74. Glasvegas, »Geraldine«

Publicerat den 19 October 2009 under Listan av Gästskribent. 3 kommentarer.

74. Glasvegas, »Geraldine«
(singel & albumspår, Glasvegas, 2008)

Gästskribent: Patrik Forshage

Glasvegas.Styrkan i Glasvegas »Geraldine« ligger inte i första hand i det fantastiska ekot, de mullrande Maureen Tucker-trummorna eller ens den fullständigt knäckande refrängmelodin. Den  ligger inte heller i den unika och geniala textens hyllning till socialarbetaren från Glasgow, sedermera souvernirförsäljare på bandets turnéer. Nej, den viktigaste styrkan i »Geraldine« i synnerhet och Glasvegas i allmänhet ligger i bandets hängivna och fullständiga dedikation till rockmusikens innersta väsen.

Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar. Allvaret är kompakt. Rockmusik är inget man förringar eller skojar om. För Glasvegas är det liv och död, inget mindre, och det är i den passionen Glasvegas största styrka ligger.

Där ligger också deras största risk. Fråga Manic Street Preachers om du inte tror mig. Fråga U2. Eller lyssna här:

YouTube Preview Image

Första gången jag hörde »Geraldine« live, på en mytomspunnen halvakustisk showcase vid Stureplan, attackerade James och Rab Allan – som utgjorde bandet där och då – både låten och publiken med sänkta huvuden, som om de var tvungna att vinna över båda. Då var allvaret deras vän och»Geraldine«var en låt att huvudstupa falla för. Andra gången, några månader senare på Debaser, var Glasvegas överväldigade av publikens kärlek och»Geraldine«blev en jublande allsång att troget älska för evigt.

Tredje gången jag hörde »Geraldine« live däremot, på Way Out West i somras, var det annorlunda. Där fungerande Glasvegas frånvaro av självdistans i rakt motsatt riktning, och Geraldine var ett självbelåtet stadium-anthem.

Men sann kärlek är värd att kämpa för, och någonstans finns nog de starka känslorna kvar. Jag är övertygad om att relationen kan repareras, bara Glasvegas kan komma undan det där självbelåtna draget.

Patrik Forshage är musikskribent på Nöjesguiden. Han tycker att Johnny Cashs »Hurt« är 00-talets bästa låt och att »Geraldine« är den sjätte bästa.

Lyssna också på:

Glasvegas, »Flowers & Football Tops« (singel & albumspår, Glasvegas, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Glasvegas, »It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry« (singel & albumspår, Glasvegas, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Glasvegas, »Daddy’s Gone« (singel & albumspår, Glasvegas, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter:

3 kommentarer på “74. Glasvegas, »Geraldine«”

  1. 1 Den 21 October 2009, 17:03 skrev Johan Andersson:

    Hur kan Geraldine hamna så långt ner på listan, enligt mig borde den ha hamna på minst top 15..

  2. 2 Den 28 December 2009, 22:39 skrev Lista över 00-talets bästa låtar « Utsikt från höjden:

    [...] Glasvegas – Geraldine …och Glasvegas är 00-talets bästa grupp och Geraldine är en fantastisk låt (även om någon kallat den ”stadium-anthem”) [...]

  3. 3 Den 4 May 2011, 18:30 skrev Karinthia:

    No more s***. All posts of this qaiulty from now on

    Kommentera.

Presenteras av musikmagasinet Novell