89. Frida Hyvönen, »Dirty Dancing«

Publicerat den 4 October 2009 under Listan av Frida Färlin. 3 kommentarer.

89. Frida Hyvönen, »Dirty Dancing«
(albumspår, Silence Is Wild, 2008)

Dirty Dancing.När jag var liten var det nästan inga andra som hette Frida där jag bodde. När andra hette Frida var det jättespeciellt. De få gånger jag träffade någon annan Frida var det som att vi delade en hemlig samhörighet.

I alla fall.

Det är kanske inte bara för att hon är min namne, att vi är födda samma år och hon också kommer från Norrland som jag känner en sådan identifikation med Frida Hyvönen. Men det har bidragit. Det tillför en extra dimension av gillande. Hon är dessutom egensinnig, hon är stark, hon har talang. Man vill vara henne.

En annan person man kan identifiera sig med, är en av huvudpersonerna i en viss film från 1987. Jag vet vad hon heter – men jag kallar henne Baby, och hon har präglat mig mer än jag vågar tänka på.

Och trots att det var till Patrick Swayzes ära vi hade Dirty Dancing-temakväll häromveckan, komplett med åttiotalsrekvisita i form av hemmapizza och after eight-päron, så är det inte för Patrick Swayzes skull som Dirty Dancing ligger på plats ett, två och tre på min personliga filmtopplista. Mina ögon har istället alltid varit klistrade på Jennifer Greys sjuttonåriga Frances “Baby” Houseman. Hon som åker på semesterresort med sin familj − älskade pappan, snygga hemmamamman och nuttiga syrran − och genomgår en transformation in i en ny sorts vuxenhet, där under tre betydelsefulla veckor sommaren 1963.

Baby var min första feministiska förebild. Skit i »Nobody puts Baby in a corner«. Baby kan ta vara på sig själv. Hon är urtuff, utom i precis den scenen kanske.

Hon är modig, står upp för sånt hon tycker är viktigt, ställer upp för dem hon bryr sig om. Hon revolterar mot klassuppdelningar och hur man bör bete sig. Hon förälskar sig i, får gnuggdansa och ligga med Johnny: mörklockig, bredaxlad och tuff i skinnjacka – men ändå känslig. Hon har råsnygga kläder, idag högst moderna igen (små tygskor, för korta byxor, rutiga skjortor, fantastiska klänningar) och magrutor. Och fortfarande har jag tyvärr inte riktigt kommit över att jag aldrig kommer att få vara en sån där riktigt liten tjej som kan bli upplyft ovanför ett huvud på raka armar.

Baby blir fascinerad av dansen på ett sätt som jag också blev när jag såg filmen, precis i skarven mellan barn och tonåring, och det har hållit i sig sedan dess. Den trollband mig, och varken förr eller senare har jag velat bli något mer innerligt än vad jag ville bli dansare. Nu blev det inte så men fortfarande gråter jag av rörelse när Bounce dansar synkroniserat till »Beat It« på Sergels Torg, eller när bröllopsparet dansar in i kyrkan till Chris Browns »Forever«. Om jag inte hade hatat Black Eyed Peas så hårt hade jag grinat till det där jävla Oprah-klippet också. Det är inte det jag är mest stolt över här i världen, men there it is.

YouTube Preview Image

När jag hörde Hyvönens »Dirty Dancing« på radion första gången var jag tvungen att ringa första bästa kompis och härja loss. En låt om att vara ung, kär i en dansare och ha en lokal som man kan do the dirty dancing i! Om att träffa honom igen som vuxen tvåbarnsfar när han kommer förbi för att sota skorstenen. Frida gör en tribute, komplett med en sextiotalsdoftande slinga besjälad av låtar som Ben E. Kings »Stand By Me«, Righteous Brothers »Unchained Melody«, och hela Dirty Dancing-soundtracket. Ett album alla borde äga för övrigt.

Jag såg det som en kärleksgest. Till mig och till alla tjejer som mig. Frida säger själv i en intervju i SvD som hon gjorde i samband med att hon komponerade musik till dansföreställningen Pudel att hon också alltid drömt om att få bli dansare. Hyvönen hade fattat. Modet, dansen, estetiken.

Texten är förstås central. Klurig och rolig, som alltid med Hyvönen:

I guess you do the Dirty now

and I do the Dancing

and once we were Baby and Johnny

in a small boring town where the winters were long

and our real names were Frida and Jimmy

Silence Is Wild, Hyvönens tredje fullängdsalbum, röstades fram som årets bästa svenska album när TT i december 2008 sammanställde svenska musikkritikers årslistor. »Dirty Dancing« är den första låten på skivan.

Frida Färlin tillhör Musikmagasinet Novells redaktion. Hon tycker att »You Don’t Know Her Name« med Maps är 00-talets bästa låt.

Lyssna också på:

Frida Hyvönen, »London!« (albumspår, Silence Is Wild, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

El Perro Del Mar, »Change Of Heart« (albumspår, Love Is Not Pop, 2009)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Britta Persson, »Cliffhanger« (singel & albumspår, Kill Hollywood Me, 2008)

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Lyssna på Nollnolltalet.se-listan på Spotify! Den finns både med Lyssna också-låtar, och utan.

Etiketter: , ,

3 kommentarer på “89. Frida Hyvönen, »Dirty Dancing«”

  1. 1 Den 5 October 2009, 11:05 skrev Åsa:

    Vilken klockren beskrivning av låten, Frida H och inte minst fenomenet Baby och Dirty Dancing som har präglat rätt många i vår generation. Tack!

  2. 2 Den 12 October 2009, 15:50 skrev Knyter ihop två gamla inlägg « Unga Botkyrka:

    [...] Knyter ihop två gamla inlägg By botkyrkabibliotek Nollnolltalet som jag bloggade om här tycker att Frida Hyvönens ”Dirty Dancing”, som jag bloggade om i samband med att Patrick Swayze lämnade oss, är 2000-talets 89 bästa låt. [...]

  3. 3 Den 10 December 2009, 12:23 skrev isak:

    Trevligt att ni använder PSl klippet.

    Kommentera.

Presenteras av musikmagasinet Novell