bas. Och sedan Julian Casablancas som vrålar igång låten med ett utdraget Laaast Niite. Enkelt, tufft och bra. Det dög att förfesta till, dansa till och skråla med till rätt länge under 00-talet.

YouTube Preview Image

Från »Last Nite« löper tråden vidare till »Someday«, »Barely Legal«, och fantastiska »Hard To Explain«. Fantastiska rocklåtar kokade enligt precis samma recept. Is This It är en konsekvent och sammanhållen skiva, ett och samma uttryck varieras över de 11 spåren med envisheten hos ett band som just stigit upp på scenen och inte vill gå av.

När jag summerar 00-talet kan jag inte låta bli att fundera över varför The Strokes aldrig lyckades följa upp Is This It med något i samma klass. Någonstans bland de stulna skivorna från min vind låg också bandets andra skiva Room On Fire, med mer av samma sak. Och kanske var det på grund av det redan från början renodlade uttrycket som The Strokes inte lyckades. Andra gången kändes det mer som monotoni än som konsekvens, och det som på Is This It låtit klädsamt blasé kändes på andra skivan som ointresse. Då har jag hellre lyssnat på Albert Hammond, Jr:s soloskivor, som förvaltat arvet från The Strokes bättre än de själva gjort.

Skivan som jag köpte 2001 och lyssnade så många gånger på äger jag alltså inte längre. Men jag hoppas att Is This It, var den nu än befinner sig, får åka bil mycket och att någon, någon gång skrålar med i »Last Nite«. Det förtjänar den faktiskt.

Albin Grahn är journalist och redaktör för Musikmagasinet Novell. Har har också skrivit på Nollnolltalet.se om Justice, Belle & Sebastian och Beyoncé. Albin tycker att »Last Nite« är 00-talets fjärde bästa låt.

Lyssna också på:

The Strokes, »Hard To Explain« (singel & albumspår, Is This It, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Strokes, »Someday« (singel & albumspår, Is This It, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Strokes, »Reptilia« (singel & albumspår, Room On Fire, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

35. Beyoncé, »Irreplaceable«

Publicerat den 27 November 2009 under Listan av Albin Grahn. Inga kommentarer.

35. Beyoncé, »Irreplaceable«
(singel & albumspår, B’Day, 2006)

Beyonce.Beyoncé Knowles har, kanske mer än någon annan artist, ägt 2000-talet. Från tonårsstjärna i Destiny’s Child vid decenniets början, till en av de riktigt, riktigt stora artisterna och rösterna vid dess slut. Oersättlig, så att säga. Det tror jag att vi kommer att få läsa mer om när decenniet nu summeras, här och på andra ställen.

Visst har jag hängivit mig åt såväl bristfällig »Single Ladies«-koreografi som mindre finstämd »Halo«-karaoke under det senaste året. Alltid med lika stort nöje. Men den låt som jag oftast lyssnat på, och som toppar min Beyoncé-statistik på last.fm i överväldigande majestät, är »Irreplaceable«.

Den är en vacker poplåt. Beyoncé är sviken och besviken, arg och bestämd. Ändå sjunger hon till en svävande luftig produktion. Ett lätt gitarrkomp, ett studsigt beat, några försiktiga stråkar och körer, men allra mest Beyoncé som med säker stämma avvisar snubben som legat runt.

YouTube Preview Image

Det ligger något bitterljuvt i det. Att säker på sig själv slänga ut den som gjort en illa: Ta dina grejer och stick härifrån! Du är utbytbar. Inga tårar från mig, inte.

Ibland vill man vara som Beyoncé. Särskilt om det vore så lätt som man gärna tror att det är när man lyssnar på »Irreplaceable«.

Beyoncé var fierce långt innan alter egot Sasha Fierce gjorde entré förra året. Om det nu, vid detta decenniums slut, finns någon som tvivlar på det.

Albin Grahn är redaktör för Musikmagasinet Novell och håller »Irreplaceable« som 00-talets tredje bästa låt. Han har tidigare skrivit om Belle & Sebastians »I’m A Cuckoo« och Justice »D.A.N.C.E.«.

Lyssna också på:

Rihanna, »Take A Bow« (singel & albumspår, Good Girl Gone Bad, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Mario, »Let Me Love You« (singel & albumspår, Turning Point, 2004)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Mary J Blige, »No More Drama (remix)« (singel & albumspår, No More Drama, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , ,

57. Justice, »D.A.N.C.E.«

Publicerat den 5 November 2009 under Listan av Albin Grahn. 3 kommentarer.

57. Justice, »D.A.N.C.E.«
(singel & albumspår, †, 2007)

Justice.Jag brukade kategoriskt säga att jag inte gillade elektronisk musik. Den första halvan av mitt 00-tal handlade mest om ska och rocksteady, soul, indiepop, och alltmer om rock, vilket också syns tydligt på min lista här på nollnolltalet.se. Electro house var inte något som – i alla fall till namnet – tilltalade mig.

Men det slutade inte där. Armén av rock- och popsångare som så effektivt ryckte fram genom mitt decennium stötte på patrull när Justice påbörjade sitt korståg från Paris. Skivan Cross släpptes i juni 2007. Då var Gaspard Augé och Xavier de Rosnay skivbolaget Ed Bangers stjärnor sedan flera år, tack vare mp3-hitten »We Are Your Friends«.

Men »D.A.N.C.E.« är en ännu bättre låt. Det var, och är fortfarande, helt omöjligt att sitta still när basen hoppar igång under det brustna housepianot. Från de första gångerna den snurrade på radion i bilen 2007 – och då gjorde bilkörningen vansklig – till så sent som förra helgen när det återigen var »D.A.N.C.E.« som ryckte upp mig ur soffan på en hemmafest. Melodin är klämmigare än i »We Are Your Friends«, kören i refrängen en snygg kontrast och synthstråkarna är glättigt dramatiska.

YouTube Preview Image

Jag var förstås inte ensam om att gilla det där, störta ut på dansgolvet och veva med armen. Justice smälte samman dansgolvsmuller, självklara popmelodier och rockstjärnemytologi på ett sätt som gjorde dem till hjältar just då. Bandet skapade en dansant stilcocktail, mitt i ett decennium som har handlat mycket om just genreblandning.

Justice bidrog också till att luckra upp min egen hållning till genrer: Jag gillar elektronisk musik. Eller electro house. Eller, oavsett vad det kallas: Jag hade mer kul på 00-talet med Justice än vad jag hade haft utan dem.

Och »D.A.N.C.E.« – den uppmaningen tänker jag följa även nästa gång låten spelas.

Albin Grahn är journalist och sitter i Musikmagasinet Novells redaktion. Han har tidigare skrivit om Belle & Sebastians »I’m A Cuckoo« på Nollnolltalet-listans plats 76. Han har »D.A.N.C.E.« på sjunde plats på sin egen lista över de bästa låtarna från 00-talet.

Lyssna också på:

Pnau, »Baby (Breakbot remix)« (singelspår, Baby, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Justin Timberlake, »Love Stoned (Justice remix)« (singelspår, Love Stoned, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Black Kids, »I’m Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You (The Twelves remix)« (singelspår, I’m Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , , ,

76. Belle & Sebastian, »I’m A Cuckoo«

Publicerat den 17 October 2009 under Listan av Albin Grahn. 3 kommentarer.

76. Belle & Sebastian, »I’m A Cuckoo«
(singel & albumspår, Dear Catastrophe Waitress, 2003. Remixad av The Avalanches.)

Omslaget till "I'm A Cuckoo".Jag minns en vibrerande försommarkväll i småländska Ljungby 2004, det kan ha varit i maj. Jag tror att de visade Eurovisionschlagerfestivalen på Charlie’s i centrum. Jag minns att jag hade druckit alldeles för mycket kaffe från min kompis Hjalmars espressomaskin tidigare på dagen, och att jag fortfarande vid halv fyra på natten låg med hög puls utan att kunna somna. Jag förknippar den där lätt svindlande känslan med låtarna på Belle & Sebastians Dear Catastrophe Waitress. Vi lyssnade mycket på skivan den helgen.

Förhandsreaktionerna på att Trevor Horn skulle producera Dear Catastrophe Waitress, som släpptes ett halvår tidigare, hade präglats av viss oro. Buggles-mannen kom från ett annat håll av den brittiska popmusiken, och hade dessutom producerat den ryska sexleken t.A.T.u året innan. Men oron var – till skillnad från när skejtpunkproducenten Jerry Finn häromåret tog sig an Morrissey – obefogad.

Melodierna på Dear Catastrophe Waitress är upplyfta och rinner genom skivan, klarare än förut. Stuart Murdoch sjunger starkare och bättre. Och nog mår bandet bra av att glänta på locket till den ivriga rytmgnom som dittills, förutom kanske i »Legal Man«, stängts in i sin skokartong. Här får han trumma och spela rytmgitarr på flera spår, även om det var på The Life Pursuit från 2006 som han slutgiltigt släpptes ut.

YouTube Preview Image

Och så »I’m A Cuckoo«, då. Låten har ett flygande gitarriff och ett sällan hört driv som klär den maniska berättelsen utmärkt. Med facit i hand var »I’m A Cuckoo« kanske den låt som allra mest tog Belle & Sebastian in i det nya decenniet. Att det tidiga nollnolltalets dj-prinsar The Avalanches med hjälp av en sudanesisk kör och tiotusen små flöjter, trummor och dragspel dessutom kompletterade singeln med en egen, väsensskild men fantastisk version bekräftar den tanken.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag somnade väl till sist där i villakällaren i Ljungby, men av någon anledning återvänder jag ganska ofta till minnet av den där kvällen. Och då är det alltid »I’m A Cuckoo« som spelas, om och om igen, i mitt huvud.

Albin Grahn är journalist och sitter i redaktionen för Musikmagasinet Novell. Håkan Hellströms »Tro & Tvivel« är i topp på hans lista över 00-talets bästa låtar. »I’m A Cuckoo« är på plats 32.

Lyssna också på:

Manic Street Preachers, »So Why So Sad (The Avalanches remix)« (singelspår, So Why So Sad, 2001)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jens Lekman, »Sipping On The Sweet Nectar« (albumspår, Night Falls Over Kortedala, 2007)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Concretes, »You Can’t Hurry love« (albumspår, The Concretes, 2003)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , , , ,

Presenteras av musikmagasinet Novell