Jonas Andersson om hur vi lyssnade på musik på 00-talet

Publicerat den 21 October 2009 under Vi minns 00-talet av Gästskribent. 2 kommentarer.

Jonas Andersson är doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap. När vi såg hans analys av »The Decade In Popular Music« bad vi honom att skriva en sammanfattning av sina tankar åt Nollnolltalet.se. Jonas listar sina hundra favoritlåtar från 00-talet här.

Det är märkligt hur vi sägs leva i en »global«, »uppkopplad« värld, men hur nationella kategorier ändå lämnar avtryck när vi skriver decenniesammanfattningar som dessa.

Själv har jag tillbringat halva decenniet i England, vilket jag nu märker gör avtryck när jag själv sammanfattar decenniet.

För mig har dancehall, grime, dubstep och även britternas egna, smått nattståndna version av hipsterrock spelat en stor roll under de här åren, på bekostnad av det lovebombande av The Tough Alliance och Håkan Hellström som de svenska listorna innehåller. Jag glömmer aldrig hur de vita brittiska hipsterkidsen med lila, smala byxor och twee-shirts samsades med de lokala svarta förortskidsen när Roll Deep Crew spelade på en konstskola i södra London, och alla kände sig lika hemma. Sånt där sätter sina spår.

Därför blir det intressant när olika bloggares och skribenters listor sätts ihop på en sajt som denna. Ju mer skiftande deras bakgrunder är, desto intressantare blir det. Triangulerar man de olika smakriktningarna kanske nya bilder av populärkulturen uppstår!

En lustig grej, som för mig knyter an rätt mycket till hela 99-vs-68-grejen, är hur tio år gammal musik inte känns lika gammal år 2009 som tio år gammal musik gjorde år 1999.

För visst var det något rätt bakåtsträvande med de där Madchester-entusiasterna som fortfarande, när 2000-talet låg i sin linda, höll på och levde ut någon slags shoegazefantasi där pottluggarna var långa, gitarrmattorna distade och groovet från »Fool’s Gold« aldrig upphörde. De lyssnade på tio år gammal musik, och för oss som var mitt inne i den futuristiska explosion som år 1999 innebar – med internetradio, Timbaland-produktioner, Jazzanova-remixer, fransk house och Gilles Peterson Worldwide – var det smått pinsamt.

Tyckte vi då.

För givetvis har ju vissa delar av den där futurismen blivit gammal och sjukt irrelevant i dagens musikklimat, både i England och i Sverige. White label-tolvor är ingen statusmarkör längre, och intelligentian bakom tidningarna Bon och Rodeo vill nog helst glömma hur de sprang på Andreas Skivor och suktade efter Jazzanova-remixer och 12 minuter långa bongo-reedits. Det där »Worldwide«-konceptet känns verkligen inte längre som en angelägenhet i Sverige.

Samtidigt har andra delar av den där teknologiskt drivna explosionen åldrats förvånansvärt lite, och faktiskt blivit normen för dagens popmusik.

Jag blev rentav paff, när jag satt där med mitt eget listmaterial, av att Missy Elliotts kliniskt stålglänsande album Da Real World faktiskt inte kom ut på 2000-talet utan på 90-talet. Den skivan känns ju fortfarande så galet framtid. Det är ingen slump att just Timbaland, Neptunes och Daft Punk också kom att bli de som satte prägeln på det allra mest kommersiella popsoundet på 00-talet.

Som Pitchfork skriver: Det som gjorde låtarna speciella var inte så mycket känslorna de framkallade utan de innovativa trick som producenterna och artisterna gjorde för att framkalla dem. Intrikata trumrytmer, Bollywood-samplingar, plastiga harpsichord-arpeggion och brutal minimalism – allt som hade udd slog undan fötterna på oss. Och den där eviga autotunen, förstås.

Vad gäller mainstreampopen står vi därför inför en annan märklig paradox: Att stilarna på ett sätt inkorporerar ljudelement och blandar vilt – men samtidigt över lag, när det gäller själva soundet, inte har förändrats så vansinnigt mycket. En slags digital estetik som slog igenom runt 1999 verkar leva kvar och fortfarande kännas fräsch. Kanske är det ett tecken på hur musikteknologin har kulminerat när precis allting nu är digitalt EQ:at och komprimerat.

Fler stilar tillåts också leva sida vid sida. I London är det regel snarare än undantag att grime- och UK funky-kidsen lyssnar även på Bloc Party och Coldplay när de chillar. Förortskidsen kärlek till just Coldplay verkar vara ett välkänt faktum vid det här laget.

Därför hyllas sällan de få band som försöker göra crossovermusik mellan hiphop och vemodig rock. Det är ju både enklare och blir oftast bättre när man som band koncentrerar sig på antingen det ena eller andra, och får publikens kärlek oavsett om man är Dizzee eller Franz. Kanske är det ett tecken på att popen har mognat, förlorat sin rebelliska udd, och blivit valbar som vilken kulturyttring som helst. »På onsdagar lyssnar jag på grime, på torsdagarna blir det trance och på fredagarna JC-rock.« Eller så är det ett tecken på att sant kreativt risktagande och idiosynkratiska, genreblandande ambitioner har blivit otrendiga, såvida man inte är Outkast.

Men det finns samtidigt något smått obehagligt i hur unga hipsters tar till sig musik i dag. Två saker verkar samverka.

(1) En opportunism där självförverkligande ska uppnås till varje pris och där ett skamlöst exponerande av ens egna jag är normen. Inte sällan gör man det genom att snabbast ta till sig de påstått coolaste nya musikyttringarna. Och,

(2) Att man som kulturkonsument i sin jakt på dessa coola accessoarer därför tenderar att acceptera kulturyttringarna som de är, utan att reflektera varför de är som de är, och varför klyftorna finns där.

Vi har varit upptagna med att älska T.I., 50 Cent och Soulja Boy utan att aktivt ifrågasätta varför samma amerikanska mainstreamrap är så vansinnigt macho, krass, materialistisk och (ja, 50 Cent verkar erkänna det själv) republikansk. Vi har varit upptagna med att hinna med den senaste hypen för att framstå som coola, och hann både hylla och dissa The Klaxons innan vi ens hann reflektera över varför så mycket av den rock som kallas »innovativ« egentligen är postpunk eller rentav pubrock, fast spelad av yngre människor i nyare kläder. Och varför springer överklasskillar runt och maxar pappas kreditkort på att driva klubbar vars estetik i slutändan mest handlar om att sno saker från jamaikansk dancehallkultur utan att för den skull ge något tillbaka?

Kanske är det en utopisk dröm, men det som driver mig är att hitta artisterna som bryter mot de sjukt normativa strukturer som hipstervärlden ändå rymmer. Varför approprieras svart musik fortfarande »ironiskt«? (Visst finns det fans som är ovetande eller inte förstår texterna, men när unga universitetsutbildade vuxna har överseende med homofobin och materialismen måste det ju vara för att de hör musiken filtrerad genom ett slags Diplo-filter, eller?)

Varför nöjer sig rockband med en 50 år gammal stilistisk mall, och varför blir aldrig publiken trött på dessa ändlösa new wave-pastischer? Varför anses dubstep var avantgarde, eller radikalt nytt när det snarare är en mutation av en 20 år gammal tradition? Varför behandlas megastjärnor som Jay-Z fortfarande som halvexotiska outsiders när de besöker Sverige, och inte som vår tids Elvis? Hiphopen som genre är lika gammal nu som rockmusiken à la Dylan och The Band var 1995!

Listor bör inte läsas närsynt, utan bör läsas mellan raderna. Vi är så fascinerade av de enstaka träden att vi inte ser skogen de utgör del av.


2 kommentarer på “Jonas Andersson om hur vi lyssnade på musik på 00-talet”

  1. 1 Den 21 October 2009, 16:16 skrev Chris:

    Det mest intressanta jag läst (på svenska) om musik på mycket mycket lång tid. Tack!
    Kul också att bli påmind om Spacek, Afronaughts, Theo och andra som man tyckte var så spännande i början på 2000-talet.

  2. 2 Den 21 October 2009, 18:55 skrev Mattias:

    Kan bara hålla med föregående kommentar. Det här var verkligen bra.

    Kommentera.

Presenteras av musikmagasinet Novell